Nåt annat än det här.

Rösta med hjärtat.

Inga högervindar ska få släcka min låga

O skällsord biter inte nu när jag tål allt

Apljud från vakterna på Kramers hörna

När norrmalmspiketen gav mig slag o törnar 

Jag är bara en, men jag skriver för tusen 

Om det är byggt i strukturen så river vi husen 

Jag släpper sorgen fri, jag släpper ilskan också 

Våran värld e inte kry, kan någon ringa doktorn? 

För jag ska upp till toppen o det e jävligt brant 

Men jag har vatt på botten så jag är jävligt stark 

För den jag är definieras ju av ärftlighet 

Jag menar verkligen, jag vet att min hudfärg är vacker 

Precis som vår framtid, kanske 

Ser dig titta snett

Som om jag vore speciell 

Blicken följer varje steg som jag tar här 

Vet du ser mig som samhällets fiende 

Är det jag som borde va misstänkt? 

- Timbuktu

On top of the world.

I natt hade jag en sådan där jobbigt sorglig, kvävande mardröm som gjorde att hela jag vaknade upp  på helt fel humör med helt fel växel inlagd. Jag fick alltså börja denna soliga lördagsmorgon med lite självterapi och ägnade en halvtimme åt att ligga kvar i sängen, resonera med mig själv, intala min hjärna att allt det hemska jag "upplevt" under natten inte var sant och att det inte finns någon som helst anledning att vara nedstämd idag. Tvärtom - idag ska bli en helt fantastisk dag!

Om en timme ungefär snörar jag på mig promenadskorna, tar övernattningsväskan med en flaska vin under armen och beger mig av mot Queen Street Station där jag ska möta upp Milana. Sedan åker vi tåg till Edinburgh, möter upp Nicole och Nat och lastar av våra saker hos dem. Nästa punkt blir picnic-afternoon tea uppe på Arthur's Seat, håll tummarna för att nuvarande 17 grader och solsken håller i sig! Dusch, middag och utekväll i Edinburgh väntar sedan och imorgon bitti har Nat lovat att göra oss en pannkaksbrunch vi sent ska glömma. Åh, det här blir ett bra dygn!

Utsikten från mitt förra besök på ovan nämnda kulle/vulkan.

Give up the ghost.

Sweet disposition

Tiden går fort när man har roligt, och jag har inte den blekaste aning om var de senaste två veckorna tagit vägen. Jag har förvisso jobbat som en liten idiot, sovit fler timmar än jag kan räkna till, gymmat tills varenda muskelfiber värkt och träffat en massa saknade människor däremellan - men jag kan fortfarande inte riktigt fatta att den är den 11 september idag. En sorgens dag på många sätt och vis, men även en vackert solig dag i lilla Glasgow där jag som bäst förbereder mig för först ett PT-pass på gymmet och sedan ett jobb-pass på... eh, jobbet.

Skolan har börjat ge lite livstecken ifrån sig och jag har blivit tilldelad en professor vars namn jag inte ens kan börja uttala men som ska vara min handledare genom hela dissertation-träsket det kommande läsåret. Jag hoppas kunna träffa denne man/denna kvinna (alltså fattar ni hur svårt namnet är eller? Jag vet inte ens om det är feminint eller maskulint!) någon gång nästa vecka, för nu börjar det krypa ordentligt i hjärncellerna på mig och jag vill bara börja skriva! Det kan ju dock vara bra att få sitt ämne godkänt först, tänker jag...

Andra goda nyheter är att ridklubben äntligen valt att byta ställe och ska börja hålla sina lektioner på en annan gård som verkar tusen gånger bättre av hemsidan att döma. Hoppas hoppas hoppas att det är bättre standard på detta stället, så att jag kan börja få lite luddterapi nån gång i månaden igen! 

Helgen som kommer spenderas i Edinburgh för min del, där jag och Milana ska våldgästa Nicole och Nat som båda flyttat in i nya fina lägenheter för att börja nya fina liv i denna fina stad. En tjejhelg i grannstaden är precis vad som behövs i mitt liv just nu!

Söndag respektive måndag är de dagar då hela min Swedish Flat Mafia gör sin come back till Glasgow, och från och med då är även den sociala kalendern fullsmockad med födelsedagsfiranden, inflyttningsfester och utekvällar av alla de slag. Tjoho!

Hej på er, nu ska jag pipa iväg och låta någon skrika lite på mig! Inte gästerna på jobbet alltså, utan PT:n på gymmet... Hoppas jag.

Det är dags att tänka efter...

... och vad bättre sätt att göra det på än genom en power walk i solskenet, ett hårt pass på gymmet, matlagning i timmarna tre och massor av egentid?

Jag älskar lördagar.

Falla fritt.

Och så kommer den där dagen då jag står på jobbet precis som vanligt, checkar in en gäst precis som vanligt, och gästen i fråga visar sig vara en hemskt trevlig svensk kvinna som jobbar som International Sales Manager på ett väldigt stort och intressant Sverige-baserat företag i hospitalitybranschen. Vips så hade vi snackat bort några minuter och jag fick ett visitkort i handen med orden "jag har massor av värdefulla kontakter, hör av dig om du behöver hjälp någon gång!".

Och jag slås ännu en gång av den svindlande, kittlande tanken att allt är möjligt, att jag kan bo var jag vill när jag vill och att världen är så himla stor men ändå så väldigt liten. Livet är här, livet är mitt och det blir vad jag väljer att göra det till.

Home is where your heart is.

Hej Glasgow! Hej Skottland! Hej hösten! Jag är så himla redo för er.

Efter att ha snackat hundvalpar och bebisar med kvinnan i passkontrollen på flygplatsen kom jag fram till lägenheten i torsdags kväll och började med att gå en lång promenad genom staden som aldrig misslyckas med att charma mig. Folk log, tackade och bad om ursäkt. Jag log, tackade och bad om ursäkt. Hälsade på staden jag har saknat hela sommaren, insöp den underbara atmosfären, köpte en liter mjölk på Tesco och gick sedan hem för en god natts sömn i mitt fina fina rum.

Fredagen ägnade jag mest åt saker som uppackning, städning och allmän catch-up med mitt liv och alla människor här borta. Sedan har det varit jobbjobbjobb lördag, söndag, måndag och idag vilket jag blandat ut med lite träning, lite hemmafix och mycket socialt umgänge. När jag går ut från jobbet ikväll är jag dock helt ledig i två dagar, och jag håller som bäst på att planera vad jag ska göra med dessa dagar. Det finns så mycket!

Jag är så himla himla redo för ett nytt studieår, en ny höst och en ny termin i denna stad. Regnskurar, grupparbeten och obegripliga textböcker känns som petitesser just nu och det enda min hjärna kan fokusera på är hur mysigt, skönt och roligt det ska bli att komma in i alla (mer eller mindre regniga) rutiner igen. Fråga mig igen om en månad, så får vi se vad jag och den däringa hjärnan har att säga om den saken då...

Caledonia.

Ready, set, go.

En sista kväll i Sverige. En sista portion av mammas köttbullar. En sista koll i vinklar och vrår för att se att jag inte glömt något. Väldigt många "hej då" och "vi ses snart". En sista ridtur. Ett sista gympass på 24/7. En sista kväll i ett hus med lagom temperatur och varmvatten överallt.

Och det känns faktiskt inte ett dugg sorgligt, tråkigt eller jobbigt. Jag är redo att åka tillbaka, jag har varit redo att åka tillbaka länge och istället för klump så är det en liten fjäril som skapas i magen vid tanken på att imorgon åker jag.

Glasgow, jag saknar dig!

Den svenska skammen

I morse mötte jag en person, tidigt på morgonen, som gav mig ett stort och öppet leende samtidigt som han hälsade med ett glatt "hej!". Jag blev både chockad och glad, smilade tillbaka allt vad jag kunde och hälsade jag med. Några kilometer senare log jag fortfarande. Det var så oväntat, så trevligt och så vansinnigt ovanligt för att vara i Malmö - ja, för att vara i Sverige överhuvudtaget.

Några timmar senare stannar en kvinna upp för att låta mig gå före där jag som vanligt kommer farandes i en väldig fart. Och jag vill tacka henne, jag vill se henne i ögonen, jag vill le, jag vill att hon ska känna samma glädje och uppmuntran som jag fick känna den där morgonen. Men tacket fastnar i halsen, blicken hejdar sig halvvägs upp, leendet fryser till och blir mest en besvärad grimas. Jag tänkte en gång för mycket på det där tacket, jag hann bli obekväm, jag fegade ur.

Jag går förbi ett kompisgäng på festivalen i stan och råkar stöta till en kille med min väska. Jag vill vända mig om, be om ursäkt, ge honom ett uppriktigt välmenande leende och visa att jag inte menade något illa med min klumpighet. Men jag vänder mig inte om, jag ger honom aldrig det där leendet och det enda jag lyckas frammana är ett mumlande "ursäkta" som är så lågmält att inte ens jag själv riktigt hör det. Jag tänkte en gång för mycket på den där ursäkten, jag hann bli obekväm, jag fegade ur.

Varför är det såhär? Varför är jag såhär? Hur är det möjligt att två månader och sjutton dagar i Lilla Landet Lagom har förändrat mig så till den milda grad att jag inte ens kan uppvisa lite vanligt hyfs längre? I Glasgow hinner ursäkterna ut innan jag ens hunnit tänka dem, tacken strösslar jag om mig till höger och vänster och aldrig någonsin är jag rädd att uppfattas som märklig eller överdriven.

De första dagarna tillbaka i Malmö brukar jag göra likadant, innan jag inser att folk i allmänhet här sällan ler, tackar och ursäktar sig inför fullständiga främlingar. De tittar till en gång extra om man ursäktar sig, tittat osäkert på en om man fyrar av ett leende och tacken tar de emot med en chockad min. Och trots att jag vet att det här är en löjlig insikt om något som kan förändras om jag verkligen vill, trots det kryper jag snabbt tillbaka in i mitt blygsamma svenska lilla skal där det mesta går ut på att stirra ner, undvika kontakt och rusa förbi så fort att ingen hinner lägga märke till en. Precis som så många andra blygsamma och förskrämda små svenskar.

Det är ganska så trist, faktiskt.

Food for thought.

Saker går itu så man borde vara försiktig 

Vi kan titta på tusen bilder utan att se varandra 

Ett foto stoppar tiden men livet vill sällan stanna

Så vi lägger nåt filter, på alla våra foto 

Fast inget av det som hände såg ut som det blev på korten 

Så vi fortsätter bara ta många skott 

Ingenting ska få komma bort 

Låter kameran få jobba hårt 

Innan vi försvinner ska vi fånga oss.

Hästar är bara rädda för två saker; sådant som rör sig, och sådant som inte rör sig.

Jag tar mig friheten att citera ett av Mullebloggens sista inlägg, som var så roligt att jag räknar med träningsvärk i skrattmusklerna imorgon. Kanske inte för er icke-hästmänniskor, förvisso, men för alla som någon gång haft med en "rädd" häst/ponny att göra lovar jag att följande "dialog" kommer att ge er många sådana där riktigt frustande fulskratt, sådana som man egentligen inte vill erkänna för någon att man råkar utstöta ibland. Igenkänningshumor är den bästa humorn.

"Matte: Seriöst, vi har inte ens kommit ut genom grinden än.
Mulle: Fnork!
Matte: Det är en byggnadsställning. De håller på att sätta upp en byggnadsställning vid huset.
Mulle: DE HAR INTE FRÅGAT MEJ FÖRST!!
Matte: Nej, varför i hela friden skulle de göra det?
Mulle: Fnork!
Matte: Kom nu…
Mulle: Men det ligger en HÖG där!
Matte: Det är mera byggnadsställning. Det av den som inte är uppsatt än.
Mulle: Kaos!!
Matte: Kan du gå ordentligt?
Mulle: Nej!!
Matte: Okej, varför står vi still NU då?
Mulle: NÅGON HAR STÄLLT EN TRAKTOR UTANFÖR STALLET!!
Matte: Ja, jo, men den står alldeles stilla och tyst, och det är gott om plats att komma förbi.
Mulle: Fnorkfnorkfnorkfnork.
Matte: Vad gör du?
Mulle: Jag smyger förbi!
Matte: Ah. Så lyckat.
Mulle: Jag överlevde!
Matte: Himla tur det du.

Mulle: Åh, sadel! Ska jag vara RIDHEST?
Matte: Ja, vi kan skritta en sväng.
Mulle: Woho! Skynda!!
Matte: Ja, jag ska bara ta på dig tränset. Sluta hoppa runt!
Mulle: NÅGON STARTADE TRAKTORN!!
Matte: Ja, men det var en helt annan traktor, på andra sidan stallet. Så du kan gott stå still i trettio sekunder till.
Mulle: Icke! Nu går vi!!
Matte: Om du ska vara ridhest får du stå still tillräckligt länge för att jag ska komma upp i alla fall, annars förlorar det syftet lite.
Mulle: Äh, du får väl ta i lite!
Matte: Bara stå vid pallen nu.
Mulle: OKEJ!
Matte: Kallar du det där för att stå still?
Mulle: Du kom ju upp, sluta klaga. Nu går vi!
Matte: Jaja.
Mulle: Fnork.
Matte: Traktor.
Mulle: Men ändå.
Matte: Ja, jo.

Mulle: Vad MÅNGA golfare det är!
Matte: Ja, det är nån sorts tävling idag.
Mulle: Fnork!
Matte: Ja, men de är inte farligare än vanligt.
Mulle: Okej! Då går vi som vanligt!
Matte: Nej, vi måste vänta lite här.
Mulle: Jag vill inte vänta! Jag vill gå!
Matte: Vi måste vänta, golfarna slår ut precis här.
Mulle: Men jag vill gå NU!
Matte: STÅ STILL!
Mulle: JAG VILL INTE STÅ STILL!!
Matte: Men jag säger ju att du MÅSTE st…
Mulle: FNORK!!
Matte: Där kom bollen ja. Tre meter framför.
Mulle: Herregud vad rädd jag blev!
Matte: Ja, tänk så bra att du inte gick va?
Mulle: Hade jag fått gå från början hade jag hunnit förbi innan.
Matte: Var inte sån nu.
Mulle: Jo.
Matte: Okej, var sån.
Mulle: Just det.
Matte: Nu går vi in på skogsvägen istället. Mindre golf.
Mulle: Låter bra.

Matte: Vad är det nuuu då?
Mulle: VAD ÄR DET DÄR?!?
Matte: Det är en tax.
Mulle: DET ÄR EN LITEN HÅRIG LANDKROKODIL!!
Matte: Nej det är en ta… eller vänta, du har rätt. Det är en liten hårig landkrokodil.
Mulle: JAG SA JU DET!
Matte: Men den verkar snäll. Och matten har koll på den så du behöver inte vara orolig.
Mulle: Fnorkfnorkfnork.
Matte: Se där, hussen sa att du är fin.
Mulle: Ja, det vet jag väl?
Matte: Och ödmjuk. Alltid ödmjuk.

Matte: Jag tycker att det går lite mycket baklänges nu.Mulle: Man borde LAGSTIFTA mot såna där!!Matte: Torkvindor?Mulle: Det FLADDRAR!!Matte: Ja, men alltså…Mulle: Fnork!!Matte: Den är typ femtio meter bort?Mulle: DET HJÄLPER VÄL INTE!!Matte: Nähä.Mulle: Åååh, du fattar ju ingenting!Matte: Nej, men det är sannerligen inte första gången…Mulle: Uh, nu är jag trött.Matte: Vi är snart hemma.Mulle: AAARGGHH!Matte: Jag tänker inte ens frå…
Mulle: BYGGNADSSTÄLLNING! TORKVINDA! TRAKTOOOOOR!!!Matte: Here we go…"

You only need the light when it's burning low.

Ni vet den där känslan när man inser att man borde städa, lämnar det i ett par dagar, inser på nytt att man borde städa, lämnar det i ännu ett par dagar, inser att man verkligen borde städa men lämnar det ändå? Och så plötsligt står man där med ett Mount Everest av saker att ta tag i; småsaker som egentligen bara tar några minuter var men plötsligt får man ägna tre timmar åt att städa för att man låtit de rackarns småsakerna bli så många. Man har låtit fjädern bli en höna, liksom. Lite så känner jag med den här bloggen dessa dagar faktiskt.

Inte för att bloggen är något nödvändigt ont som till exempel städning; inte alls. Jag bloggar för att jag vill, för att det är roligt att skriva och för att jag vet att det finns nära och kära som uppskattar det. Men ibland har man inte riktigt tid, eller motivation, eller inspiration. Då är det lätt att man lämnar det en vecka, två veckor, tre veckor. Och så plötsligt står man där med ett Mount Everest av saker som man vill dela, skriva, säga, berätta; saker som tar några rader var och plötsligt får man ägna sex sidor åt att berätta för att man låtit det bygga på så mycket. En tystlåten och stillsam fjäder har långsamt förvandlats till en kacklande höna full av saker att säga.

Lite så är det. Jag är en kacklande höna. Jag har massor att säga. Jag har tänkt en massa bra tankar, tänkt en massa dåliga tankar, gjort en massa roligt, gjort en massa tråkigt, skrattat mycket, surat lite och levt det däringa livet som det är ett sådant tjat om hela tiden. Jag har bränt mig på näsan, inte blivit solbränd alls, ridit långsamt på en häst, ridit fort på en ponny, gymmat, låtit bli att gymma, provat nya recept, provat gamla recept, jobbat som en kanin på speed, latat mig som en sengångare på Bahamas, varit social, varit asocial, tackat ja, tackat nej, levt fullt ut och inte levt särskilt mycket alls.

Sommaren har sprungit iväg utan att vänta på mig, och trots att jag vid början av varje vecka har påmint mig själv om vilket datum det är och hur mycket/lite det fanns kvar av allt det härliga sitter jag här med en liten känsla av att ha blivit snuvad på konfekten. Lite grann. Fast riktigt så är det ju inte. Jag har njutit massor av sommaren och verkligen försökt göra mig sommarminnen före, efter och mellan jobbet. Picnics, utflykter, solnedgångar i Västra Hamnen, kvällsdopp, vardagsvin, Smygehelger, maratonläsningar, familjeumgänge, kompisumgänge... Listan kan göras lång.

Men ändå sitter jag här med en liten känsla av att allt har gått alldeles för fort, att jag inte njutit tillräckligt mycket eller hunnit tillräckligt mycket. Utom på jobbet. På jobbet har jag hunnit en väldig massa, och en väldig massa bra dessutom om jag ska tro allt beröm jag fått. Jag har i princip blivit erbjuden en "riktig" tjänst på kontoret när jag är klar med min utbildning, vilket värmde självförtroendet rätt fint får jag säga. Synd bara att det inte är riktigt det jag vill just nu. Men ändå.

Oavsett hur mycket jag gjort, hur lite jag gjort och hur slut sommaren börjar ta är jag glad. Glad, nöjd och förväntansfull. Det finns så mycket fint som väntar den här hösten, och det måste jag bli bättre på att påminna mig själv om när jag sitter och känner mig lite depparedyster för att sommaren börjar gå mot sitt slut. Faktiskt.

Alla vill till himmelen.

Likt ett X2000 - förlåt, SJ Snabbtåg heter de tydligen nuförtiden - susar dagarna förbi i en faslig fart, och de enda timmarna som egentligen går riktigt långsamt är de som kommer just efter att jag gått och lagt mig. Min kropp verkar nämligen ha bestämt sig för att det här med sömn är överskattat, och oavsett hur tidigt eller sent jag går och lägger mig kan jag räkna med cirkus 2 timmars stirrande i taket innan jag faktiskt får sova. Konsekvenser? I genomsnitt 5-6 timmar sömn per natt istället för mina vanliga 8-9, men faktiskt inga större konsekvenser i övrigt. Jag rör ihop schemat på jobbet och kommer 2 timmar för tidigt och sådär bara, men inget värre än så. Jo just det, jag låste in mig själv i slussen till gymmet vid 6.30 i måndags morse också. Det var inte heller helt lyckat. Men annars fungerar jag som en nästan helt normal människa faktiskt!

Denna nästan helt normala människa ser löjligt mycket fram emot en feel good-helg i Smyge då min hud förhoppningsvis ska få samtala lite med den däringa solen för första gången på alldelesförlänge. Några salta dopp i det blå, en bokstavligen talat glassig (nyckelordet här är alltså glass, det hoppas jag att ni förstår) promenad till hamnen och lite wining & dining med familjen Svensson är vad jag ser fram emot. Och så läsning. Oerhört mycket läsning. Just det, jag ska rida en sväng också! Lyckorus!

För övrigt är det bara fyra veckor kvar tills jag avslutar mina dagar som "group & conference reservation agent". Det känns konstigt, tidigt, konstigt och faktiskt nästan lite sorgligt också. Jag tycker trots allt om det där kontoret, eller i alla fall filurerna som jobbar där. Idag skrattade vi så att Åsa slog huvudet i tangentbordet igen liksom. Och så åt vi glass. Vad mer kan man begära från en arbetsplats?

Och livet är som bubbelvin.

That's all.

Madness, I say.

Ibland säger andra människor precis det man själv känner och egentligen skulle vilja säga, fast man vågar inte. Idag gjorde min kollega Lilian just det. "Alltså är det här ett satans dårhus idag eller vaddå?" sa hon. Då skrattade vi hysteriskt i några minuter hela högen, lättade för att någon satt ord på vad vi alla kände just då. Sedan slog Åsa huvudet i tagentbordet. Då skrattade vi lite till.

Och ja, det var väl ungefär det enda som var bra med den den här arbetsdagen. Bättre lycka nästa gång?

Living for the weekend.

Efter en arbetsvecka som var kort(are än vanligt) men kändes lång sitter jag nu och pustar ut medan X2000 tuffar fram och tar mig närmare Norrköping för varje minut som går. En finhelg med brorestor väntar, och förutom att inspektera hans nya lägenhet där köket blev klart i går ska jag (vi) gå på Harry Potter-utställning, upptäcka Norrköping och leva livet lite extra bra helt enkelt.

Jobbet går bra och jag trivs med mina kollegor, men jag får väl erkänna att mottot i detta inläggs rubrik stämmer lite väl bra in på mig ibland... Motivationen finns liksom inte riktigt där klockan 06.20 varje morgon. Men så är livet, och jag är trots allt väldigt glad över både erfarenheten och kunskapen det ger mig!

Nästa helg har jag en tur till Mölle inplanerad, Ullis och jag lyckades finna en helg då vi båda var lediga och ska skämma bort oss lite grann tillsammans. Åh, jag längtar! Sedan blir det ytterligare några veckors jobb fram till den 15 augusti, ledigt i ett par veckor och den 28 augusti åker jag tillbaka till Glasgow för att jobba och leva livet där. Jag längtar dit också!

Hej livet, jag gillar dig!

Little by little

Känslan när man får lov att skapa en mapp i datorn som heter "Strathclyde Year 4", när man får välja en massa roliga kurser inför nästa år och börja spåna på ett ämne för D-uppsatsen på riktigt. Den känslan är riktigt fin just nu, och inte alls så stressande och pressande som den kanske kunde vara. Nä, jag blir bara peppad, glad och fylld av inspiration inför ett nytt roligt läsår i Glasgow som förmodligen blir mitt sista år i skolbänken på väldigt, väldigt länge. Herregud.

För er som är nyfikna kan jag meddela att de 5 uppsatsämnen jag tycker verkar mest intressanta (ja, jag har lite svårt att bestämma mig) är som följer:

1. Marketing Fitness Tourism: Product, Price, Place and Promotion (min egen idé som jag verkligen vill skriva om men som måste få godkänt av handledare)
2. Dark Tourism: tourism at sites of death, war and atrocity 
3.  Eco-tourism: Saving the world at a price
4. Factors affecting tourists' loyalty to Glasgow as a destination

5. Performance Measurement Systems in Hotels

Har ni några idéer, synpunkter eller annat vettigt att framföra så är det mycket välkommet!

Woop woop!

"Dear Mikaela,

I am delighted to advise that your application for Joint Honours in Marketing in Session 2014/15 has been successful, and I can now offer you a place. To confirm your acceptance, or decline the offer, please complete the acceptance form which can be found at the following link."

"Dear Mikaela,

I am pleased to inform you that you have been accepted for Honours in Hospitality and Tourism Management for academic year 2014/2015. Student Experience will be in touch towards the end of July/beginning of August with details of the procedure for registration."

Tja, det ser ut att bli folk av mig i år också!

Goodnight sun.

Vissa människor får en bara att må så bra. 

So scared of getting older, I'm only good at being young.

Har man blivit gammal när man grämer sig över att texten i den lilla rutan på på TV:n är så liten att man inte kan se vilka lag det är som möter varandra i fotbollsmatchen?

En bokmals bekännelser.

Någonting jag skulle vilja dela med mig av till alla människor i världen är min läsglädje. Jag skulle vilja springa runt och vifta med ett trollspö fullt av bokstäver och ord och punkter och kommatecken så att alla - alla - får uppleva den där känslan av att vara totalt fängslad, hänförd och fascinerad av en bok. Jag vill att gårdagens, dagens och morgondagens ungdomar ska få känna det där brinnande suget efter en riktigt bra bok, och jag vill att de ska få känna den där oslagbara känslan när man bara vill, kan och ska fortsätta läsa tills orden tar slut. Jag vill vara den där föräldern som tar med mig ett exalterat barn på bokrea varje februari, precis som min pappa gjorde med mig - trots att jag envisades med att enbart köpa böcker om hästar eller tvillingarna i Sweet Valley. Jag vill vara den där föräldern som hittar mitt barn uppkrupen någonstans med en bok, en bok som han/hon har valt att läsa och som han/hon läser för att han/hon vill, kan och njuter av det.

Det gör så ont i mig när jag hör folk säga att de inte läst en enda bok sedan högstadiet, att de inte förstår sig på det här med läsning och att de tycker att det finns så mycket bättre saker att göra med sin tid. För även om det kan vara sant, även om det självklart är upp till var och en vad man uppskattar här i livet, så vill jag bara skrika nej nej nej du har fel! Jag vill bara ta tag i dem, sätta dem ner någonstans med en fantastisk bok och få dem att uppleva den där oslagbara känslan, det brinnande suget och den pirrande förtjusningen som bara en riktigt bra bok kan framkalla. Jag vill visa dem att de har fel, att alla kan uppskatta en bra bok och att det inte finns något bättre att lägga varken tid eller pengar på.

Jag vill att alla ska känna sig lika glada, uppspelta och förväntansfulla som jag gör när jag tar steget in på Akademibokhandeln, Waterstones eller Barnes & Noble. Jag vill att alla ska känna sig lika glada, uppspelta och förväntansfulla som jag gör när jag packar ner mina noggrant utvalda böcker inför en resa, och jag vill att alla ska känna sig lika glada, uppspelta och förväntansfulla som jag gör när jag slår upp en ny bok för första gången.

Det behöver inte vara Mörkrets hjärta eller Kafka på stranden - gud ska veta att sådana böcker kan få mig att känna hat lika intensivt som andra böcker kan få mig att känna kärlek. Huvudsaken är att det är en riktigt bra bok med förmågan att framkalla alla de där underbara känslorna som bara en riktigt bra bok kan göra. Och vad som är "en riktigt bra bok" är lika subjektivt som "ett riktigt gott vin" eller "en riktigt snygg kappa". Glöm inte det för allt i världen.

"Words cannot do justice to the pleasures of a good bookshop. Ironically."

Paris, je t'​​aime.

Happiness.

Idag har jag sålt mitt livs första logipaket, skrivit och signerat ett riktigt kundkontrakt,  för första gången fått en egen personlig företags-mailadress (mikaela.linden@radissonblu.com) och ställt in mitt eget personliga "out of office reply" där jag skriver att jag är på semester och återkommer till kontoret på måndag.

Det må låta som vardagliga petitesser för er läsare som säljer stridsflygplan för miljarder och signerar tio kontrakt om dagen, men för en nybörjare som mig är det ett stort steg. Ett litet steg för världen, ett stort steg för Mikaela, helt enkelt.

I morgon åker jag till Paris!

Livskvalitet

Ombord på ett tåg med destination Vetlanda skrivs detta inlägg, och jag är på väg till mitt livs fjärde vuxenridläger på sköna gröna Vedbände djupt inne i Smålands skogar. Tänk er, hela fem dagar då man bara får gå och sniffa häst, andas skogsluft, äta fin hemlagad mat och köra slut på varenda liten muskel man inte trodde att man hade. Alltså det må vara ett ridläger för vuxna, men jag är exalterad som en tioåring på julafton!

Jinx jinx jinxed.

Förrförra gången jag skulle åka till Sverige blev jag dränkt i iskallt vatten cirka 15 minuter innan bussen till flygplatsen skulle gå, när jag försökte stänga av vattnet i lägenheten, .

Förra gången jag skulle åka till Sverige kom mitt bagage bort - komplett med hela min planerade Bahamas/New York-utrustning - och låg i freakin' Bergen och låg i ett par dagar.

Idag när jag skulle åka till Sverige låste jag mig ute från vår byggnad och stod och glodde på den låsta ytterdörren medan nycklar, resväska, mobil och plånbok låg uppe i lägenheten och skrattade åt mig. Jag blev ytterst impopulär i grannskapet när jag tvingades ringa på alla grannars porttelefoner klockan 04.30 på morgonen för att komma in igen.

Jag börjar på allvar tro att någon någonstans inte vill att jag ska fortsätta resa till Sverige. Jag kanske borde stanna kvar i Glasgow nästa gång, trots allt? Eller göra en Harold Fry och ge mig ut och promenera istället?

En låt säger mer än tusen ord...

...och just den här låten säger bland annat glädje, lycka och fina minnen.