Hade jag en bra onsdag eller hade jag en bra onsdag?

Ni får tre ledtrådar:

1) Strålande sol och 20 grader varmt

2) 7 timmars glassande i Kelvingrove Park med bra bok, bra musik och bra människor.

3) En kall cider med solbrända kinder på en uteservering i solnedgången som avslutning på dagen

Svårslaget, onekligen mycket svårslaget.

Wall Ander

Tillsammans med Mikael Persbrandt och Michael Nyqvist ligger Christer Henriksson överst på min lista av "sliskiga män som får mig att rysa". Trots detta kan jag inte låta bli att bli lite förtjust när jag slår på tv:n, knappar mig fram och hamnar mitt i en Wallander-film på BBC 4. På svenska. Med Christer Henriksson, och hela baletten.

Jag kan faktiskt inte med att byta kanal, det kan jag inte. Inte än. Jag får blunda lite emellanåt bara - typ när Christer Henriksson är i bild och så. Då, och när de hittar stympade lik och annat skoj.

Efter solsken kommer regn

Igår hade jag ett (underbart, nytänkande och jätteroligt) träningspass med en personlig tränare; idag vaknade jag upp med världens förkylning i hela kroppen.

Det är med att träning gör en till en friskare människa, ska vi tro på det eller?

2008 vs 2014

Nästa gång jag känner mig lite uppgiven på livet ska jag påminna mig om hur mycket som kan hända på 6 år. Typ såhär:

Fast jag tänkte inte satsa på en karriär som sångerska eller så alltså. Gud nej, sådan tortyr ska jag inte utsätta världens stackars öron för!

En bättre tisdag.

En måndag då illamåendet fortfarande är ett faktum, energin är i botten och ingen mat smakar bra. En måndag då vinden blåser iskall och elementet i vardagsrummet bestämmer sig för att lägga av. En måndag då hela kroppen motarbetar sig själv och gympasset går dåligt, sämre, sämst. En måndag då man inte får tag på personen man behöver få tag på för att fixa det sista med basketens budget, trots tre kontaktförsök på fyra dagar. En måndag då man måste gå till jobbet med vetskapen att idag är dagen D då Vita Häxan åter gör entré. En måndag då världen känns grå och livet känns lite jobbigare än vanligt.

Just en sådan måndag är det idag.

The calm after the storm.

För min del fick gärna Nederländerna, Sverige, Armenien eller Storbritannien vinna igår kväll.

Så det här med att Nederländerna kom tvåa, Sverige trea och Armenien fyra känns ju helt okej faktiskt. Det var bara det där med Storbritannien och deras sjuttondeplats som la lite smolk i den annars väldigt glada bägaren.

En lördag då man går upp 05.30 med halsont, illamående och dåligt humör, släpar sig till jobbet och kommer hem nio timmar senare på strålande humör tack vare underbara kollegor som gjorde jobbpasset bättre än bäst. En lördag då en gäst talar om för en att man har "the most beautiful eyes I've ever seen" och sedan går därifrån; inga ostiga fortsättningar eller förslag (som det ofta är) utan bara en rak komplimang. En lördag då man får klä upp sig i sin glittrigaste glitterklänning och glittra på hela kvällen med anledning av Eurovision Party. En lördag då luften känns klar och livet känns lätt att leva.

Just en sådan lördag är det idag.

In this world of little consequence.

Stronger.

Jag förtjänar en medalj. Och sisådär fyra liter vin. Vinet gav jag mig redan igår, men den däringa medaljen väntar jag fortfarande på att den ska dyka upp. Å andra sidan har jag en påse Ahlgrens bilar att trösta mig med, så det gör kanske inte så mycket om det inte skulle bli någon medalj.

Tentan gick bra, om man bortser från de första tio minuterna då jag bara hade panik, ångest och blackout. Jag har aldrig varit så nära att helt enkelt resa mig och gå ifrån ett prov. Det kändes nästan som min dröm häromdagen; alla frågor kunde lika gärna ha varit skrivna på spanska med tanke på hur lite jag förstod dem. Efter några djupa andetag och lite jävlar anamma började jag dock skriva lite trevande på en uppsats, och sedan kom de resterande två av bara farten. Efteråt var lättnaden total, vi firade med lunch på Toni Macaroni, och alla var vi rörande överens om att det var en ovanligt svår tenta. Inget av det som vi vi blivit uttryckligen uppmanade att plugga på dök upp, så vi kände oss lite lurade faktiskt. Hmpf.

Idag har det varit en lugn dag, bortsett från ett dubbelpass på gymmet med  fokus på överkropp och kondition. Mitt gym, mitt älskade gym! Som jag har saknat det! När jag var där igår för första gången på en månad möttes jag av ett "Mikaela, where have you been?! We've missed you!" när jag kom ner för trappan. Åh vad jag gillar det stället!

Imorgon är det åter till plugget, och så ska jag jobba ett kvällspass också var det tänkt. Ryktet säger att min f.d. chef - also known as "The White Witch" - har bestämt sig för att komma tillbaka; ett besked som knappast gladde någon. Attans då, det var ju så bra! Och nu kommer det att bli... sämre. Igen. Well well, what doesnt kill you...

Nu ska jag pipa iväg till basketens sponsorsbar och ta en drink eller två med några av tjejerna i laget. Det här med att låta musklerna återhämta sig på rätt sätt efter träning ni vet...

Ha en fin onsdagskväll!

Begreppet trötthet har fått nya dimensioner

Jag gick upp klockan fem, var på jobbet kvart över sju, jobbade hela dagen med kunder som än skulle ha hunden med sig, än skulle lämna den hemma och än inte skulle komma överhuvudtaget. Som var allergiska mot kiwi, ärtsoppa, timjan, ost, lök, vitlök och fan och hans mormor. Som ville ha mycket fönster fast inte för mycket fönster fast ändå mycket fönster. Sedan blev jag upphämtad utanför jobbet och skjutsad till centralen, där jag tog ett försenat tåg till flygplatsen, gick cirka femhundra mil för att komma till gaten, klev på flyg, åkte flyg, klev av flyg, klev på flyg igen för att hämta boken jag glömt, klev av flyg en andra gång, väntade på väska, hämtade väska, väntade på buss, väntade på buss, väntade lite till på buss, klev på buss, klev av buss, klev på RÄTT buss, klev av rätt buss, klev in i taxi, åkte taxi och kom fram till lägenheten som ett trött kolli ungefär klockan tio.

Alltså om jag lyckas samla ihop mina hjärnceller tillräckligt mycket för att kunna skriva tenta imorgon bitti så är jag värd en medalj, faktiskt. En medalj, och sisådär fyra liter vin.

Ännu mera läsvärt. Jätteläsvärt. Jätte, jätteläsvärt.

http://allakantrana.se/om-onskvarda-egenskaper-och-realistiska-mal/

Sådant där som alla behöver bli påminda om då och då.

Oavsett hur mycket jag tränar kommer jag aldrig att få långa, slanka modellben - jag är nämligen inte byggd så. Det betyder dock inte att jag inte är stark. Oavsett hur mycket jag tränar kommer jag aldrig att få 6 väldefinierade magmuskler - jag är helt enkelt inte redo att lägga om min kost tillräckligt mycket för att sänka fettprocenten så att musklerna tittar fram. Det betyder dock inte att jag inte är stark. Oavsett hur mycket jag tränar kommer jag aldrig att få en kondition som Usain Bolt - jag har helt enkelt inte den motivation och stenhårda mentalitet som krävs. Det betyder dock inte att jag inte är stark.

Det är farligt och onödigt att sträva efter att se ut som någon annan - inte minst när det till på köpet är fysiskt omöjligt. Om man nu inte råkar vara buddybuddy med Harry Potter alltså. För då är ju allt möjligt, det vet ju alla. Precis som när man har nymålade naglar och nytvättat hår och jättemycket semester kvar och världens bästa bok och choklad i väskan - då är allt också möjligt.

I förrgår natt drömde jag att mina föräldrar försökte tvinga iväg mig på semester till Italien. Jag fick panik, grät och skrek att menherreguddetharjagjuintetidförtänkpåmintentaochminuppsatsochhurskadetgåmedpraktikenjagharjumassorkvarattläramig?!

I går natt drömde jag att jag skulle ta bussen och alla mina grejer var utspridda i hela busskuren när bussen kom. Det slutade med att jag fick åka iväg utan jackan, tentaböckerna och min praktik-bibel (läs: konferensmanualen).

I natt drömde jag att jag gick in i S:t Petri kyrka för att skriva min tenta, satte mig ner och upptäckte att alla frågor var skrivna på spanska. Det enda som var skrivet på engelska var en regel om att man måste göra tio armhävningar mellan varje fråga.

Jomensåatte... Jag får nog ta ett snack med den där hjärnan tror jag, för det här känns inte riktigt sunt tänker jag. Nu ska jag åka ner till Smyge, dricka vin, tentaplugga och andas havsluft med Johanna. Det känns som att vi behöver det, jag och min hjärna.

Läsvärt.

http://blogg.svt.se/svett-och-etikett/category/valkommen/

Vår, vår, vår! Sommar?

Follow through.

Det är ingen som frågar om jag vill ha en cocktail på förmiddagskvisten (och inte någon annan kvist heller för den delen), det finns varken pannkakor eller åtta sorters frukt på någon frukostbuffé och ingen skylt jag kan hänga ut på dörren när jag känner att det vore skönt om någon tog tag i röran på mitt rum. Vit sand, palmer (nej, de i Trelleborg räknas inte) och 28-gradig värme kan man också se sig i månen efter, men förutom detta är det faktiskt helt okej att avslutat semestern och återgått till någon form av vardag igen.

Riktig vardag på riktigt blev det ju dock inte för mig, utan jag dröjer mig kvar i Sverige en stund och praktiserar. Samtidigt som jag tentapluggar, skriver uppsatser, tränar och försöker upprätthålla någon sorts liv utöver det. Det är lite energikrävande och jag har tidvis känt att jag nog satt mig på lite för höga hästar den här gången, men nu har jag insett att jag kan och att det går. Man ska bara vilja tillräckligt mycket. Sova lite mindre. Och vara en jävel på det där med planering.

På tal om höga hästar så var det på en sådan jag startade min lördag, och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att börja någon dag på. Solen sken från en klarblå himmel och jag galopperade runt bland maskrosorna i de 18 plusgraderna iklädd ridbyxor och t-shirt. Klockan 9 på morgonen. Det kallar jag sommarkänsla!

Nu ska jag återgå till tentaböckerna en stund, men senare blir det picnic i Lund och slutligen show med Spanska Ridskolan på Malmö Arena ikväll. Det är inte klokt vilken bra lördag det här är!

Hej.

Jag tror eventuellt att jag har dött trötthetsdöden. Alternativt så är jag bara för trött för att känna min egen puls, trots allt socker jag stoppat i mig under påskhelgen. Jag vet inte riktigt faktiskt, det är lite oklart på den fronten för tillfället.

Jag hör av mig när jag hittat den däringa omtalade energin igen, var de nu kan tänkas gömma sådan här i världen.

Hej på er så länge!

Island Dream.

Bright lights, big city.

Hej från New York!

Vi promenerar, äter, shoppar,  promenerar och äter lite till. Trots regn och rusk håller vi humöret uppe, njuter av atmosfären och gud vad jag älskar att vara tillbaka i den här stan. Ikväll blir det mat på familjeklassikern John's och sedan Phantom of the Opera på Broadway. Imorgon en walk down memory lane till älskade lilla Tarrytown, och så en sväng till MoMa tror jag visst. På måndag morgon stänger vi igen väskorna och drar till Bahamas, där det för tillfället ser ut att vara 29 grader och sol. Vi hörs när vi kommit dit och (förhoppningsvis) kan bekräfta detta!

Gissa var jag befinner mig?

Fisk, fågel eller mittemellan? Ni får tre gissningar! 

Jag ger er en ledtråd...

Bara dom som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår.

Man vet att man skrivit för många uppsatser den senaste tiden när man sitter och oroar sig för att överskrida antalet tillåtna ord när man i själva verket sitter och knattrar på sitt alldeles egna blogginlägg, där man får använda precis hur många ord man vill.

Nu är jag dock färdig, färdig med allt jag behöver vara färdig med innan den underbara älskade efterlängtade semestern. Jag ska bara gå till skolan och lämna in en fysisk version av den ena uppsatsen också, och sedan är saken biff. Ty fusan vad skönt!

För övrigt har jag en riktigt fin onsdag framför mig, och jag tänkte börja med att ge mig själv lite sovmorgon. Träna inför semestern och sådär ni vet, så jag inte kommer dit och har glömt hur man gör när man tar det lugnt... Det vore ju förfärligt!

Efter ovan nämnda sovmorgon blir det en tur till ovan nämnda skola för att lämna in ovan nämnda uppsats, och sedan en sväng på stan för att inhandla avtackningspresent till basketlagets eminenta kapten som ser ut att få spendera nästa termin i Göteborg av alla ställen här i världen! Denna present tas sedan med till basketlagets årsmöte, men däremellan ska jag klämma in ett pass Metafit följt av Abs Attack också. Dagen kommer att avslutas på Hummingbird där det blir middag och drinkar med mina fina flatmates - för att fira att vi är vi och sörja att vi inte kommer att ses på några veckor framöver. Bättre onsdag får man leta efter, det tror jag faktiskt!

God natt säger jag till er, och avslutar med en fin låt som jag hade äran att höra live i lördags kväll. Det var inte dumt det!

Life in colour

Hur jag hade det i går kväll?

Jo, ungefär såhär:

And I swear, in that moment we were infinite.

Jag sitter med en kopp te och en skiva av favoritbrödet med datorn i knät, med en fin flat mate till vänster och en annan fin flat mate till höger. Vi lyssnar på nostalgimusik, längtarsaknarpratar om sommaren och om livet som ligger framför oss. Mina benmuskler bultar och bränner efter ett sjuhelvetes lyckat gympass, min hjärna är trött efter att ha skrivit klart nästan hela marknadsföringsrapporten och hjärtat hoppar till av lycka varje gång jag inser att jag ska åka på mina drömmars semester om en vecka.

Jag mår så himla bra.

Vägen till en blondins hjärta.

Vissa människor blir glada när de får en löneökning på jobbet. Andra människor blir glada när någon håller upp dörren för dem i affären. Jag blir glad när jag ser att matbutiken runt hörnet har börjat sälja mitt favoritbröd igen - rågbröd med rödbetor och äpple i. Det är så dyrt, och så gott.

The most wonderful time of the year

Hej! 

Hemma hos oss firar vi vår, fint va?

Hej då!

Äta träna leva

Ibland säger andra människor saker så bra att man inte behöver säga dem själv. Klicka här så finner ni ett ypperligt exempel på just det.

Gode gud vad trött jag är på kommentarer som "varför gymmar du så mycket, du är ju redan smal och fin" och "men du behöver väl inte träna, så som du ser ut?". Gode gud vad jag är trött på att ibland behöva försvara mitt tränande och anledningen till att jag tränar, och på att ibland nästan känna att jag behöver skämmas och ljuga om hur mycket jag tränar. Gode gud vad jag är trött på att försöka övertyga folk om att man kan tycka det är roligt att gå på gymmet och lyfta skrot - även om man är en liten tjej på knappt 160 cm som inte satsar på att bli bodybuilder. Gode gud vad jag är trött på att förklara att jag ser träning som något som först och främst är njutbart, i andra hand något som får mig att må bra och sist något som eventuellt kan förändra min kropp på ett positivt sätt. Inte tvärtom - och det här är jag långt ifrån ensam om. Det vore ju trevligt om TV3 och resten av världen kunde få inse det också bara...

You cannot stop New York City.

Om jag säger att det mest spännande som hänt i mitt liv de senaste dagarna är att jag har börjat ha kanel på äpplena på frukostgröten - förstår ni varför jag inte bloggat så mycket på senaste då?

Mm, jag tänkte väl det. Herregud, hur bär de sig åt de där storbloggarna? Hur lyckas de hitta minst fem saker i sitt liv som de tycker är intressanta nog att dela med omvärlden, varje dag? Inte ens jag som gillar att skriva och lider av lätt orddiarré dygnet runt skulle klara av det!

Äsch, men något intressant borde jag faktiskt kunna berätta om. Typ... Att de tagit bort mitt favoritpass på gymmet och ersatt det med något jäkla löpbandstjohejsanprogram. Veckans drama! Jag tog det nästan personligt faktiskt, och dessutom förstörde det min plan. Jag tycker inte om att tänka om. Vad jag däremot tycker om är Metafit, som idag jag genomlevde för tredje gången i mitt liv. Uttrycket "tredje gången gillt" kom till sin rätta och det var fasen så mycket jobbigare än gång 1 och 2, men fortfarande lite njutbart på något vis. Utom sista omgången burpees med armhävningar. Då njöt jag inte någonstans faktiskt.

Nu är det fredag kväll och lägenheten är tom sånär som på mig. Jag roar mig med att se ett program om det försvunna flygplanet (hur har de redan hunnit göra ett program om det?!), tar hand om min trötta kropp och ser fram emot en lördag med sovmorgon, basketlunch, gym och pizzabakning. Skulle jag mot förmodan känna mig lite uttråkad eller rastlös räcker det med att tänka på att jag är i New York om exakt två veckor och på Bahamas om ytterligare en - då är det svårt att hänga läpp!

I not know English that well.

Jag har en fransk kille i min marknadsföringsgrupp i år, och tanken är att vi ska försöka skriva en rapport tillsammans. Detta kompliceras dock av det faktum att den stackars (?) killen har åkt hit utan engelskakunskaper, utan någon som ser till att han förstår och klarar av att genomföra studierna och utan något som helst stöd från hans universitet i Frankrike. Han har valt att åka hit, universitetet i Frankrike har sagt  okej och Strathclyde har tagit emot honom med öppna armar - men det var aldrig någon som reflekterade över att han kanske inte kan språket tillräckligt väl.

Istället sitter han nu med på våra gruppmöten, nickar glatt på fel ställe och svarar "ja" på frågor som kräver helt andra svar. Både jag och de andra i gruppen pratar så långsamt, förenklat och tydligt vi bara kan, och har vi tur så sjunker ungefär hälften av budskapet in. Den andra hälften försvinner någonstans i glappet mellan våra språkkunskaper och hans brist på desamma. Detta leder till att han skriver fel saker med fel källor och på fel sätt. Han refererar till företaget som "she" hela texten igenom. Han skriver saker som "I think there is good option for company that she will practice well". "Flybe cannot put in place price too expensive, because after Customer's expectations will generally higher." "She is remain to stay cheap".

Han har inte skrivit om hälften av sakerna han har blivit ombedd att skriva om - och jag har en sorglig känsla av att det är för att han helt enkelt inte förstått vad vi har sagt/skrivit till honom. I stället är det vi andra som får försöka hålla masken, säga "bra jobbat" för att sedan gå in och skriva om hela avsnittet. Lögn och båg och extra arbete för alla - men vi har inte hjärta att säga till varken killen eller läraren hur värdelös han råkar vara i just det här fallet.

Jag vet inte vad som har hänt, hur personen kunde bli hitskickad för att läsa på universitetet eller hur han klarar av ens det dagliga livet i det här landet - det måste vara så otroligt svårt när man inte behärskar språket. Hur har hans skola i Frankrike tänkt? Hur har Strathclyde tänkt? Hur har han själv tänkt? Har någon ens tänkt överhuvudtaget, eller tyckte de bara att det var väl skoj för honom att åka till Skottland?

Det är sorgligt, frustrerande och fascinerande på samma gång - att det kan få bli såhär och att ingen hittills reflekterat över att det eventuellt skulle kunna bli lite jobbigt för en icke engelskspråkig person att hänga med i tredje årets universitetskurser i ett engelskspråkigt land. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag är i alla fall tacksam för att jag har tid den här terminen och utan vidare kan göra även herr fransmans jobb utan att gå på knäna. Här ska inga betyg sänkas på grund av bristande språkkunskaper minsann, det tänker jag se till!

Hellre nästan rätt än helt fel.

Note to self: Ett gympass behöver inte alls vara enkelt bara för att det är kort. Det borde jag ha lärt mig med tanke på alla nya, intensiva 20 minuters-pass jag gått på det här året, men budskapet har tydligen inte sjunkit in riktigt än. Därför blev det som det blev idag, och jag hängde med på både Metafit, sedan 20 Minute Abs Attack och till slut 20 Minute Shoulder Pump. Det hade räckt med det förstnämnda om vi säger så; när sista omgången övningar var gjord blev vi beordrade att lägga oss ner i en hög på golvet då instruktören tyckte att det såg ut som att vi var på god väg att tuppa av hela bunten...

Men det är roligt, och det är härligt, och det är skönt. Jag erkänner villigt att jag blivit lite av en träningsnarkoman det här året, men ty fusan vad bra det får mig att må! Jag älskar känslan av trötta muskler i en stark och frisk kropp, och när jag nu har tid att ge mig själv den känslan 5-6 gånger i veckan blir det så väldigt mycket härliga känslor. Jag har gått från att se träningen som ett nödvändigt ont som jag gjorde ett par gånger i veckan "bara för att" till att längta till gymmet, längta efter att träna nästa muskelgrupp och sukta efter nya pass att testa. Jag har gått från att träna för att förändra min kropp till att träna för att jag tycker det är så förbaskat kul - även om det ena nu kanske skulle råka ge det andra på köpet. Att räkna ut hur man bäst ska ta hand om sin kropp, stärka den på ett välbalanserat sätt och samtidigt ge den energin och näringen den behöver är oerhört intressant, oerhört engagerande och oerhört nyttigt på mer än ett sätt, och jag njuter av varenda upptäckt.

Det låter säkert både klyschigt, hurtbulle-aktigt och överdrivet i mångas öron, men så får jag väl vara en klyschig och överdriven hurtbulle i det här fallet då. Huvudsaken är att jag trivs, att min kropp mår bra och att jag njuter av vad jag gör, och i dagsläget ligger jag inne med full pott på varenda punkt. Så det så.

Like a feather on the Clyde.

Och nu ska jag gå ut och ta en promenad längs den där floden, för idag har vi banne mig sol sol solsken här i denna stad!