Från paraplydrinkar till paraplyer

Ett av mina nyårslöften det här året var att blogga mer. Nu har det gått drygt en månad av 2017 och jag har fortfarande inte lyckats ta mig tid att skriva ett endaste inlägg. Jomensåatte...

Jag ska försöka, det ska jag verkligen. Jag har sjuttiotvå saker som jag skulle kunna skylla på, men innerst inne vet jag ju att det bara handlar om prioritering. Jag älskar ju egentligen att sitta här och ordbajsa om min vardag! På samma gång vet jag att det är en ond cirkel; slutar jag skriva en period så blir det jobbigare att komma igång sedan, mer att berätta om, så det allra bästa är att försöka hålla någon slags flyt så blir det roligare för både mig och er. Deal? Deal!

Anledningen till att jag har tid att sitta här och prata med er på en måndagseftermiddag som den här stavas s-e-m-e-s-t-e-r. I går kväll kom Sami och jag hem efter att ha spenderat drygt en vecka i Dubai hos Jakob och Fannie. Vi hade alldeles underbara 9 dagar i värmen, med allt från dykningslektioner och vattenland till beach clubs och kulinariska upplevelser. Jösses vilket lyxliv vi lever där borta, och jösses vad vi vill tillbaka!

Eftersom att jag hade lite semesterdagar över att ta ut före april bestämde jag mig för att ta ledigt även dagen efter att vi kommit hem, och oj vad tacksam jag är för det idag! Kalla mig gammal, men jag tycker faktiskt att det är enormt skönt att få en sista dag att vila upp mig på samtidigt som jag har tid att packa upp och köra ett par maskiner tvätt innan veckan drar igång på riktigt. Visst låter jag mogen och förnuftig nu?

Det blir dock en ovanligt kort arbetsvecka för mig, och minst sagt en mjukstart efter semestern. På onsdag åker jag nämligen direkt från jobbet till flygplatsen, där ett Ryanair-flyg till Köpenhamn väntar. Det är dessvärre inte någon nöjesresa direkt, utan istället ska jag gå på mitt livs andra begravning. Den första för någon som stod mig riktigt nära. Usch, det blir tufft. Jag försöker dock att se "the silver lining", och försöker att se det som en chans att umgås lite extra med vänner och familj.

Året 2017 har med andra ord fått en minst sagt omtumlande början, och det känns som att det har gått ungefär tre månader sedan nyårsafton istället för en. Det ser ut att bli fortsatt händelserikt ett tag framöver, med allt från besök till födelsedagar till weekend-resor. Dagen efter att jag kommer tillbaka från Sverige flyttar min goda vän Åsa, som har fått lite ledigt från jobbet i Colombia, in för att bo här i en vecka. Vi har varit väldigt nära vänner i snart 10 år och inte träffats på över ett år, så det ska bli fantastiskt roligt att ha henne här! Lagom till att Åsa åkt hem kommer sedan föräldrarna på besök, och vips så var vi inne i mars! Och då skulle jag visst åka till London...

Meeen jag klagar inte en sekund. Det är ju trots allt såhär jag gillar att leva mitt liv - full fart framåt, med en och annan myskväll däremellan för att bryta av lite. Nu tänkte jag dela med mig av lite semesterbilder, innan jag fortsätter denna avslappningens dag med TV-serien Nobel, kaffe och en stackars bortglömd lussekatt som jag hittade i frysen.

Silverene Tower, där vi klämde in oss i Jakob & Fannies lilla etta. 

Dubai Marina, där lägenheten ligger.

Husets pool, som vi gärna umgicks mer med. 

Kite Beach

Ett av de vackraste Starbucks jag någonsin sett (i och för sig ingen svår tävling att vinna), i Ibn Batuta Mall.

Ute på Ladies Night vid Burj Al Arab

... på en bar som passande nog hette 360 Degrees och låg mitt ute i vattnet. 

Den stora moskén i Abu Dhabi.

Traditionsenlig avslutningsfrukost på International House of Pancakes.

Uppförsbacke in i december

I måndags tänkte jag "okej, dålig start på veckan!". I tisdags tänkte jag "okej, jag råkade visst ha två dåliga dagar på raken. Hoppsan!" Framåt torsdag eftermiddag ungefär så gav jag upp totalt, och accepterade att det helt enkelt är en jäkligt dålig vecka det här. På alla möjliga sätt och vis. Inte en okej start på favoritmånaden december!

Det jag gillar allra minst med hur den här veckan har varit är hur det har fått mig att bete mig. Istället för mitt vanliga bubbliga, positiva jag så har jag varit som en envis, tjurig sjuåring. Lägg till lite sömnbrist på detta, så har ni sambodrömmen Mikaela. 

Jag vet inte, jag är bara ingen fena på att hantera stora mängder stress och press under en längre tidsperiod (läs: mer än två dygn), och när livet dessutom motarbetar en på andra sätt samtidigt blir det svårt att hålla lågan uppe. Stackars Sami har fått stå ut med allt från vredesutbrott till tårar till klagomål och tjat och gnat - en del på en ganska så intensiv nivå. Å andra sidan har jag köpt julklappar till honom i samma vända, men det vet ju inte han... Det får nog bli pannkaksfrukost imorgon som ursäkt för besväret, för när till och med jag känner att jag varit jobbig så är det nog rätt illa.

Nåväl, efter att ha rundat av arbetsveckan med att tappa en kopp kaffe så att det rann ut kaffe i, på, runt och under micron (snälla fråga inte vad kaffet gjorde nära micron) så gav jag mig av till gymmet för att göra av med lite frustration. Det hjälpte kan jag säga, och i skrivande stund sitter jag uppkrupen i soffan med ett för veckan ovanligt gott humör. 

Jag satsar alla mina kort på en lyckad helg med mycket tid för återhämtning, och om saker och ting går som det ska (jag avstår från att fälla en spydig kommentar här) kommer det att bli just en sådan. Den enda fasta planen jag har är en födelsedagsfest imorgon kväll, men utöver detta och de ständigt återkommande hushållssysslorna är helgen alldeles min att göra vad jag vill med. 

Jag tror att jag ska släpa med mig Sami till en julmarknad för lokala designers på söndag, och på samma gång få till lite julklappsshopping. Och så blir det nog till att baka ett gäng pepparkaksmuffins, så att lussekatterna jag gjorde i veckan (en av de få saker som faktiskt blev precis som den skulle) kan få lite sällskap i frysen!

Nu ska jag bara skryta med lite bilder av våra juldekorationer, och så lovar jag att gå och lägga mig sedan. Men först: TADAAAAAA!

Och så lägger jag in en bild från Buchanan Street också, som var så väldigt vacker när jag gick hem från jobbet häromdagen:

Snart kommer tomten

Äntligen, äntligen, äntligen. Äntligen behöver jag inte hålla tillbaka mer. Äntligen kan jag nynna på bäst jag vill. Äntligen kan jag ta en pepparkaka ur burken utan att känna att det är dubbet fel. Äntligen kan jag börja planera julbaket helhjärtat, utan förbehåll. Äntligen får jag kasta mig in i julen med huvudet före, och bara mysa runt i ett rödgrönt, glittrande moln av pepparkaksdoft och Jingle Bells. Äntligen är det första advent!

Julkänslan, som jag försökt hålla tillbaka i ett par veckor nu för "det är ju för tidigt", fick infinna sig med buller och brak igår, då vi hade en helt fantastisk eftermiddag och kväll i juliga Edinburgh. En av de få anledningar jag ser att åka till Edinburgh (förutom att hälsa på vänner då) är faktiskt julen, för den måste jag erkänna att de gör snäppet bättre än Glasgow!

Den ursprungliga anledningen till att vi var där var en ljud- och ljusshow som vi bokat tillsammans med två av mina kollegor och deras sambos. Eftersom att den inte började förrän senare på kvällen, åkte jag och Sami in redan under eftermiddagen för att gå på julmarknaden, äta middag nånstans och åka skridskor. Solen sken, maten smakade bra och skridskoåkningen gick nästan helt smidigt till. Jag snubblade dock bokstavligen talat på mållinjen, genom att trilla på vägen till utgången. Typiskt! Tyckte jag skötte det rätt bra, tills det kom till att komma upp. Har ni någon aning om hur svårt det är att ta sig upp från en sittandes hög, på blankis med ett par halvdana skridskor på fötterna? Istället för att skutta upp graciöst och fint som jag säkert gjorde när jag senast åkte skridskor för 12 år sedan, så bestämde jag mig för att ta det säkra före det osäkra och hasa mig bort till rinken där jag kunde dra mig upp på fötter igen. Stilfullt, mycket stilfullt!

Idag fortsätter vi att leva i vår lilla julbubbla, och det ska adventpyntas och köpas gran redan idag minsann. Granen håller jag med om att det är lite tidigt för, men med tanke på att jag bara är här i två helger efter denna ("missar" en då vi åker till York den 9-11) så ville vi ha upp den lite tidigare så vi hinner njuta av den ordentligt. Sagt och gjort, snart ska vi klä på oss och knata bort till blomsterhandeln nere på gatan för att välja ut en söt liten gran som ser ut som att den kommer att leva i någon månad till.

I eftermiddag blir det sedan födelsedagslunch för Samis syster, som har haft den goda smaken att välja vår favorit-indier Dhabba för detta. Bra att börja tänja ut magsäcken inför julen redan nu, tänker jag! Med korma och naan i magarna ska vi sedan gå och se en julparad som anordnas runt George Square, där de för övrigt har fått vett i skallen och bytt ut de gamla smaklösa, färgglada, blinkande lamporna till en betydligt mer stilfull julkreation. Jag gillar!

Street of Light, ljusshowen vi var på, där gatan lystes upp i takt med Skottlands symfoniorkesters kör som sjöng julsånger.

Vet ni vad jag har insett? Jag har insett att jag älskar att bli vuxen. Inte bara för att jag kan äta godis före maten, gå och lägga mig sent och strunta i att diska om jag vill, utan det är ju allt det andra också. Att bli lite glad i själen av småsaker och småtråkiga saker som en ovanligt god middagssoppa och ett nytt fint soffbord. Att få en humörboost av vetskapen att räkningarna är betalda och att budgeten är klar (observera att det här dock lika gärna kan bli en humörsänkare, om kommatecknen står på fel sida av nollorna). Att få njuta av tanken på framtidsplaner som ligger helt i min kontroll, Att kunna känna att all tid är min tid, och att det faktiskt finns rätt mycket av den även om jag ger en del till min arbetsgivare, till tvättmaskinen och till pedanten inom mig.

Det är liksom som att livet får lite fler nyanser för varje år som går, och varje nytt steg jag tar skapar nya förutsättningar för nya nyanser att titta fram. Jag får nya nyanser att glädjas åt, att njuta av eller att tampas med. Det blir lite extra allt, på gott och ont.

I början av veckan var det extra allt på ont, Då tampades jag med jobbstress, sömnbesvär och förkylningskänningar. Om det var hönan eller ägget som kom först kan jag inte svara på, men överbelastningen på jobbet hjälpte i alla fall inte. Framåt torsdag, lagom till att började känna mig som en urladdad miniräknare (sådär när bara delar av siffrorna syns ni vet?), lugnade det dock ner sig och jag kunde börja andas igen.

I helgen har jag sedan slocknat runt 22 och sovit i 11 timmar båda dagarna, så nu börjar det bli folk av mig på riktigt igen! Det har överlag varit en mycket lugn helg, och en oerhört välbehövlig sådan. Det var after work tillsammans med Tom och Michelle, det var gympass, det var bakning, det var romantisk middag samt Guy Fawkes-fyrverkerier med Sami och det var amerikansk brunch på Singl-end tillsammans med delar av familjen Ibrahim.

Imorgon mjukstartar jag veckan med att jobba hemifrån, och hoppas att det blir lite mindre tryck den här veckan. Det ska lugna ner sig snart, har vi fått höra i några veckor, men det är först nu som jag börjar tro på att det kanske faktiskt är möjligt. Kanske.

Och så han den där som får mig att skratta mitt bland elräkningar och dammkorn. Han är också en rätt bra nyans av hela den här vuxengrejen.

Söndagsmys på Connich Hill

Morgonstund har guld i mund

Åh, jag känner mig som om jag vore student igen denna morgon. Detta skulle väl kanske vanligtvis inte låta särskilt positivt, men just de här stunderna har jag faktiskt saknat lite grann. Stunderna då jag på helt eget bevåg klivit upp i ottan för att jobba ikapp lite grann, för att känna mig lite lugnare i själen och för att slippa sitta på kvällningen istället. Stunderna då det bara är jag som är vaken, då jag kan sitta med min tekopp och tända ljus och se på när staden vaknar till liv samtidigt som jag får en massa jobb gjort. Stunderna då jobbet man gör känns dubbelt så bra, just för att man gör det när ingen förväntar sig att man ska.

Planen igår var annars att sitta och jobba i någon timme efter gymmet och middagen, då jag har deadline för två rapporter i eftermiddag. Med vetskapen att jag jobbar dubbelt så bra före 07 jämfört med efter 19 planerade jag dock om litegrann, och jag måste faktiskt erkänna att jag redan igår kväll såg fram emot denna morgonens guldstund. Jag riktigt hoppades på att det fortfarande skulle vara mysigt höstmörkt när jag klev upp, bara för att höja den där mysfaktorn något snäpp till. Det hade jag inte behövt oroa mig för, som ni ser... Spöregnar gör det också, vad härligt! Jag är nog inte riktigt klok egentligen. Eller så är jag bara morgonmänniska, höstmänniska, mysmänniska?

Det är med lite extra gott humör som jag sitter här, dagen före D-dagen och allt. Eller... F-dagen? Den 30 september, hursomhelst. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle vara så uppspelt just i år, men ju närmare den kommit desto mer påtagliga har seframemot-känslorna blivit. De dämpas inte ett dugg av att födelsedagen även innebär att mamma och pappa kommer till stan, eller av att min chef gav mig ledigt hela eftermiddagen när jag bara bad om en timme. Jag har världens bästa chef!

Vid lunchtid imorgon blir jag alltså ledig, i precis lagom tid för att föräldrarna ska anlända med bussen från flygplatsen. Det blir lunch på mysiga Wee Guys och sedan lite shopping hade jag tänkt, innan det blir dags att åka hem, dricka gin & tonic och svida om inför middagen på CAU med Sami och tillhörande mamma.

I helgen blir det sedan lite allmänt Glasgow-mys med parenteserna, som uppvärmning för nästa veckas mys i Madrid liksom. Sämre kan man faktiskt ha det!

Work work work work work

Det här jobbet alltså... Det är liksom lite svårt att lägga ifrån sig ibland. Förra veckan var det i och för sig väldigt lätt, då det till stora delar handlade om buljong, men för det allra mesta är det något som är alldeles för intressant och välbekant även i mitt privata liv. Sådär så att jag hittar artiklar och mailar länkar till mig själv för att jag vill läsa mer, på min fritid. Jag lär mig om nya trender, råd och rön varje vecka och stackars Sami får göra sitt bästa för att hänga med i svängarna här hemma.

Vi måste sluta äta äpplen! Nä förresten, nu går det bra igen! Kan vi inte experimentera lite mer med quorn? Och bönor? Och svamp? Jag vill prova tempeh! Har du förresten hort talas om den har isländska yoghurten Skyr? Varför dricker du vassleprotein egentligen? Soja är mycket bättre! Visste du att man har börjat dricka vinäger i USA? Vill du prova? Hallå, sa där mycket rött kött är faktiskt inte nyttigt!

Det är bade positivt och negativt att det ar något som intresserar och beror mig personligen, tror jag. Mest positivt. Ibland blir jag förvirrad och bestört, men oftast känner jag mig faktiskt bara upplyst och inspirerad. Men någon vinäger kommer det då rakt inte att drickas, även jag har mina gränser!

På veckans regnigaste dag bestämde jag mig för att det var dags att släpa med mig Sami till en ridklubb så att jag kunde få rida lite grann. Det var väl omtänksamt av mig? Äsch, det är faktiskt han som har insisterat på att jag skulle ta tag i min hobby och försöka njuta av de fyrbenta djuren här med, så han får skylla sig själv!

En halvtimmes privatlektion hade jag bokat in, och jag fick äran att rida på vad som tydligen ska vara stallets stora favorit. Både häst och instruktör var lite svåra att förstå sig på emellanåt, men överlag fick jag ett mycket gott mottagande och jag är hemskt sugen på ett återbesök!

Det lutar åt att köpa ett klippkort för deras grupplektioner, som man sedan kan boka in efterhand. Det fanns en intressant grupp på tisdagkvällar och en på torsdagkvällar, och det hade varit fantastiskt kul att få lite mer rutin på ridningen här även den här sidan av Nordsjön. Det gör ju mig så lycklig, så lycklig!

Manaden M

Det njuts av hostsolen har, som ni kanske ser. Ah september, denna favoritmanad! Tillsammans med december da... Och maj... Och sa har vi ju juni...

Det var precis en sadan har morgon jag behovde, efter en av de stressigaste veckor jag haft sedan jag slutade universitetet. Vi har tva stora projekt pa jobbet med deadlines nasta vecka, och det borjar kannas i magen om vi sager sa. Lite stress och press ar roligt, men i torsdags och fredags blev jag bittert pamind om hur det kanns nar det blir lite for mycket och kroppen kokar over. Tur att jag har Klippan Sami pa hemmaplan som haller mig nere pa jorden och stoppar karusellen nar den borjar snurra ivag alldeles for fort. Och sa ar han en jakel pa att koka te!

Idag fokuserar jag i alla fall pa att lagga detta at sidan, och pa att njuta av nuet. Det som i morse skulle bli en kort tur till affaren for att kopa frukost forvandlades till en promenad pa ungefar tre timmar, frukost pa en uteservering i parken och P3 Dokumentar i horlurarna. Livet.

Ikvall blir det utekonsert i Glasgow Green. Det fina vadret ska halla i sig hela kvallen och BBC Proms bjuder in till konsert, kul med lite annorlunda lordagskvallsunderhallning!

Vi ska vara de vi vill vara, hellre nu an efterat.

Det var sa att jag hade kunnat brista ut i sang, nu i eftermiddags nar jag promenerade hem i solen efter min andra arbetsvecka pa mitt nya jobb. Josses Amalia vilken bra vecka jag haft, och josses Amalia vad jag alskar min nya arbetsplats! Kontoret, kollegorna, arbetsuppgifterna, flexibiliteten, industrin! Det ar lite som att jobba med mitt roligaste skolprojekt fran universitetstiden, fast med betydligt farre begransningar och avsevart mycket battre timlon. Och sa gratis kaffe, faktiskt. Gott kaffe dessutom. Det lonar sig att ha en kaffe-snobb till chef!

I veckan har jag fokuserat pa ett projekt om sportdrycker, elektrolyter, proteinbollar och energi i alla dess former. Detta har inte bara hallit mig road vid tangentbordet mest varje dag, utan aven gett mig den dar sista lilla dosen motivation som kravdes for att fa mig att borja uppskatta gymmet och traningen igen efter veckor av omotivation. Igar dammade jag av ett gammalt traningsprogram som min PT gjorde at mig nar det begav sig, och idag betalar mina biceps och axlar for det.

Och sa ar det ju all den dar tiden jag har fatt tillbaka. Vad som tidigare var mitt "nu maste du verkligen springa till taget"-alarm pa mobilen ar nu mitt "na Mikaela, nu far du faktiskt kliva upp ifall du vill ha tid att ata frukost och gora dig i ordning i lugn och ro!"-alarm. Den tiden jag skulle ha tagit taget fran mitt gamla jobb, ar den tiden da jag kliver in genom dorren har hemma. Om jag har promenerat extra langsamt hem, det vill saga. Vissa dagar kommer jag inte ens att behova promenera hem, eller bort, for det star mig helt fritt att jobba hemifran ifall jag vill.

Det ar liksom som att alla pusselbitar har fallit pa plats nu, om jag ska uttrycka mig klyschigt. Jobbet, boendet, halsan och vardagslivet - de ar sa bra allihopa. Jag har en underbar lagenhet som jag delar med en underbar man, en frisk stark kropp och ett jobb som utmanar mig och utvecklar mig varje dag. Nog for att jag ar ny och sadar, men det kanns faktiskt som att det kan halla pa att utmana och utveckla mig ett bra tag framover. Typ, alltid.

Skon kansla.

It's not who you are that holds you back, it’s who you think you’re not.

Plötsligt händer det. Och så gjorde det det.

Jag har fått ett nytt jobb. Rätt jobb. I rätt industri. På rätt plats. Med rätt kollegor. Herregud, så fint det känns.

Det kom till en punkt då jag frivilligt gjorde ett matteprov online bara för att känna att jag fortfarande hade en hjärna, att jag fortfarande fanns, att jag fortfarande kunde. Ni som känner mig känner till min åsikt om matte, så när till och med jag blev riktigt uppspelt av att sitta och svara på frågor om färdsträckor och arealer kände jag att det var dags att ta tag i det här jobbsökandet phaw rhiktitt.

Sagt och gjort, jag kickade igång sökandet med nyfunnen motivation och i tisdags blev jag erbjuden ett jobb på plats innan intervjun hade hunnit avslutas. Från och med den 22 augusti är jag anställd som Market Analyst på www.new-nutrition.com, och det ska bli fantastiskt spännande att jobba med ett så litet företag med så intressanta produkter i en så intressant industri. Jag kom på mig själv med att bli alldeles fast i deras blogginlägg och rapporter när jag egentligen bara var på sidan för att bekanta mig med företaget överlag inför intervjun, och det kändes som att jag skulle kunna läsa hela natten utan att bli uttråkad.

Så så blir det! Inte nog med att jag äntligen får en fot in i den ack så svåråtkomliga marknadsföringsvärlden och en otroligt spännande industri - jag får också tillbaka 1,5 timmar av min dag och 1200 kr av min månadslön på att promenera till kontoret vid George Square istället för att åka tåg ända ut till Motherwell.

Ibland är livet jävligt bra, helt enkelt.

Malta

Drink på takterassen

Frukost på en annan del av takterassen

Valletta sett från Sliema

Tourista!

 På färjan från Sliema till Valletta 

St Paul's Cathedral i solnedgång

Den blå lagunen, Comino

Bröllopsdags! Japp, solen hann gå ner innan vi satte oss och åt. Pheeew...

 

Sweetest devotion

Häromdagen diskuterade jag lite med Sami och kom fram till att jag nog måste bli lite bättre på att leva i nuet och inte hela tiden sträva efter att ha någon stor händelse i framtiden att se fram emot. Att vara nöjd med att det är en helt vanlig tisdag, som följs av en helt vanlig onsdag, och att det kan vara bra så ett slag. Inte ägna en halv helg åt att längta efter lördagen två veckor senare, och så vidare. Nog för att jag redan är rätt bra på vardagslyx och livsnjutning, men det kan nog vara bra att tänka ett extra varv ibland.

Diskussionen kom sig av att jag kände mig lite nedstämd över att åka hem från Malta och inte ha en ny resa bokad som jag kunde längta till, för det är jag inte riktigt van vid. Bortskämt va? Förmodligen.

Nä, jag tror verkligen att det är nyttigt att inte vänja sig vid att alltid ha något stort planerat långt fram i tiden; då riskerar man kanske att leva sitt liv som en transportsträcka fram till nästa semester vilket inte riktigt är idealiskt.Visst är det underbart att längta, men ibland är det bra att ta sig lite tid att uppskatta det man har rakt framför sig också.

Ungefär 48 timmar efter att vi hade haft denna konversation hade jag bokat en resa till Madrid, och ungefär så gick det med den planen... Äsch, jag får träna på att inte resa någon annan gång istället! Men faktum kvarstår - lite eftertanke och reflektion har aldrig skadat någon.

Madrid-resan blir en födelsedagsresa tillsammans med mamma och pappa, så egentligen kan jag skylla alltihop på pappa. De kommer över på självaste födelsedagen min och bor hos oss i Glasgow i ett par dagar innan äventyret fortsätter i Spanien. Jag har inte sett mer av Spanien än Barcelona och Kanarieöarna, så det ska bli skoj att upptäcka huvudstaden lite grann!

Resan till Malta var för övrigt alldeles fantastisk, och det bästa av allt var nog nästan lägenheten vi bodde i. Sami och jag valde att hyra ett eget litet krypin istället för att bo på det tjusiga hotellet där bröllopet utgick från, och vi hamnade i en ljus rymlig tvåa - med takterass - precis vid strandpromenaden i Sliema. Kvinnan som äger lägenheten har bott där själv i många år och arbetar som inredningsarkitekt - något som märktes ända in på tandborstmuggarna!

Det faktum att hela stället var luftkonditionerat var nog ändå det bästa; i 35 graders värme med runt 60-70% luftfuktighet var det ovärderligt att kunna stiga in i en kylskåpskall lägenhet efter en dag på stranden. Värmen var väl annars det enda vi skulle kunna ha att klaga på, men man vande sig rätt fort.

Själva dagen för bröllopet var oturligt nog veckans varmaste dag med 38 grader, men det kändes faktiskt inte så illa som jag hade befarat. Jag kan dock inte tala för männen i sällskapet, som alla hade kilt på sig... En underbar dag för samtliga inblandade blev det dock, och det var en fantastisk första bröllopsupplevelse för mig!

Denna helg får jag träna riktigt mycket på det där jag pratade om för några stycken sedan - att uppskatta nuet. Det mest äventyrliga jag har inplanerat den här helgen är nämligen ett kettlebell-pass på lördag, ett yogapass på söndag och så en fika med Kine. Det var det.

Det känns fantastiskt befriande att ha en ledig-ledig helg framför sig; antalet sådana jag haft hittills i år kan jag nog räkna på ena handens fingrar tror jag. Bara tanken på att jag kan hinna med att inte köra bara en utan fyra tvättar i maskinen - bara en sådan sak!

Ikväll är jag gräsänkling och varvar lite småfix i lägenheten med Desperate Housewives på TV. Och så njuter jag, gud vad jag njuter av denna lägenheten! Flera gånger i veckan får jag nära på nypa mig i armen för att förstå att detta är vårt (nåja, i alla fall tills hyresvärden känner för att kasta ut oss), att vi är här, att vi hade en sådan ofantlig tur att hitta en sådan här guldklimp mitt bland alla Glasgows många dassiga hyresrätter! Jag menar titta bara; den här bilden tog jag alldeles nyss genom att helt enkelt plocka upp telefonen och lyfta handen några decimeter.

Visst är det fiiint? Nästa vecka ska vi få fönstren putsade också, då blir det ännu bättre! Då kan man till och med se ifall det regnar ute, liksom... Inte för att man behöver ställa sig den frågan särskilt ofta när man bor i Glasgow, men i alla fall!

Nu är det dags att gå igenom lite Malta-bilder, och sedan tänkte jag bjuda på några här. Nu vet jag i och för sig inte om det är någon som fortfarande läser här - med tanke på hur mitt tidigare rätt sporadiska bloggande har blivit ännu mer sporadiskt är det fullt förståeligt - men ändå.

Hej!

Sängdag

 Det här med att köpa säng alltså... Varför var det aldrig någon som berättade för mig hur svårt det är? När man ska köpa något som man garanterat kommer att spendera minst 56 timmar per vecka i, och dessutom lägga en del pengar på, blir pressen lite påtaglig. Sängstomme, ribbotten, madrass, bäddmadrass, skum eller fjäder, medium eller fast, lång eller kort, tunn eller tjock, enhörningsvänlig eller inte... Aaah!

Igår tog vi i alla fall ett första steg mot ett beslut och knallade runt på Ikea för att prova, prova, prova. Efter en omgång köttbullar med tillhörande kanelbulle i restaurangen kändes det inte jättejobbigt att gå och lägga sig i en massa sängar faktiskt... Just nu lutar det mot Hemnes med Hyllestad och den vanliga ribbotten (hur tusan är det tänkt att man ska känna avgörande skillnad mellan olika sorters ribbotten?!), men vi ska åka till några andra ställen också och prova lite till.

Efter Ikea åkte vi till hyresvärden för att skriva på papper, och det börjar kännas riktigt på riktigt nu. Jag är lika nervös som jag är uppspelt tror jag, och det blir onekligen ett spännande steg i livet. Håll tummarna för att vi inte har ihjäl varandra vecka två!

Igår kväll tuffade jag sedan till Edinburgh där det vankades möhippa för Samis syster. Jag hade en otroligt trevlig kväll med indisk mat och goda drinkar och jag träffade en hel hög nya, spännande människor. Åh vad berikande det kan vara att knyta nya kontakter!

Det blev sista tåget hem tillsammans med två andra tjejer och idag är det en lat morgon här på Apsley Street. Sami körde iväg vid nio i morse för att paddla kanot med Tom, medan jag nöjde mig med att förflytta mig från sängen till soffan. Snart ska jag dock kicka igång dagen lite grann, och såväl städning som löpning som lunch med Michelle står på schemat. Ingen dålig söndag!

Change

Det har varit lite Karlssons klister över den här veckan, så det var med en extra lättad suck som jag sjönk ner i fredagssoffan för ett par timmar sedan. Sami är iväg på svensexa i Newcastle och jag tar mig friheten att njuta av ett välbehövligt "me, myself and I"-dygn. Det är mycket som har hänt på senaste tiden, och det var fantastiskt skönt att hela veckan gå och tänka att på fredag, då får jag bara vara.

Den mest spännande utvecklingen på senare dar är nog att jag och Sami hittat en lägenhet ihop, och om bara några veckor går flyttlasset! Här ska vi bo:

http://www.clydeproperty.co.uk/property.aspx?ar=RLWC1748&t=Flats%20/%20Apartments&l=Glasgow&xp=800&b=84539&tt=2&i=&s=

Sami förflyttar sig cirka 150 meter från sitt nuvarande boende och behöver enbart ta bort trean i sin adress "31 Woodlands Drive" medan det för mig blir en flytt på cirka 4 km och till ett helt annat, betydligt finare, område. Jag kan utan att skryta säga att det är ett av stans bästa områden att bo i, mittemellan två tunnelbanestationer och med såväl Kelvingrove Park som Byres Road och Sauchiehall Street på 5-15 minuters promenadavstånd.

Vi hade kunnat flytta ihop i min lilla lägenhet, men efter lite överläggande insåg vi att det nog skulle bli lite trångt ändå. Dessutom tror jag att det som par är svårt för den ena att flytta in hos den andra; vi är liksom så vana vid att det här är mitt och här bor jag, att det skulle bli lite svårt att vänja sig vid att plötsligt dela utrymmet dygnet runt. Då är det bättre att börja på ny kula tillsammans, och att det sedan istället råkade bli något lite för stort (vad ska vi göra med sovrum nummer två?!) spelar mindre roll. Och köket, såg ni köket eller?! Det var helt klart det som fick mig på fall, utan tvekan! Rätt okej jämfört med min nuvarande förvisso snygga men inte så praktiska kokvrå...

Även på jobbfronten håller jag på att försöka göra en del förändringar, för även om det blivit betydligt bättre där jag är nu så känner jag fortfarande att jag har så mycket mer att ge. Men det är en tuff marknad och inget överdrivet spännande har kommit upp än, så vi får se hur det blir. Good things come to those who wait, eller nått.

Nu ska jag dra igång filmen om Steve Jobs och försöka att låta bli att somna. Gokväll!