The best time of the year.

Med en julgran som lyser i alla regnbågens färger (ja, pappa och Annika, jag ska ta en bild och visa er), nyöppnade julklappar (vi tjuvstartade lite), skumtomtar, Harry Potter på tv och en inskickad rapport på 62 sidor (inte enbart text alltså, verkligen inte, men ändå personligt rekord tror jag) är såväl julstämning som humör på topp. Jag har lagt undan irritationen, stressen och frustrationen och njuter i stället av att endast en presentation står emellan mig och mitt jullov.

Direkt efter skolan (och en klassisk luciamorgon med lussebullar till frukost förstås) imorgon hoppar jag på bussen mot Inverness tillsammans med Becky, och därifrån kör vi (eller åtminstone mr Pick) sedan en timme rakt ut på vischan bland alla bergen där den lilla byn Cannich återfinns. En riktig myshelg med massor av återhämtning förväntar jag mig, innan jag tar mig tillbaka till Glasgow för julfest på jobbet och sedan flyg till Sverige.

Happy days!

UK University of the year 2012.

Innan jag skulle börja på universitetet här borta gick jag och oroade mig för om jag skulle vara lika bra som de andra. Jag var på allvar orolig för att mötas av ett gäng sådär brittiskt superdisciplinerade elever som kom direkt från skolbänken och var inställda på att göra allt snabbt, effektivt, perfekt och i tid. Tillåt mig att gapskratta åt mig själv såhär i efterhand. Jag har nog aldrig oroat mig för något så felaktigt, och då är jag ändå "the worrying kind".

Istället är jag idag förbannad, frustrerad, chockad och ännu mera förbannad. Aldrig i hela mitt liv har jag stött på ett gäng så omogna, ostrukturerade, opålitliga och allmänt värdelösa människor som jag gjort på det här universitetet. Jag blir alldeles skakig av ilska när jag tänker tillbaka på alla jubelidioter jag haft att göra med, och jag förstår inte hur folk kan leva med sig själva.

Det må låta hårt och en gnutta rasistiskt, men det är verkligen såhär det är. Den brittiska arbetsmoralen - av det jag sett på University of Strathclyde att döma - är i botten, och hur dessa människor lyckas ta sig fram här i livet är mig en enorm gåta. Är man organiserad (eller normal, beroende på hur man ser det) och vill att en stor rapport ska vara klar en eller två dagar innan inlämning så att man kan gå igenom den ordentligt, tycker folk att man är fånig och att man ska slappna av lite. Det räcker väl om den är klar fem minuter innan deadline?

En norsk kompis till mig har fått massor av elaka kommentarer och blivit oerhört illa behandlad av de andra medlemmarna i sin grupp - enbart för att hon försökte få dem att dyka upp till mötena, göra sin del av arbetet, källhänvisa korrekt och vara klara i tid. Hon försökte alltså få dem att göra vad varenda vettig människa skulle göra ute i verkliga livet, och fick en massa gliringar och hat i utbyte.

Det är så fruktansvärt äckligt orättvist att det ska vara såhär, att dessa människor ska kunna bete sig på detta viset och ändå komma ut ur universitetet med en examen lika bra som någon annans. Det är så fruktansvärt äckligt orättvist att man ska behöva skrika, gråta och slita sitt hår på grund av att andra människor utnyttjar en och utnyttjar det faktum att man framstår som en arbetsvillig person som faktiskt vill få något gjort.

Jag vill säga nej, jag vill sätta ner foten, skita i alltihopa och för en gångs skull lägga över arbetsbördan på någon annan i gruppen. Men jag vågar inte. Jag vågar inte, för jag kan inte lita på att folk gör sitt jobb. Jag kan inte lita på att vuxna människor som går tredje året på ett av Storbritanniens bästa universitet gör sitt jobb, och gör de inte sitt jobb så blir mitt betyg lidande. I stället blir det jag som skriver 40 % av ett arbete som skulle skrivas av 7 personer, det blir jag som framstår som "the bad guy" när jag tvingas jaga, skrika och vara otrevlig mot andra vuxna människor bara för att de är för lata för dra sitt strå till stacken. De vet ju att någon annan kommer att göra det åt dem i slutändan.

Men de fattar fortfarande inte varför vi envisas med att tända eld på folk den 13 december varje år.

Efter att ha låtit en person från Nya Zeeland, en person från England och en person från Skottland smaka på diverse svenska julspecialiteter lyder utlåtandena såhär:

Julmust: - "Det smakar som en blandning av Coca Cola och öl." (Esther)
- "Jag vägrar att dricka det om det smakar likadant som det luktar" (Hannah)

Pepparkakor: - "MER! Ge mig MEEER!" (Hannah)
 - "Hmm... Spicy!" (A-K)
                     
Lussebullar: - "Är du säker på att de där inte är giftiga? Med den där färgen ser de ut som att de säger åt en att man inte ska äta dem." (Esther)
- "Är de söta? Inte söta? När äter man dem? Hur äter man dem? Kan man äta dem med ost?" (Hannah)

Skumtomtar: - "Varför gör ni så här med stackars marshmallows? De är ju så fluffiga och härliga annars!" (A-K)

Köttbullar (med julmust i smeten): - "Gott men lite konstigt." (Hannah)
- "Måste man ha sylt till?" (Esther)

Jag bedömer experimentet som lyckat, och pepparkakorna som de slutgiliga vinnarna!

Vet ni vad? Det funkade! Efter endast 10 minuter i fosterställning på sängen började jag känna att de där problemen kanske inte var så himla jobbiga ändå, och så satte jag mig och började beta av dem istället. Nu sitter jag här med den där goa känslan av att faktiskt ha fått saker och ting gjorda och med hoppet om en riktigt god natts sömn.

Sömn har det nämligen inte blivit mycket av den senaste tiden, och inte bloggande heller för den delen. Ni får välja om ni vill skylla på familjen (som kom på besök), skolarbetet eller förkylningen (som kom på besök ungefär samtidigt som familjen)! Trots host, snörvel, snuv och aj har jag haft en riktig kanonvecka med massor av kvalitetstid, och det hela började i måndags då Jakob kom hit. Vi passade på att gå och se Nickelback som spelade på den nya arenan här, och sedan anlände mamma och pappa i torsdags då vi alla checkade in på Radisson för en helg i lyx. Vi fick en riktig kanonhelg tillsammans, med allt från julklappsshopping till jazzkonsert till Edinburgh-besök. Och så en väldig massa god mat, förstås! Det är ju liksom familjen Lindén vi pratar om...

Nu följer två intensiva veckor med massor av plugg, och sedan ser jag fram emot ett jullov som inleds med en tripp upp till Drumnadrochit för att hälsa på hemma hos Becky och sedan fortsätter med en flygresa till Sverige den 16 december. Tjoho!

Nu bjuder jag på lite bilder från helgen med familjen innan jag går ut och hämtar mig en kvällspepparkaka (jag har pepparkakor!) och kryper till kojs.

Enjoy!

För att citera Herr Glans:

"Jag tror generellt sett att det finns två olika typer av människor här i världen när det uppstår problem. Vi har den ena sorten som tänker 'Åh, ett problem! Hmm, det här måste jag ta tag i, det här ska jag lösa!'. Sedan har vi den där andra sorten som tänker 'Åh, ett problem! ......... Njaaae, jag tror jag går och lägger mig i fosterställning ett tag, så löser det sig säkert av sig själv!' Jag tillhör den senare sortens människor."

Det gör jag också.

MVH

Ger upp på dagens problem, låtsas att jag inte har en 4500 ord lång rapport att skriva, en presentation att öva på, ett personligt brev att skriva samt ett dysfunktionellt grupparbete att leda, och går och lägger mig i fosterställning någonstans istället. Ibland orkar man bara inte. Imorgon är en annan dag.

Jag ger er...

... min dag i bilder!

Julbak, solsken och hundmys - vad mer kan man önska sig? 

Döm inte kappan efter håren.

I tisdags kom det in en gäst som hade på sig den snyggaste kappan jag sett på länge. I tron om att det var Chanel eller något annat liknande (gästen såg ut som någon som har råd med Chanel) vågade jag dock inte fråga var den kom ifrån, och tänkte att den är säkert på tok för dyr för min stackars studentbudget i vilket fall som helst.

I går promenerade jag in på Primark och gick nästan rakt in i ställningen där kappan hängde. Pris: 25 pund. Jag slog till.

När allting går bra och dagen är klar och livet känns som bubbelvin

Det verkar vara en presentationernas och prestationernas vecka för mig den här veckan. Jag glömde nog att berätta det, men i tisdags morse var jag och Elizabeth (kapten för basketlaget) på plats på Royal Bank of Scotland's huvudkontor för att hålla en presentation där vi berättade för dem varför de skulle sponsra just vår klubb med en del av de 4000 punden de hade att dela ut bland universitetens lag. Vi tävlade mot 16 andra klubbar, och idag ringde de från RBS och sa att vi är en av klubbarna de valt att sponsra. Tjohoo!

Detta innebär att vi kommer att kunna köpa in helt nya matchkläder samt nya basketbollar, och klubbens tidigare lite småknaggliga ekonomi är nu helt på topp igen. Och detta innan vi ens fått titta på pengarna som Vodka Rev kommer att sponsra oss med! Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite stolt, faktiskt.

Med denna goa känslan i magen tänker jag gå och knyta mig för kvällen faktiskt. Imorgon blir det jobb 8-14 och sedan en runda på stan för att bränna alla pengar jag tjänat in under morgonen, ungefär. Det låter väl sunt?

Att få följande feedback på en stor och viktig presentation, som resulterade i ett bra betyg, kan också vara meningen med livet faktiskt:

"A well presented poster and oral presentation. Good analysis, evaluation and application and strong recommendations linked to analysis. You dealt well with the task and showed good knowledge of the subject area, along with very good analysis skills. Good flow and delivery, and your body language was strong and supported with relevant visuals. Excellent."

Glad tjej andas ut och sätter tänderna i nästa projekt!

Jag har hittat en ny favorityoghurt. Jag tror eventuellt att den kan vara meningen med livet.

Hej vintern! Jag saknar dig!

"Planning is not a preference in Sweden; it’s a way of life."

Alltså, det här med att planera så att jag inte planerade in någonting för idag kan eventuellt vara min bästa (och kanske mest ironiska) idé hittills. Nånsin. Jag blir nästan lite religiös/tårögd/sentimental när jag inser att jag kan göra precis vad jag vill idag. När jag vill. Hur jag vill. Och jag blir lika chockad varje gång jag inser att jag faktiskt kan det! Jag har inte riktigt bestämt mig för om det är sorgligt eller härligt att jag a) behöver planera för att kunna ha en oplanerad dag och b) blir så barnsligt lycklig av att vara så barnsligt ledig, men det är onödigt att försöka definiera allt hela tiden har jag hört.

Vad jag känner för att göra just här och just nu är att tända mitt nyinköpta doftljus (jag går redan under smeknamnet Pyromanen här borta på grund av mitt trägna eldande av ljus i alla dess former), dra igång lite bra musik och lägga upp bilder på vad som hänt i Glasgow de senaste veckorna, så att ni får något att titta på. Därför tänkte jag göra det. Nu.

Enjoy!

Mina favorit-vinterljus har kommit upp på Royal Exchange Square

Jag tog en fin bild på soluppgången över Clyde (och för att skryta ber jag att få poängtera att bilden togs när jag var på väg hem från gymmet)

 

Åsa kom på besök från Paris

Vi åt Afternoon Tea

 

Vi firade Halloween

 

Jag fick rödkantade ögon

 

Åsa, jag och Becky

 

Hannah, jag och Becky

 

När vi hade firat färdigt åkte vi till Loch Lomond i strålande vintersol

 

 

 

 

Sedan tog jag bild på ett fotogeniskt träd, och sedan åkte vi hem.

Locked out of heaven.

Vad man inte behöver när man kommer hem efter en lång fredag som började med uppstigning 05.45 (förvisso frivilligt), ett ovanligt tungt cirkelträningspass på gymmet (förvisso frivilligt) och tre inställda viktiga möten (helt ofrivilligt):

Att bli utelåst från lägenheten i spöregnet med tre tunga kassar mat i händerna, magknip och hunger. Detta på grund av att vår kära bostadsrättsförening - som hittills inte visat sig vara något annat än fullständigt värdelös - bestämt sig för att byta ut låsen utan att informera oss boende om det först. Min nyckel fungerade utmärkt när jag kom hem från gymmet vid 8 i morse, men när jag kom hem från skolan vid 16 kom jag alltså inte in. Och varken Becky, Hannah eller grannarna var hemma. Jag fick till slut tag i föreningen och skulle precis bli kopplad till rätt person när batteriet tog slut och mobilj*veln dog. Kuuul.

Räddaren i nöden dök dock snart upp i form av en annan boende, och jag blev tillslut insläppt. Nu sitter jag nerbäddad i sängen och försöker återfå en normal kroppstemperatur medan jag njuter av lite tapas i form av melon, skinka och kex med Boursin. Det är ju trots allt fredag! Snart ska jag ta mig en välbehövlig tupplur och vila upp mig inför kvällens Cocktail Masterclass som är ett av de större eventen jag arrangerar för basketlaget i år. Håll tummarna för att det blir precis lika lyckat som jag hoppas!

Jag är inte död, det bara verkar så.

Det är lite körigt just nu, som man säger. Åsa har varit på besök, skolan har dragit igång på allvar, jobbet kallar både här och där och så var det ju det där med att sova, äta och andas också. Jag kommer snart ikapp mig själv dock, och då blir det skriva av vill jag lova! Den som väntar på något gott väntar alltid för länge...

"Det är höstkallt på balkongen, och jag längtar till nåt annat än det här."

Idag längtar jag till Sverige. Jag skulle kunna säga att jag längtar hem, men det är ett felaktigt påstående i två avseenden. För det första är jag faktiskt redan hemma, hemma i mitt andra hem, och att sitta och längta hit vore ju lite märkligt kan tyckas - för att inte tala om onödigt. För den andra är det just Sverige jag längtar till, och inte just specifikt Formansgatan 8, Smyge Strandväg 120 eller något annat hem-hem. Eller är det kanske det? Jag vet inte.

Något är det i alla fall, något är det jag känner att jag saknar denna regniga lördag i Glasgow. Jag sitter och slöläser lite på Sydsvenskans hemsida och känner ett litet styng av saknad, oavsett om jag läser om knivslagsmål i Sjöbo eller noshörningsungar på Kolmården. Jag lyssnar på musik i Spotify och kommer på mig själv med att bara spela svensk musik. Jag sitter och funderar på middagsalternativ för kvällen och känner mig bara sugen på köttbullar, tacos eller äggakaga. Helst allt på en gång.

Är det okej att längta tillbaka till något när man frivilligt flyttat därifrån? Det frågar jag mig ofta, och av någon anledning är min hjärnas spontana svar "nej". Det här är något jag funderat mycket över genom åren, och jag har fortfarande inte riktigt kommit fram till varför jag tycker att "längta dit/hem/tillbaka" är så tabubelagt. Varför jag tror att folk ska se ner på mig om jag säger att jag längtar hem. En liten röst i mig viskar om misslyckanden, om felaktiga beslut. Som att längtan skulle vara ett bevis på att man misslyckats med något; man har gjort fel och vill gå tillbaka till det som en gång var. En annan röst i mig viskar om missnöjdhet, om bortskämdhet. Som att längtan skulle vara ett bevis på att jag inte är nöjd med livet här; att jag inte trivs och vill återvända till trygghetszonen jag kom ifrån.

Jag tystar ner rösterna så fort jag kan, för de har så vansinnigt fel. Jag har inte misslyckats. Jag har inte fattat fel beslut. Jag är inte missnöjd. Jag ångrar inte flytten hit en endaste sekund. Jag råkar bara längta till en annan plats och ett annat liv just nu, och det borde jag få lov att göra utan att känna att det är det minsta konstigt. Jag borde kunna skriva ett helt inlägg här på bloggen om hur mycket jag saknar stränderna kring Smyge, cykelbanorna i Malmö och vardagsrummet på Formansgatan. Jag borde kunna erkänna för mig själv och alla andra att jag visst längtar hem, trots att jag redan är hemma. Jag borde kunna gå ut och skrika det högt så att alla hör, jag borde kunna skriva ut det till alla jag känner och jag borde kunna erkänna det för mig själv utan att känna mig dum.

Så varför känner jag att jag inte kan göra det?

Bara de som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår.

En lugn kväll med te, tända ljus (jag får ha tända ljus!), myskläder och Melissa Horn/Maria Mena/Sofia Jannok i högtalarna var precis vad jag behövde idag. I två veckor har jag gått omkring och känt mig lite orolig, stressad och oharmonisk på något vis, men sedan i fredags känns det som att jag har fått lite mera ro i själen. Jag pluggar lagom mycket, jag jobbar lagom mycket och jag lever livet lagom mycket. Det finns massor av saker att se fram emot och säkert lika många att egentligen vara lite orolig för, men det tar vi en annan gång.

Det enda oharmoniska med dagens dag är mina muskler, som gör så fruktansvärt ont att jag vill skrika rakt ut varje gång jag måste röra mig. Jag utnyttjade min gratistimme med en personlig tränare på mitt nya gym igår, och var både skakis och illamående när jag gick därifrån. Jag har förmodligen sagt det här många gånger i mitt liv, men idag tror jag faktiskt att det stämmer: jag har aldrig haft såhär mycket träningsvärk förut!

Den psykiska delen av PT-upplevelsen var dock inte alls lika bra, och kändes inte helt professionell om jag ska vara ärlig. Hon pratade en massa siffror och procent som jag inte alls vill fokusera på och som tyvärr trubbade av mitt nya mål - att träna för att det är roligt och inte för att jag måste prestera något speciellt - lite grann. Det kändes inte riktigt bra; jag hade gärna sett att hon lyssnade in mig mer innan hon plockade fram vågen, måttbandet och tabellerna. Nåväl, nu vet jag att jag inte behöver göra om det i alla fall!

Nu ska jag ta tillfället i akt, stänga ner herr Laptop och läsa lite bok istället. Att somna på grund av trötthet orsakad av läsning - finns det något härligare?

Idag är en sådan där dag då det känns som att hela livet ler mot mig, och jag smilar glatt tillbaka. Tanken på att resten av min familj just idag satte sig på ett plan för en solig vecka på Spaniens sydkust stör mig dock lite grann, men bara om jag ger den utrymme i hjärnan. Dessutom hade jag gått miste om en jätterolig helg här hemma om jag hade valt att åka med dem, så egentligen är jag inte alls avundsjuk. Inte alls. Bara frusen, blek och en liten gnutta bitter. Men vad gör det om hundra år?

För oss som inte har tid, råd eller möjlighet att åka iväg till Spanien sådär hux flux finns det som sagt andra roligheter att sysselsätta sig med här i helgen. Ikväll går jag på Aileens födelsedagsfest med efterföljande Propaganda-utgång, imorgon blir det först en tur till frisören, sedan lunch med några "gamla" baskettjejer och slutligen lasagne, daiquiris (en gedigen kombination om du frågar mig) och Xfactor hemma hos Sarah och Claire. På söndag har jag anmält mig till ett morgonpass på gymmet, och sedan ska jag försöka plugga undan så mycket som möjligt inför den nya veckan innan det blir ett pass på jobbet. Och så hade jag visst lovat Hannah att baka också, kom jag på. Vi får se hur det går med den saken.

Nu ska jag studsa ut i köket och laga mat innan det blir dags att göra sig i ordning inför kvällen. Jag lagar tacos åt mig ikväll, och har längtat efter det ungefär sedan jag bestämde mig för att göra det i tisdags.

Ha en fin helg, var ni än befinner er!

Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd att fastna här.

Idag har jag besökt Scottish Graduate Fair 2013, där massor av olika företag och organisationer hade smällt upp sina montrar och besvarade frågor om möjligheterna till praktik, examensjobb och anställningar av alla de slag. Mitt syfte med att gå dit var att få en lite klarare bild om vad jag skulle kunna göra nästa sommar respektive efter att jag tagit examen, och så ville jag vidga mina vyer lite och se hur många företag det egentligen fanns att välja på. Det fanns många. Väldigt, väldigt många. Väldigt, väldigt, väldigt många.

Istället för en klarare bild och en plan för framtiden gick jag därifrån med både beslutsångest och prestationsångest, och nu sitter jag bänkad i soffan och försöker att smälta alltsammans. Framtiden skrämmer mig, företagen skrämmer mig och universitetet skrämmer mig. Det är karriärssnack hit och karriärssnack dit, börjanätverkajobbapraktiserabyggapådinkarriärnuförannarsärdetförsent, och allt jag känner är hopplöshet, stress och åter hopplöshet. Hur ska jag kunna...? Varför skulle de vilja...? Vem är jag att...?

Jag antar att det är lite som det var att lämna högstadiet och gymnasiet; man blir utknuffad ut boet och förväntas veta vad man vill, var man ska gå och hur man ska komma dit. Jag vet inget av det som det ser ut just nu. Universitetet börjar allt mer kännas som en trygg nallebjörn att klamra sig fast vid, en borg att gömma sig i, och samtidigt som jag vill fortsätta att gömma mig här för bekvämlighetens skull kan jag inte vänta tills jag får den där sista knuffen, diplomet i handen och mössan på huvudet. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill pröva mina vingar. Jag vill ut och flaxa i den där framtiden. Jag ska bara komma på ett sätt att ta mig dit först. Och vidare.

Jag vet vad som måste göras

Ändå sitter jag kvar här

I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan

Men den är rädd och den spelar ett spel nu

Jag får för mig att jag kan vara kvar men vet inte hur

Jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder nånstans

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans.

Just do it.

"If you feel like you're about to die, just keep going. If you just feel tired, you are not doing enough. Do twice as much."

"When your brain says stop, your body still has another 60% to give."

Visst är det väl just sådant man vill att någon vrålar åt en klockan 7 på en fredag morgon? Jo, just idag var det faktiskt det, och jag måste erkänna att det där med styrketräning innan solen gått upp var en riktigt härlig idé. Smärtsam, men härlig. Det var segt att släpa sig upp ur sängen - särskilt med tanke på att jag tränade basket till kl 22 i går kväll - men när jag väl var där kändes det okej. Under själva passet ville jag mest lägga mig i en hög och dö för att det var så jobbigt (minns ni mitt inlägg om hur jag kände mig efter det första spinningpasset i våras? Det var dubbelt så illa idag), men känslan efteråt alltså... Den känslan älskar jag mer än någon annan!

I detta träningsfokuserade inlägg passar jag på att dela med mig av en av mina nya favorit-träningslåtar:

Nu ska jag bänka mig i soffan med en skål chips och se film hela kvällen, för det har jag banne mig gjort mig förtjänt av idag!

Ibland.

Ibland kan en dag gå från att vara något väldigt dåligt till att vara något väldigt bra. Ibland känner jag för att göra som Sofia Jannok gör 2 minuter och 23 sekunder in i den här videon. Synd att jag varken kan jojka, dansa eller sjunga bara.

Självdisciplin vs. självbevarelsedrift

Jag ringde just, helt av egen vilja, och anmälde mig till ett av gymmets styrketräningspass. Det passet som börjar klockan 06.45 på fredag morgon.

Det är nog något allvarligt fel på mig egentligen.

Om hösten hittar hit igen, ja då lever vi för sommaren. Då håller vi ihop min vän, om hösten hittar hit igen.

  

A good Friday.

Vi har finbesök här i helgen, och när jag kom hem efter en lång skoldag möttes jag av fyra lådor med diverse hembakade kakor/bullar/muffins, en mamma som satt i vardagsrummet och sydde gardiner och en pappa som stod i köket och skruvade fast isoleringstjolahoppsan kring fönstren. Det är dock inte min mamma och min pappa vi snackar om (min pappa håller sig liksom inte med saker som skruvdragare), utan Beckys föräldrar som kommit ner över helgen för att "fixa lite" som det heter. Ikväll bjuder de ut oss på middag och imorgon har mamma Pick lovat att laga mat åt alla som vill ha, så jag känner att det kan bli en riktigt fin och bortskämd helg det här!

Nu ska jag ta en dusch och sedan klä mig i min nya lila blus (födelsedagspresent till mig från mig), byxor och mina nya kängor (födelsedagspresent till mig från mig) och på så vis göra mig lite mer representabel för en restaurangmiddag.

Ha en fin fredagskväll!

In a body cast of glass.

Idag har jag tappat ut en helt nyköpt, upp-till-brädden-full kopp kaffe mitt i kön till biblioteket, så att det stänkte och rann åt alla möjliga håll och kanter. Jag har också haft sönder en av bibliotekets kopieringsmaskiner. Jag har också tagit fel på tiden och klivit in i en föreläsningssal precis samtidigt som föreläsaren sa de sista tio orden. Jag har också slagit huvudet först i garderoben och sedan i badrumshyllan. Slutligen har jag trampat i hundskit på väg hem från skolan.

Alltså, om det är så här livet som 22-åring ska vara så ber jag att få avgå med omedelbar verkan faktiskt.