Out and about

Solen skiner och livet leker, typ. Förutom en förkylning som nästlade sig in hos mig under basketträningen i torsdags och som gjorde att jag snörvlade upp två paket Kleenex på tre timmar igår så mår jag bra; livet är bra och det går bra. Och så skiner ju den däringa solen, som sagt. För tredje dagen i rad. Lyckan alltså, lyckan!

Denna solskenshistoria (höhö) utnyttjade vi på bästa möjliga vis i går när vi lämnade lägenheten tidigt, traskade bort till busstationen och tog bussen till Edinburgh Zoo. Egentligen har jag aldrig riktigt velat åka dit då jag innerst inne tycker att det är väldigt sorgligt med zoo, men efter att ha läst på lite lät jag mig övertalas av Hannah och Becky. Jag ångrar mig inte en sekund kan jag säga! Förutom att det var en helt fantastisk perfekt dag att åka på så var det faktiskt ett jättefint ställe, och det fanns ingenting som avslöjade att det låg mitt i en storstad. Tvärtom så fick man ibland känslan av att det faktiskt var djungeln man var ute och gick i, och djuren verkade faktiskt ha det riktigt bra. Det är i alla fall var jag valde att intala mig själv.

Vi såg tigrar, lejon, flodhästar (nej Annika, jag drack inte av vattnet), noshörningar, pingviner, björnar, flamingos, leoparder, jaguarer, zebror, antiloper, bufflar, koalas, apor i alla de former och säkert en massa andra djur också som jag redan har glömt. Mina två modiga lägenhetskamrater var även med på "animal encounter" och höll i såväl jättekackerlackor som skorpioner, medan jag med lätt darrande hand stod vid sidan av och dokumenterade det hela. Bilder från denna dag hoppas jag kunna visa er snart; jag ska bara lokalisera sladden till kameran (som jag vet att jag packade ner ca tre veckor innan jag åkte för att inte glömma den) först.

Några bilder från mobilkameran kan ni dock få redan nu, och med det lämnar jag er för att sätta mig och min tekopp vid mitt nybyggda skrivbord och ta itu med dagens plugg.

Tjingeling!

De andra tjejerna tittade mycket snett på mig när jag började svamla om Herr Nilsson här...

The sad truth.

Det enda roliga med min nya marknadsföringsbok är att den är lite rosa.

Annars är den mest tjock, torr och tråkig faktiskt, för att inte tala om omständlig. Och så babblar den, en massa nonsens hela tiden. Den babblar och babblar och babblar. Sedan babblar den lite till, bara för att klargöra vad den redan babblat om och att det finns andra som babblar om samma sak, fast från andra perspektiv.

Nä, jag tror inte alls att vi är rätt för varandra faktiskt.

Je vais prendre ta douleur

Idag har jag börjat skolan, för femtonde gången i mitt liv. Det positiva hittills är att jag förmodligen bara kommer att ha en tenta att skriva i vinter, och det negativa är väl att jag kommer att behöva köpa kurslitteratur för mer än 3000 kr denna terminen. Och så har jag fått tillbaka min (inte särskilt) älskade föreläsare som jag hade i första året, just han som är lite för mycket av lite allt möjligt, tycker att han själv är oövervinnerlig och som inledde vår allra första föreläsning med "This is going to be painful and shitty, I just thought you should know that." Det skulle också kunna ses som något negativt, faktiskt.

Nåväl, vi ska nog ta oss igenom det här också, plånboken och hjärnan och jag. Något annat som definitivt är positivt är att jag äntligen har blivit med telefon igen, och en sprillans ny Samsung ligger bredvid mig och glänser vackert. Vägen dit var lång, men nu är jag alltså kontaktbar på alla möjliga sätt och vis igen. Oh happy days!

Kulturkrock. Kulturchock.

Vad är det här? Vad betyder det? Vad pratar du om? Vad har man en sån där till? Hur menar du nu?

Mitt liv har varit fullt av sådana frågor den senaste veckan, och visste man inte bättre så skulle man nästan kunna tro att jag flyttat till ett nytt land och börjat på ett nytt jobb. I själva verket har jag bara flyttat till den andra sidan floden och in i ett nytt hushåll, men kulturkrockarna haglar redan tätt. Kollisioner har inträffat både när det kommer till hur man bäddar en säng, vad man använder en vask till, hur man gör när man äter middag, vad "spagbol" innebär och vilken sorts te det passar sig att hälla mjölk i och ej. Helt världsliga och odiskutabla saker kan tyckas, men ni skulle bara veta hur snurrigt det har blivit här i lägenheten på Riverview Gardens på senaste!

Idag fick jag chansen att visa lite av min kultur, när jag släpade med Becky till Ikea för att sedan släpa henne därifrån igen - denna gång tillsammans med ett skrivbord. Emellan detta hann vi dock granska varenda liten avdelning i detalj, plocka upp lite småsaker som vi inte behövde, gå vilse ungefär femton gånger och - så klart - belöna oss med köttbullar i restaurangen. Till min stora glädje gick Becky med på att ta potatismos istället för pommes frites till köttbullarna (jo då, alla andra små britter väljer glatt pommes frites), och till min stora glädje blev hon dessutom stormförtjust i hela lingonsylts-grejen. Jag kände mig väldigt lyckad som kulturell guide måste jag säga!

När jag kom hem blev det två lyckade och långa Skype-dejter; först 45 minuter med mamma och sedan 1,5 timme med Åsa. Fantastisk uppfinning det där!

Imorgon startar skolan på riktigt, och jag vet inte riktigt hur det känns faktiskt. Å ena sidan ska det bli spännande med allt, men å andra sidan tar det emot lite när jag tänker på vilken totalt fullspäckad termin det kommer att bli. Men roligt, det kommer jag att ha! (hoppas jag)

Nu har jag en bok att läsa, så jag har tyvärr inte tid för er mera. Hej!

"Candles are the one thing that stand between sun-deprived Swedes and falling apart in a total nervous breakdown."

Varför jag älskar den här lägenheten:

1. Vi har en diskmaskin.

2. Vi har ett badkar.

3. Det är golv-golv i både kök och hall (men i badrummet måste man ju ha heltäckningsmatta, det förstår väl alla? Det är ju liksom så himla praktiskt när man råkar stänka ner halva golvet med vatten från duschen!)

4. Vi har en diskmaskin!

Varför jag ibland tycker lite sämre om den här lägenheten:

1. Jag får inte ha levande ljus.

2. Det är kallt som under ett lågtryck i norra Sibirien.

3. Det finns inget ställe för återvinning (mitt miljöhjärta brister snart!)

4. Jag får inte ha levande ljus!

Jag kanske kunde börja nästa vecka/år/decennium/liv istället?

Den här hösten (och gärna resten av livet) har jag bestämt mig för att skärpa till mig ännu lite mer när det gäller matvanorna. Inga onyttigheter på vardagarna, så lite hel/halvfbabrikat som möjligt, så lite socker som möjligt, ingen skräpmat och sådär ni vet. Och förutom att jag blev bjuden på kakor på sponsorsmötet med basketen i tisdags, åt godis på Sports Fair i onsdags och ska gå ut och äta pizza med Becky och hennes kompis ikväll går det faktiskt jättebra med den saken. Riktigt strålande faktiskt.

Trevliga och (kanske lite för) händelserika dagar har det varit sedan jag kom hit. De har fyllts av uppackning, sponsorsmöte för basketen, kommittémöte för basketen, bankärenden, diverse storkok, diverse shoppingrundor (jag fick göra tre försök innan jag äntligen lyckats komma ihåg både tandkräm, hårborste, balsam och tandtråd), gympass, Freshers' Fair, fika med Megan, och en hel massa planering och catch up med alla saknade vänner. Och så en utgång med en stulen mobiltelefon på det. Just det där sista var ju faktiskt ganska så jättetråkigt, och här sitter jag alltså mobillös och fin. Jag känner mig naken. Exposed. Jag ska göra ett sista försök att hitta den imorgon, men som det ser ut nu är den tyvärr ganska puts väck. Infoga valfri svordom här. Jag tänkte dock inte lägga mer tid på att ha ångest och svära över det, utan sätter min sista lilla gnista hopp på att någon kommer att ha lämnat in den när jag ringer tillbaka till polisen imorgon.

För övrigt gör jag mig som bäst redo för skolstarten, vilket dock försvåras lite av att endast 2 av 5 kurser har öppnat sina hemsidor där det står var, när och hur de startar. Jag hoppas få reda på det innan måndag, annars kan det bli riktigt spännande det här! Det blir tydligen hela 5 kurser för mig den här terminen och bara 2 stycken nästa termin vilket är både konstigt och lite skrämmande när jag tänker på det. Därför tänkte jag sluta tänka på det nu, och istället göra Becky sällskap i TV-soffan. Det är förresten inte riktigt klokt hur bra vi trivs ihop såhär långt, jag är så himla glad över att det blev som det blev med allt och att jag hamnade i den här fina lägenheten med den här fina tjejen!

1 Riverview Gardens

Hej! Såhär ser det ut hemma hos oss!

 Dörren till mitt rum, som såg ut såhär när jag kom dit i söndags kväll

Vår byggnad

Vår entré

 Den magiska dörren... 

 En del av mitt rum (med alldeles för långa gardiner som Beckys mamma svurit på att hon ska komma ner och fixa till om två veckor)

En annan del av mitt rum

 Mina fina ljusstakar som lär få förbli ljus-lösa... En stor sorg att bära på!

 En ganska mörk bild av min "almost walk-in closet"

 Vardagsrummet

 Det gröna köket...

...med sin gröna microvågsugn

Och såhär ser det ut när man kliver ut ur dörren! (fast i 9 fall av 10 kan ni byta ut himlens klarblåa färg mot en betydligt mera blytung, grå nyans)

Hej då! Välkomna åter!

Birds flying high, you know how I feel

The eagle has landed. Jag är här nu. Det var med de gamla vanliga blandade känslorna jag gick ombord på planet igår kväll, och den där separationsångesten tror jag aldrig att jag kan ta kål på riktigt helt. Det är väl ganska dumt egentligen, att frivilligt utsätta sig och många andra för dessa svåra avsked gång efter gång, men i slutändan är det så väldigt mycket värt det. Faktiskt.

Bästa möjliga välkomstkommittén väntade när jag kom fram till den nya lägenheten, och Becky hade satt upp en massa ballonger som det stod "Welcome Home" på. Ett rött sidenband satt uppspänt framför min rumsdörr, och detta fick jag mycket högtidligt klippa av med en sax som bars fram på en bricka. Innanför dörren låg det ett litet paket från Beckys mamma, med ett jättefint halsband i, och sedan blev jag bjuden på te och hembakade kakor innan vi båda stupade i våra respektive sängar. Jag sov som en drottning.

För att citera Johan Glans så är här "kallt som i en isbjörns rövhål", och detta gäller tyvärr även om man råkar befinna sig inomhus. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det vore fysiskt omöjligt med en sådan här kyla inom fyra väggar, tak och golv med heltäckningsmatta, men vis av erfarenheten kan jag säga att det är möjligt. V-v-väldigt möjligt. Alla sorters tjocka tröjor, raggsockar och halsdukar grävdes alltså upp ur flyttlådorna snabbare än ni kan säga Fredrik Reinfeldt, och här lufsar jag omkring som en annan eskimå. Lite mysigt är det faktiskt, måste jag erkänna. Fråga mig igen i december så få vi se om jag tycker likadant då.

I övrigt är lägenheten är fantastisk, och så även mitt rum nu när jag befriat det från alla femhundra flyttlådor med innehåll. Jag har nog lagt en 5-6 timmar på att packa upp och komma i ordning, och emellan det har jag fixat bankärenden, shoppat tandkräm, lagat köttfärssås för ett helt militärkompani och hjälpt Becky med upphämtning av lite grejer till hennes jobb.

Bilder bjuder jag på en annan dag; nu är det dags för lite skönhetssömn och uppladdning för morgondagens pass på gymmet.

Vi hörs snart igen!

In the ghetto

Imorgon ger jag mig av mot den mycket exotiska destinationen Korsberga, som ligger i det mycket exotiska landskapet Småland. Det är en av sommarens höjdpunkter, och som jag längtar!

Det för övrigt i de här regionerna som man skriver om sådant här i lokaltidningen:

Jag känner att det kan bli en riktigt fartfylld, äventyrlig och nervpirrande resa det här! Borde jag kanske packa med mig mina vapen (som jag inte äger) för säkerhets skull liksom, ifall något skulle hända? Jag menar, Korsbergas gangsters har väl alla hört talas om? Tänk om de snattar min medhavda kaka? Eller ännu värre - rånar mig på min blyertspenna?

Ojskipojski, hur ska detta gå?

Känslan av att vara mitt uppe i något som man vet att man aldrig kommer att ångra.

Ja ja, jag veeet att jag lovat dyrt och heligt att jag inte ska blogga något såhär under sommaren. "Det har jag inte tid för", hette det. Och det har jag väl egentligen inte heller, eller rättare sagt så vill jag inte ta mig tid. Jag är nämligen så hemskt upptagen av att ha roligt hela dagarna förstår ni.

Men man ska aldrig säga aldrig, och innan jag visste ordet av hade fingrarna levt sitt eget liv, knappat in den välbekanta webbadressen klickat vidare till symbolen "Skriv ett nytt inlägg". Och här sitter jag. Mitt uppe i en av de bästa somrarna i mitt liv hittills. Ruskigt bra har jag det, och inte är det över än. I skrivande stund är det 39 dagar kvar tills mina skor i storlek 38 åter trampar skotsk mark, och massor av roligheter och härligheter ska upplevas innan dess.

Trots detta, trots att jag njuter varenda dag kan jag inte låta bli att längta lite. Jag längtar efter hösten, efter Glasgow-rusket och efter tjocka strumpor. Jag längtar efter storstadspulsen, efter de färgstarka vännerna och de fartfyllda kvällarna. Jag längtar efter svetten på gymmet, efter lugnet på biblioteket och efter den oslagbara känslan av att ha fått en massa gjort - dag efter dag efter dag. Samtidigt spritter det till i hela mig när jag tänker på att jag utan vidare kan åka till stranden och ligga där och glassa i några timmar innan jobbet imorgon, och samtidigt blir jag alldeles varm i kroppen av att veta att jag har de människor som betyder allra mest för mig inom några tiotal mils radie (ungefär så många mil som det är till Karlstad).

Är det såhär det känns att veta att man både kan ha kakan (nu) och äta den (sen)? Är det det här som är tjusningen med det hela? Är det såhär bra man mår av vetskapen att man har full tillgång till två olika sorters liv, och att man älskar båda delar fast på olika sätt?

Jo då, jag tror banne mig att det är så. And I like it.

Something I need.

Det suger i jordgubbsfilstarmen, rycker i ridmusklerna och bubblar i hemlängtanshjärtat. Jag tror minsann att det är dags att bege sig mot Lilla Landet Lagom jag!

Jag hörde sånger i mitt huvud, men dom kom aldrig ut.

Det är lite jobbigt att den här tösabiten bestämt sig för att inte turnera denna sommaren, när alla mina fyra (ja, faktiskt!) senaste somrar har förgyllts av just ett Melissa Horn-gig i någon stad någonstans. I år måste jag vänta ända tills i höst  - då hon förvisso slår till med ett nytt album, vilket skulle kunna ses som en tröst - innan tillfälle ges igen. Det känns lite jobbigt faktiskt. Hmpf.

Så mycket man ska göra och borde och vill.

"Sådärja, och så tar vi en tallrik i varje byxben!"

"Blir det bäst att rulla in kastrullen i pyjamasbyxorna eller vinglasen i diskhandduken?"

"Just det ja, så var det ju lampjäveln också! Skit och järnspiksmög."

Det är nog tur att jag har haft lägenheten för mig själv idag, för annars är jag ganska så säker på att valfri medlem ur Swedish Flat Mafia hade ringt efter männen i de vita rockarna när de hörde allt jag kläckte ur mig för mig själv.

Sa jag att jag avskyr att flyttpacka?

Aye

Mina senaste tre dygn har spenderats uppe i norr, där jag och Maggie hälsade på Becky och Nicole i deras hemstad Inverness. Vi bodde in oss hos Nicole med bror, föräldrar, hund och katter gånger två i ett gulligt litet hus i utkanten av centrum. Innan vi åkte i tisdags morse fick vi ett sms där Nicoles mamma undrade vad vi ville ha till middag på kvällen, på bussen upp bjöds vi på både glass och smörgåsar av en glad busschaufför och i går fick vi frukost på sängen av en morgonpigg Nicole. Ungefär på den nivån har gästvänligheten legat hela tiden, och vi kunde inte ha haft en bättre värdinna!

Tisdagen ägnade vi åt hundpromenader och mysmiddag hemma, medan onsdagen blev betydligt mer händelserik. En road trip genom nordvästra Skottland blev det, och Nicole körde runt oss bland berg och sjöar, slott och småstäder. Mycket mysigt, och mycket fick vi se! På kvällen mötte vi upp Becky för middag och en drink, och sedan blev det filmkväll hemma hos Nicole. Under torsdagen blev det promenad genom stan, lunch i Skottlands största second hand-bokaffär (ja, jag fick med mig två böcker hem) och sedan lite fika hemma innan Maggie och jag skuttade på bussen tillbaka ner till Glasgow.

De andra tjejerna var mycket bättre på det här med att ta bilder än vad jag var, men jag bjuder på ett litet urval av min kära mobilkameras alster tills vidare:

Fina tjejer - a.k.a Maggie, Nicole och Leia

Vovven Leia in action

Vy över Inverness

What's up?

Eilean Donan Castle

Eilean Donan Castle

Vid Eilean Donan Castle

Vid Eilean Donan Castle

Plockton

Plockton-kor

Vy över Plockton

Skulle nästan kunna föreställa en skånsk sommaräng, om man bortser från bergen i bakgrunden då...

Leakey's - Skottlands största second hand-bokaffär

Finfint resesällskap

"Det är så skönt att umgås med er, för då känner jag mig själv så normal!"

"Oj vad varmt det blev när du la dig över min mage sådär."
"Ja... Tänk om världens största fiskmås också hade lagt sig där. Då hade det blivit ännu varmare."

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

De kom, de såg, de underhöll. Två galna blondiner har lämnat stan, och en annan blondin halvligger i sin säng fullt upptagen av att bearbeta en kombinerad matkoma och "efter besöket-koma". Kalla mig pensionär, men gudars skymning vad trött man blir av fullspäckade helger som denna. Tillräckligt trött för att gå till Jamie Oliver's restaurang med klänningen bak och fram, tydligen. Inga namn nämnda.

Det har varit härligt, dock, på alla möjliga sätt och vis. Strathclyde tour, utemiddag, utedrinkar, solpromenad till Kelvingrove, besök på Glasgow Uni, lägenhetsfest, Propaganda-dans, afternoon tea, shopping, Eurovisionkväll, Edinburgh-tripp och en hel rad roande händelser och citat kan läggas till handlingarna, och Glasgow lyckades charma de två töserna på samma sätt som det charmat denna tös.

Det var fint helt enkelt, och efter några (många) timmars välbehövlig sömn nu planerar jag att fylla min morgondagens måndag med packning, städning och en tur till gymmet där jag räknar med att springa bättre än självaste Usain Bolt Kalle Moraeus.

Frågor på det?

Today is a good day.

Idag kommer dom hit! Idag kommer dom hit! Idag kommer dom hit!

Nämnde jag att dom kommer hit idag?

Kalla mig sentimental om ni vill

Dagarna flyger förbi, och dagen då jag måste skiljas från min älskade Swedish Flat Mafia närmar sig därmed med stormsteg. Nästa läsår är vi på olika platser hela bunten; Åsa i Paris, Ullis i Greensboro, Frida i Greensboro och så lilla jag som blir kvar i Glasgow. Oavsett hur mycket jag försöker förneka det, och oavsett hur härligt det ska bli att flytta in hos Becky & Hannah i höst, så gör det ont i hela mig att tänka på den där 20 maj då den första fjärdedelen av oss lämnar landet. Det blir lite som att flytta hemifrån, utan att egentligen flytta någonstans.

Det här andra året i Glasgow har varit helt fantastiskt bra på många sätt, och det finns två huvudsakliga anledningar till detta. Den första heter University of Strathclyde Womens' Basketball, och den andra heter The Swedish Flat Mafia. Den förstnämnda får jag ju som tur var behålla nästan helt intakt - och för det är jag enormt glad - men den där andra delen kommer jag liksom aldrig att få tillbaka igen.

Jag kommer förmodligen aldrig mer att dela en lägenhet med dessa underbara tjejer, och allt från mysiga söndagsmiddagar till vardagliga onsdagsfrukostar tillsammans kommer att vara minnen blott. Jag kommer aldrig mer att tassa in till Ullis för att plocka på mig smink, vidare till Frida för att sno parfym och slutligen över till Åsa för att låna strumpbyxor. Jag kommer aldrig mer att kunna tassa in i någon av ovanstående personers rum, iförd endast pyjamasen, och inleda med orden "jag har kris" för att tio minuter senare komma ut igen och inte alls känna av den där krisen längre. Jag kommer aldrig mer att få störa mig på samma hasande tofflor, klaga på samma diskborstar eller fnissa tyst åt samma kitschiga partyhjärta.

Vi har haft det så förbaskat bra tillsammans - med både berg och dalar förstås - men så förbaskat bra alltså. Ikväll avslutar vi det tillsammans med ost, vin och kortspel i vårt luggslitna kök bland apelsinjuicefläckar, Mercedesmärken och kitschiga partyhjärtan. Vi ska osta, vina, spela, skratta och minnas alla de fina stunderna vi haft där på 35 Calgary Street's tredje våning. Stunderna som världens bästa Swedish Flat Mafia.

"I thought I could organize freedom. How Scandinavian of me."

"Jomen alltså, när jag är ledig så känner jag att jag måste göra ett schema för mig själv så att jag liksom verkligen hinner vara ledig! Hajar du?"

Hon hajade inte. Det gör jag. 

(och på dagens lediga schema står för övrigt brödbak, fika med Åsa, fix med SAAS och skänka pengar. Just sayin'.)

The place beyond the pines.

Jag lyckades hålla mig kvar på den där stolen, och pallrade mig således iväg till tentasalen utan blåmärken och blessyrer. Med huvudvärk och halsont (igen!) var förutsättningarna dock inte optimala, men en Asprin och en slurk vatten gjorde susen och sedan satt koncentrationen där den skulle. Tentan var precis lika svår och läskig som jag hade väntat mig, men jag vågar nog ändå säga att det gick rätt bra. Det gjorde onsdagens tenta också, och på det stora hela borde jag alltså ha lyckats rätt bra här med mitt andra universitetsår här. Hoppas jag.

Efter tentan i torsdags var jag på möte på baren som sponsrar vårt lilla basketlag. I egenskap av nästa års 'Social Convenor' är det mitt jobb att sköta allt sådant med kontrakt, medlemskort, spenderingsmål och så vidare. Ska bli spännande! Det blev sedan restaurangmiddag med efterföljande bio tillsammans med min fina Ullis; snacka om bra torsdagskväll!

Annars har jag mestadels hängt på jobbet faktiskt, där jag nu kör ett sista ryck innan sommaren och Sverige stundar. Det går rätt bra för mig personligen, men jag känner ändå att det ska bli fantastiskt skönt att lämna stället för det lite mer avslappnade och trivsamma Park Inn Malmö. Oj vad jag längtar efter juni!

Nu ska jag krypa till kojs här, ställa väckarklockan på 05.15 och be till gud att alla världens hotellgäster är snälla mot mig imorgon bitti. 

Tjingeling!

Dramaqueen? Jag?

Hej jag heter Mikaela och jag är så nervös att jag håller på att trilla av stolen.

Nu ska jag gå och skriva tentan från helvetet skriven av professorn från helvetet, med min svensk-engelska ordbok i högsta hugg.

Hej då!

P.S: Nästa gång vi ses - om jag överlever det vill säga - så har jag fyra månaders sommarlov framför mig. Smaka på den ni!

What a peculiar state we're in

Hope when the moment comes

You'll say...

I, I did it all

I, I did it all

I owned every second 

That this world could give

I saw so many places

The things that I did

Yeah, with every broken bone

I swear I lived.

Stressen

Jag har nått Steget. Steget, då det inte känns som att man kan plugga mer. Steget, då det känns som att allt man läser vet man redan. Steget, då jag vet att jag måste läsa lite till, men inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja.

Det står ju där, i alla mina stiliga och mindre stiliga sammanfattningar. Jag har skrivit det, skrivit om det, läst det, läst det igen och läst det en fjortonde gång. Alltså borde jag ju kunna det, alltså borde kunskapen ju ha lagt sig till ro där någonstans i bakhuvudet? Alltså borde jag ju kunna allt om qualitative research, destination competitiveness, sampling methods och seasonality. Visst?

Men ändå, ändå så känns det inte så. Ändå så känns det - så fort jag bestämmer mig för att slå ihop böckerna för dagen - som att jag inte kan någonting eller har lärt mig någonting på den månad jag nu ägnat åt att pluggat till dessa tentor. Ändå så känns det som att jag borde ha gjort, borde göra så mycket mer. Ändå så känner jag mig som en värdelös student som inte anstränger sig tillräckligt mycket och som kommer att misslyckas med tentorna så att det smäller i knutarna.

Tre dagar, två tentor kvar. Sedan är jag fri från plugget och kan fokusera helt och fullt på jobb, flytt, sommardrömmar och resor istället.

In a body cast of glass

Om det är någon som undrar om jag lever så kan jag glatt meddela att det gör jag. Lever, pluggar, jobbar och sover lite däremellan. Mitt liv har aldrig varit mer intressant att skriva om! Men missta nu inte detta för en klagosång, för det var faktiskt inte tanken. Just i detta nu har jag det till exempel väldigt gött här i min soffsäng, medan en nyäten lördagsfrukost (garderobsflingor! rågbröd! fransk aprikosmarmelad!) letar sig ner till magen. Yum yum!

Det största valet och kvalet jag står inför nu är huruvida jag ska gå ut och göra mig en andra kopp kaffe eller ej, och om jag då ska dricka den på stående fot medan jag gör mig i ordning eller stanna här i soffsängen en stund till. Det lutar åt det sistnämnda, det måste jag erkänna.

Igår kväll var det dags för festligheter med baskettjejerna igen; vi hade 60 pund över i klubbkassan efter året och såg detta som ett tydligt tecken på att vi borde gå ut och roa oss lite. För att öka på roligheterna lite klädde vi upp oss i våra bästa basketutstyrslar, men jag tänkte bespara er bilder på hur jag såg ut faktiskt. Det blev ett förhållandevis tidigt avslut för mig, som var trött som en tok efter att ha jobbat till 23.30 kvällen innan och börjat jobba kl 07.00 igen samma morgon. 17 timmars jobb inom loppet av 24 timmar, heja mig!

Veckohandling, plugg och tvätt står på dagens agenda, and I better get started!

Hej!

Jag har ju glömt att visa er resultatet av förra veckans photo shoot när vi piffade till oss och blev förevigade, baskettjejerna och jag. Den som kan hitta mig i följande två bilder får en guldstjärna!