Vårrus

En söndagskväll som ägnas åt pensionssparande, tvättvikning och försäkringsfix. Herregud, när blev jag såhär duktig?

Det har på det stora hela varit en ganska duktig vecka faktiskt. Fem träningspass, fyra omgångar tvätt, två kompisträffar, lite städning och mycket bra jobb gjort. Det var bara lite bloggande som saknades! Och diverse andra världsräddande aktiviteter...

Det var för övrigt min första femdagarsvecka på jobbet sedan mitten av januari, tufft va? Nu ska jag bara jobba fyra dagar veckan som kommer, så att jag inte tar ut mig alldeles. Den femte dagen ska jag spendera i London med Ullis, och lika så lördag och söndag. Vi har inte träffats sedan Halloween, så det ska bli hemskt mysigt att umgås och snacka ikapp lite i några dagar!

Fram till att London-tåget går på torsdag kväll blir det dock fullt fokus på jobb och träning, sådär som en vardagsvecka ska vara. Jag känner mig ovanligt motiverad i träningen på senaste och tänkte försöka fortsätta så. Det är ju liksom så otroligt skönt när man tar sig över den där lilla (och ibland väldigt stora) tröskeln till att träningen är något som blir av av bara farten, inte för att man tänkt och planerat en massa för den. Den tröskeln tog jag mig över förra veckan, och även om Londonresan kommer lite olägligt så sett så hoppas jag kunna hålla kvar i flytet tills jag kommer tillbaka på söndag eftermiddag. Nu när våren visar sig mer och mer för varje dag som går här blir det dessutom ännu lättare att motivera sig till att sticka näsan utanför dörren. Älskade vår, som vi har längtat!

Cats and dogs

Åh jag riktigt lever på helgen som gick, trots att den är över sedan två dagar tillbaka. Det blev en riktig sådan helg som jag behövde, med alla mina favoritingredienser. Det var dubbla sovmorgnar, det var hemmafest, det var långlunch med baskettjejerna, det var träning, det var god mat, det var shopping och sist men absolut inte minst så var det mycket sambotid.

Det har varit lite ont om den sistnämnda ingrediensen på senaste på grund av dubbla resor, besök och mycket jobb däremellan, så det var verkligen underbart att få heeela lördagskvällen, heeela söndagen och heeela söndagskvällen bara för oss. Härlig känsla va, att gå och längta efter den man redan sover bredvid varje natt? Hur klyschigt det än låter, och hur trött jag än kan bli på honom ibland, så kan jag verkligen inte få nog av den människan. Trevligt då att känslorna är besvarade, kan jag tycka!

Nåja, nog med kärleksbabbel. Jag känner mig riktigt upplivad den här veckan och jag tror att det beror dels på den fina energigivande helgen, dels på fortsatt flyt på jobbet, och dels på det faktum att jag har ett mycket nära förestående föräldrabesök att se fram emot. Sedan Åsa åkte härifrån i lördags natt (03.30 hämtade taxin henne, huvva!) har jag tillåtit mig själv att börja se fram emot nästa besök helhjärtat, och på torsdag kväll är det päronens tur att inta gästrummet. Fy så mysigt!

Nu har jag suttit kvar på kontoret en stund för att se om regnet skulle ge med sig, men jag börjar långsamt inse att jag nog får stanna här rätt länge ifall jag ska vänta på det... Säga vad man säga vill om Glasgow-vädret, men det är faktiskt inte särskilt ofta det är sådant här ihållande spöregn som gör att man verkligen inte vill gå utanför dörren. Jag har tur i det att jag kan välja att ta tunnelbanan hem, men med sådant här regn känns det som att jag kommer att bli så blöt bara av att gå till tunnelbanestationen att jag lika gärna kan fortsätta hela vägen hem...  Tur att jag hade tänkt stanna till på gymmet på vägen, så får jag raskt byta om till torra kläder i alla fall!

Motivation och motion

En måndagskväll som denna sitter jag här och filosoferar lite om det här med träning och de mål vi sätter för oss själva. Jag lyssnade på en träningspod på väg hem från jobbet och blev inspirerad av deras snack om målsättningar inom träningen.

Ofta känns det som att vi sätter mål och skapar förväntningar på oss själva inom områden som vi egentligen inte är särskilt bra på. Är man, som jag, en ganska dålig löpare så har man som nyårslöfte att i år är året jag ska börja springa två dagar i veckan. Tycker man att gymmet är det tråkigaste som finns, ja då ger man sig den på att man minsann ska masa sig dit tre dagar i veckan. Är man dålig på att göra pull ups, ja då kan du ge dig tusan på att det är den övningen man sätter mål inom istället för alla andra övningar som tränar samma muskelgrupp(er).

På sätt och vis är det här ganska naturligt - tyvärr, får man väl ändå säga - och jag tror att det är en produkt av dagens prestationssamhälle som är till synes fullt av supermänniskor som klarar allt alltid. Vi är så fokuserade på att vara bra på allt, även det vi är dåliga på, att vi någonstans glömmer bort att reflektera över hur bakvänt och destruktivt det kan vara.

Det är som att man verkligen lägger upp för att det där målet ska bli om inte omöjligt så i alla fall jävligt jobbigt att uppnå. Är man inte bra på att springa så kommer det att kännas vråltungt och förmodligen även ganska nedslående att tvinga sig ut två dagar i veckan för att göra just det. Och ju tyngre det känns desto större är risken för att man känner sig hemsk, ger upp, tänker "äh, det här är ändå inte för mig, jag är så värdelös att jag lika gärna kan ge upp".

Varför sätter vi inte istället träningsmål inom de områden vi är bra på? Sedan kan man ju naturligtvis jobba på att förbättra sig även inom de andra områdena, för att utvecklas och växa som person. Men att snöa in på ett definierat mål inom en gren som man inte är särskilt bra på tror jag kan vara farligt för psyket och motivationen. Så gör man ju inte med djur, till exempel. Det finns väl inte en hoppryttare i världen som har som mål att deras häst ska kunna göra klockrena galoppiruetter vid slutet av året, utan där fokuserar man istället på att stärka hästen inom det den redan är naturligt bra på. Inte heller tvingar man iväg sitt barn på fotbollsträning när det egentligen har mycket bättre känsla för dans. Varför ger vi inte oss själva samma rättvisa förutsättningar?

Om vi istället för att skapa onödig press fokuserar på att sätta de definierade målen inom områden som vi är bra på, och sedan övar på det andra lite mer lättsamt vid sidan av, tror jag att vi kan bli mycket sundare och gladare som personer. Det blir liksom ännu ett led i det här att acceptera att man inte kan - och inte ska - vara bäst på allt.

Jag vet inte hur många gånger jag gett mig den på att "bli en sådan som njuter av att springa". Otaliga tårar har runnit efter otaliga löppass som slutat i att jag känt mig som en värdelös säl som inte får luft. Jag kommer fortfarande ihåg den enorma lättnaden när min första PT bara viftade bort mitt babbel om att jag var en dålig löpare och att jag absolut måste lära mig springa långt. "Äh, vad ska du göra det för? Kondition kan du få bättre på en massa andra sätt!"

Sedan den dagen har jag bara gjort ett medvetet försök att börja springa på allvar, och det var inför ett lopp där jag liksom var så illa tvungen. Annars har löpningen blivit min vän på så många fler sätt än förut - och det helt enkelt genom att vi inte umgås särskilt ofta alls. De få gånger jag ger mig ut och springer nu gör jag det för att jag faktiskt verkligen vill, och oftast är det med absolut noll och inga - eller i alla fall väldigt låga - förväntningar. Då upptäcker jag oftast att jag kan mer än vad jag tror, att jag njuter mer än tidigare, bara för att jag inte tänker så mycket på det.

Livet behöver inte göras svårare än det redan är, helt enkelt.

Over and out!

En blombukett, en Åsa och en hembakad semla - ibland är det allt en liten blondin behöver här i livet.

Jäst är det nya svarta.

Med ett glas jäst te välkomnades jag tillbaka till kontoret i morse, och det känns riktigt fint att vara tillbaka faktiskt. Jag känner mig lite som om jag har varit på jullov alldeles för länge, och kroppen riktigt längtar efter rutiner och strukturerade dagar.

Det jästa teet är tro det eller ej inte ett resultat av tankspriddhet när jag gick på semester, utan det var jäst redan från början. I flaskan. Och så ska det tydligen vara. Kombucha kallas denna mirakeldryck, som var en stor hit i USA och andra stora marknader förra året. Det är sådär gott. Te ska liksom inte… bubbla. 

Anledningen till att kombuchan finns i våra liv är att det var den vara vi plockade med oss från Whole Foods när det gällde att hitta “the most disgusting drink”. Andra saker vi tog hem var surkål med kokossmak (“something you could never get your grandmother to eat”), mjölkchoklad med probiotika (“something weird”) och äppeljuice med vetegräsextrakt (“the most expensive drink”). Många av dessa läckerheter finns, tro det eller ej, fortfarande kvar i kylen där de bara väntar på att någon ska hugga in på dem. Kamelchokladen jag tog med från Dubai håller dem sällskap. Någon dag blir vi nog desperata nog att prova alltsamman…

Från Sverige plockade jag med mig en Nije ProPud samt en Oatly Natural Energy Shake. Den förstnämnda blev en riktig succé, medan shaken var lite för sötsliskig för vår smak. Men det var kul att kunna ta med lite ovanliga, helsvenska produkter som för en gångs skull inte heter Marabou eller Ahlgrens!

Ikväll blir det dock både Ahlgrens och Marabou, traditionsenligt nog när Åsa kommer på besök. Sedan skulle vi visst försöka oss på att baka semlor någon kväll också, men vi har ju som tur några kvällar på oss att hinna med allt. När jag däremot ska hinna ta mig till gymmet för att bränna av allt är en annan femma, men den som lever får se!

Earned it.

Alltså, när jag skrev om "mjukstart efter semestern" igår hade jag ingen aning om exakt hur mjuk mjukstarten skulle bli. Hittills idag har jag planerat vår jobbresa till Genève, ätit tårta, gått en promenad och skrivit en snutt om LCHF. Det var den arbetsdagen det.

Imorgon ska vi åka på utflykt till Whole Foods, då chefen tycker att vi kan behöva komma bort från kontoret lite grann. Väl där har vi ett gäng uppdrag att utföra, och när de är klara får vi gå hem för dagen. Uppdragen är som följer:

1. Find something you could never get your grandmother to eat
2. Find one weird thing and one thing that should be really delicious
3. Get one of every "fermented" product.
4. Find out what's the most expensive drink in the store and what's the most disgusting
5. Can you identify any new trend based on the product offering?
6. Get one of every product that promises "natural energy".
7. Have a delicious lunch, preferably something that goes with a glass of wine.

Känns som en helt okej arbetsdag, den också! Och det här är vi faktiskt värda allihop, efter att ha slitit som djur non-stop sedan slutet av oktober ungefär. Jag älskar mitt jobb!

Från paraplydrinkar till paraplyer

Ett av mina nyårslöften det här året var att blogga mer. Nu har det gått drygt en månad av 2017 och jag har fortfarande inte lyckats ta mig tid att skriva ett endaste inlägg. Jomensåatte...

Jag ska försöka, det ska jag verkligen. Jag har sjuttiotvå saker som jag skulle kunna skylla på, men innerst inne vet jag ju att det bara handlar om prioritering. Jag älskar ju egentligen att sitta här och ordbajsa om min vardag! På samma gång vet jag att det är en ond cirkel; slutar jag skriva en period så blir det jobbigare att komma igång sedan, mer att berätta om, så det allra bästa är att försöka hålla någon slags flyt så blir det roligare för både mig och er. Deal? Deal!

Anledningen till att jag har tid att sitta här och prata med er på en måndagseftermiddag som den här stavas s-e-m-e-s-t-e-r. I går kväll kom Sami och jag hem efter att ha spenderat drygt en vecka i Dubai hos Jakob och Fannie. Vi hade alldeles underbara 9 dagar i värmen, med allt från dykningslektioner och vattenland till beach clubs och kulinariska upplevelser. Jösses vilket lyxliv vi lever där borta, och jösses vad vi vill tillbaka!

Eftersom att jag hade lite semesterdagar över att ta ut före april bestämde jag mig för att ta ledigt även dagen efter att vi kommit hem, och oj vad tacksam jag är för det idag! Kalla mig gammal, men jag tycker faktiskt att det är enormt skönt att få en sista dag att vila upp mig på samtidigt som jag har tid att packa upp och köra ett par maskiner tvätt innan veckan drar igång på riktigt. Visst låter jag mogen och förnuftig nu?

Det blir dock en ovanligt kort arbetsvecka för mig, och minst sagt en mjukstart efter semestern. På onsdag åker jag nämligen direkt från jobbet till flygplatsen, där ett Ryanair-flyg till Köpenhamn väntar. Det är dessvärre inte någon nöjesresa direkt, utan istället ska jag gå på mitt livs andra begravning. Den första för någon som stod mig riktigt nära. Usch, det blir tufft. Jag försöker dock att se "the silver lining", och försöker att se det som en chans att umgås lite extra med vänner och familj.

Året 2017 har med andra ord fått en minst sagt omtumlande början, och det känns som att det har gått ungefär tre månader sedan nyårsafton istället för en. Det ser ut att bli fortsatt händelserikt ett tag framöver, med allt från besök till födelsedagar till weekend-resor. Dagen efter att jag kommer tillbaka från Sverige flyttar min goda vän Åsa, som har fått lite ledigt från jobbet i Colombia, in för att bo här i en vecka. Vi har varit väldigt nära vänner i snart 10 år och inte träffats på över ett år, så det ska bli fantastiskt roligt att ha henne här! Lagom till att Åsa åkt hem kommer sedan föräldrarna på besök, och vips så var vi inne i mars! Och då skulle jag visst åka till London...

Meeen jag klagar inte en sekund. Det är ju trots allt såhär jag gillar att leva mitt liv - full fart framåt, med en och annan myskväll däremellan för att bryta av lite. Nu tänkte jag dela med mig av lite semesterbilder, innan jag fortsätter denna avslappningens dag med TV-serien Nobel, kaffe och en stackars bortglömd lussekatt som jag hittade i frysen.

Silverene Tower, där vi klämde in oss i Jakob & Fannies lilla etta. 

Dubai Marina, där lägenheten ligger.

Husets pool, som vi gärna umgicks mer med. 

Kite Beach

Ett av de vackraste Starbucks jag någonsin sett (i och för sig ingen svår tävling att vinna), i Ibn Batuta Mall.

Ute på Ladies Night vid Burj Al Arab

... på en bar som passande nog hette 360 Degrees och låg mitt ute i vattnet. 

Den stora moskén i Abu Dhabi.

Traditionsenlig avslutningsfrukost på International House of Pancakes.

Uppförsbacke in i december

I måndags tänkte jag "okej, dålig start på veckan!". I tisdags tänkte jag "okej, jag råkade visst ha två dåliga dagar på raken. Hoppsan!" Framåt torsdag eftermiddag ungefär så gav jag upp totalt, och accepterade att det helt enkelt är en jäkligt dålig vecka det här. På alla möjliga sätt och vis. Inte en okej start på favoritmånaden december!

Det jag gillar allra minst med hur den här veckan har varit är hur det har fått mig att bete mig. Istället för mitt vanliga bubbliga, positiva jag så har jag varit som en envis, tjurig sjuåring. Lägg till lite sömnbrist på detta, så har ni sambodrömmen Mikaela. 

Jag vet inte, jag är bara ingen fena på att hantera stora mängder stress och press under en längre tidsperiod (läs: mer än två dygn), och när livet dessutom motarbetar en på andra sätt samtidigt blir det svårt att hålla lågan uppe. Stackars Sami har fått stå ut med allt från vredesutbrott till tårar till klagomål och tjat och gnat - en del på en ganska så intensiv nivå. Å andra sidan har jag köpt julklappar till honom i samma vända, men det vet ju inte han... Det får nog bli pannkaksfrukost imorgon som ursäkt för besväret, för när till och med jag känner att jag varit jobbig så är det nog rätt illa.

Nåväl, efter att ha rundat av arbetsveckan med att tappa en kopp kaffe så att det rann ut kaffe i, på, runt och under micron (snälla fråga inte vad kaffet gjorde nära micron) så gav jag mig av till gymmet för att göra av med lite frustration. Det hjälpte kan jag säga, och i skrivande stund sitter jag uppkrupen i soffan med ett för veckan ovanligt gott humör. 

Jag satsar alla mina kort på en lyckad helg med mycket tid för återhämtning, och om saker och ting går som det ska (jag avstår från att fälla en spydig kommentar här) kommer det att bli just en sådan. Den enda fasta planen jag har är en födelsedagsfest imorgon kväll, men utöver detta och de ständigt återkommande hushållssysslorna är helgen alldeles min att göra vad jag vill med. 

Jag tror att jag ska släpa med mig Sami till en julmarknad för lokala designers på söndag, och på samma gång få till lite julklappsshopping. Och så blir det nog till att baka ett gäng pepparkaksmuffins, så att lussekatterna jag gjorde i veckan (en av de få saker som faktiskt blev precis som den skulle) kan få lite sällskap i frysen!

Nu ska jag bara skryta med lite bilder av våra juldekorationer, och så lovar jag att gå och lägga mig sedan. Men först: TADAAAAAA!

Och så lägger jag in en bild från Buchanan Street också, som var så väldigt vacker när jag gick hem från jobbet häromdagen:

Snart kommer tomten

Äntligen, äntligen, äntligen. Äntligen behöver jag inte hålla tillbaka mer. Äntligen kan jag nynna på bäst jag vill. Äntligen kan jag ta en pepparkaka ur burken utan att känna att det är dubbet fel. Äntligen kan jag börja planera julbaket helhjärtat, utan förbehåll. Äntligen får jag kasta mig in i julen med huvudet före, och bara mysa runt i ett rödgrönt, glittrande moln av pepparkaksdoft och Jingle Bells. Äntligen är det första advent!

Julkänslan, som jag försökt hålla tillbaka i ett par veckor nu för "det är ju för tidigt", fick infinna sig med buller och brak igår, då vi hade en helt fantastisk eftermiddag och kväll i juliga Edinburgh. En av de få anledningar jag ser att åka till Edinburgh (förutom att hälsa på vänner då) är faktiskt julen, för den måste jag erkänna att de gör snäppet bättre än Glasgow!

Den ursprungliga anledningen till att vi var där var en ljud- och ljusshow som vi bokat tillsammans med två av mina kollegor och deras sambos. Eftersom att den inte började förrän senare på kvällen, åkte jag och Sami in redan under eftermiddagen för att gå på julmarknaden, äta middag nånstans och åka skridskor. Solen sken, maten smakade bra och skridskoåkningen gick nästan helt smidigt till. Jag snubblade dock bokstavligen talat på mållinjen, genom att trilla på vägen till utgången. Typiskt! Tyckte jag skötte det rätt bra, tills det kom till att komma upp. Har ni någon aning om hur svårt det är att ta sig upp från en sittandes hög, på blankis med ett par halvdana skridskor på fötterna? Istället för att skutta upp graciöst och fint som jag säkert gjorde när jag senast åkte skridskor för 12 år sedan, så bestämde jag mig för att ta det säkra före det osäkra och hasa mig bort till rinken där jag kunde dra mig upp på fötter igen. Stilfullt, mycket stilfullt!

Idag fortsätter vi att leva i vår lilla julbubbla, och det ska adventpyntas och köpas gran redan idag minsann. Granen håller jag med om att det är lite tidigt för, men med tanke på att jag bara är här i två helger efter denna ("missar" en då vi åker till York den 9-11) så ville vi ha upp den lite tidigare så vi hinner njuta av den ordentligt. Sagt och gjort, snart ska vi klä på oss och knata bort till blomsterhandeln nere på gatan för att välja ut en söt liten gran som ser ut som att den kommer att leva i någon månad till.

I eftermiddag blir det sedan födelsedagslunch för Samis syster, som har haft den goda smaken att välja vår favorit-indier Dhabba för detta. Bra att börja tänja ut magsäcken inför julen redan nu, tänker jag! Med korma och naan i magarna ska vi sedan gå och se en julparad som anordnas runt George Square, där de för övrigt har fått vett i skallen och bytt ut de gamla smaklösa, färgglada, blinkande lamporna till en betydligt mer stilfull julkreation. Jag gillar!

Street of Light, ljusshowen vi var på, där gatan lystes upp i takt med Skottlands symfoniorkesters kör som sjöng julsånger.

Vet ni vad jag har insett? Jag har insett att jag älskar att bli vuxen. Inte bara för att jag kan äta godis före maten, gå och lägga mig sent och strunta i att diska om jag vill, utan det är ju allt det andra också. Att bli lite glad i själen av småsaker och småtråkiga saker som en ovanligt god middagssoppa och ett nytt fint soffbord. Att få en humörboost av vetskapen att räkningarna är betalda och att budgeten är klar (observera att det här dock lika gärna kan bli en humörsänkare, om kommatecknen står på fel sida av nollorna). Att få njuta av tanken på framtidsplaner som ligger helt i min kontroll, Att kunna känna att all tid är min tid, och att det faktiskt finns rätt mycket av den även om jag ger en del till min arbetsgivare, till tvättmaskinen och till pedanten inom mig.

Det är liksom som att livet får lite fler nyanser för varje år som går, och varje nytt steg jag tar skapar nya förutsättningar för nya nyanser att titta fram. Jag får nya nyanser att glädjas åt, att njuta av eller att tampas med. Det blir lite extra allt, på gott och ont.

I början av veckan var det extra allt på ont, Då tampades jag med jobbstress, sömnbesvär och förkylningskänningar. Om det var hönan eller ägget som kom först kan jag inte svara på, men överbelastningen på jobbet hjälpte i alla fall inte. Framåt torsdag, lagom till att började känna mig som en urladdad miniräknare (sådär när bara delar av siffrorna syns ni vet?), lugnade det dock ner sig och jag kunde börja andas igen.

I helgen har jag sedan slocknat runt 22 och sovit i 11 timmar båda dagarna, så nu börjar det bli folk av mig på riktigt igen! Det har överlag varit en mycket lugn helg, och en oerhört välbehövlig sådan. Det var after work tillsammans med Tom och Michelle, det var gympass, det var bakning, det var romantisk middag samt Guy Fawkes-fyrverkerier med Sami och det var amerikansk brunch på Singl-end tillsammans med delar av familjen Ibrahim.

Imorgon mjukstartar jag veckan med att jobba hemifrån, och hoppas att det blir lite mindre tryck den här veckan. Det ska lugna ner sig snart, har vi fått höra i några veckor, men det är först nu som jag börjar tro på att det kanske faktiskt är möjligt. Kanske.

Och så han den där som får mig att skratta mitt bland elräkningar och dammkorn. Han är också en rätt bra nyans av hela den här vuxengrejen.

Söndagsmys på Connich Hill

Morgonstund har guld i mund

Åh, jag känner mig som om jag vore student igen denna morgon. Detta skulle väl kanske vanligtvis inte låta särskilt positivt, men just de här stunderna har jag faktiskt saknat lite grann. Stunderna då jag på helt eget bevåg klivit upp i ottan för att jobba ikapp lite grann, för att känna mig lite lugnare i själen och för att slippa sitta på kvällningen istället. Stunderna då det bara är jag som är vaken, då jag kan sitta med min tekopp och tända ljus och se på när staden vaknar till liv samtidigt som jag får en massa jobb gjort. Stunderna då jobbet man gör känns dubbelt så bra, just för att man gör det när ingen förväntar sig att man ska.

Planen igår var annars att sitta och jobba i någon timme efter gymmet och middagen, då jag har deadline för två rapporter i eftermiddag. Med vetskapen att jag jobbar dubbelt så bra före 07 jämfört med efter 19 planerade jag dock om litegrann, och jag måste faktiskt erkänna att jag redan igår kväll såg fram emot denna morgonens guldstund. Jag riktigt hoppades på att det fortfarande skulle vara mysigt höstmörkt när jag klev upp, bara för att höja den där mysfaktorn något snäpp till. Det hade jag inte behövt oroa mig för, som ni ser... Spöregnar gör det också, vad härligt! Jag är nog inte riktigt klok egentligen. Eller så är jag bara morgonmänniska, höstmänniska, mysmänniska?

Det är med lite extra gott humör som jag sitter här, dagen före D-dagen och allt. Eller... F-dagen? Den 30 september, hursomhelst. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle vara så uppspelt just i år, men ju närmare den kommit desto mer påtagliga har seframemot-känslorna blivit. De dämpas inte ett dugg av att födelsedagen även innebär att mamma och pappa kommer till stan, eller av att min chef gav mig ledigt hela eftermiddagen när jag bara bad om en timme. Jag har världens bästa chef!

Vid lunchtid imorgon blir jag alltså ledig, i precis lagom tid för att föräldrarna ska anlända med bussen från flygplatsen. Det blir lunch på mysiga Wee Guys och sedan lite shopping hade jag tänkt, innan det blir dags att åka hem, dricka gin & tonic och svida om inför middagen på CAU med Sami och tillhörande mamma.

I helgen blir det sedan lite allmänt Glasgow-mys med parenteserna, som uppvärmning för nästa veckas mys i Madrid liksom. Sämre kan man faktiskt ha det!

Work work work work work

Det här jobbet alltså... Det är liksom lite svårt att lägga ifrån sig ibland. Förra veckan var det i och för sig väldigt lätt, då det till stora delar handlade om buljong, men för det allra mesta är det något som är alldeles för intressant och välbekant även i mitt privata liv. Sådär så att jag hittar artiklar och mailar länkar till mig själv för att jag vill läsa mer, på min fritid. Jag lär mig om nya trender, råd och rön varje vecka och stackars Sami får göra sitt bästa för att hänga med i svängarna här hemma.

Vi måste sluta äta äpplen! Nä förresten, nu går det bra igen! Kan vi inte experimentera lite mer med quorn? Och bönor? Och svamp? Jag vill prova tempeh! Har du förresten hort talas om den har isländska yoghurten Skyr? Varför dricker du vassleprotein egentligen? Soja är mycket bättre! Visste du att man har börjat dricka vinäger i USA? Vill du prova? Hallå, sa där mycket rött kött är faktiskt inte nyttigt!

Det är bade positivt och negativt att det ar något som intresserar och beror mig personligen, tror jag. Mest positivt. Ibland blir jag förvirrad och bestört, men oftast känner jag mig faktiskt bara upplyst och inspirerad. Men någon vinäger kommer det då rakt inte att drickas, även jag har mina gränser!

På veckans regnigaste dag bestämde jag mig för att det var dags att släpa med mig Sami till en ridklubb så att jag kunde få rida lite grann. Det var väl omtänksamt av mig? Äsch, det är faktiskt han som har insisterat på att jag skulle ta tag i min hobby och försöka njuta av de fyrbenta djuren här med, så han får skylla sig själv!

En halvtimmes privatlektion hade jag bokat in, och jag fick äran att rida på vad som tydligen ska vara stallets stora favorit. Både häst och instruktör var lite svåra att förstå sig på emellanåt, men överlag fick jag ett mycket gott mottagande och jag är hemskt sugen på ett återbesök!

Det lutar åt att köpa ett klippkort för deras grupplektioner, som man sedan kan boka in efterhand. Det fanns en intressant grupp på tisdagkvällar och en på torsdagkvällar, och det hade varit fantastiskt kul att få lite mer rutin på ridningen här även den här sidan av Nordsjön. Det gör ju mig så lycklig, så lycklig!

Manaden M

Det njuts av hostsolen har, som ni kanske ser. Ah september, denna favoritmanad! Tillsammans med december da... Och maj... Och sa har vi ju juni...

Det var precis en sadan har morgon jag behovde, efter en av de stressigaste veckor jag haft sedan jag slutade universitetet. Vi har tva stora projekt pa jobbet med deadlines nasta vecka, och det borjar kannas i magen om vi sager sa. Lite stress och press ar roligt, men i torsdags och fredags blev jag bittert pamind om hur det kanns nar det blir lite for mycket och kroppen kokar over. Tur att jag har Klippan Sami pa hemmaplan som haller mig nere pa jorden och stoppar karusellen nar den borjar snurra ivag alldeles for fort. Och sa ar han en jakel pa att koka te!

Idag fokuserar jag i alla fall pa att lagga detta at sidan, och pa att njuta av nuet. Det som i morse skulle bli en kort tur till affaren for att kopa frukost forvandlades till en promenad pa ungefar tre timmar, frukost pa en uteservering i parken och P3 Dokumentar i horlurarna. Livet.

Ikvall blir det utekonsert i Glasgow Green. Det fina vadret ska halla i sig hela kvallen och BBC Proms bjuder in till konsert, kul med lite annorlunda lordagskvallsunderhallning!

Vi ska vara de vi vill vara, hellre nu an efterat.

Det var sa att jag hade kunnat brista ut i sang, nu i eftermiddags nar jag promenerade hem i solen efter min andra arbetsvecka pa mitt nya jobb. Josses Amalia vilken bra vecka jag haft, och josses Amalia vad jag alskar min nya arbetsplats! Kontoret, kollegorna, arbetsuppgifterna, flexibiliteten, industrin! Det ar lite som att jobba med mitt roligaste skolprojekt fran universitetstiden, fast med betydligt farre begransningar och avsevart mycket battre timlon. Och sa gratis kaffe, faktiskt. Gott kaffe dessutom. Det lonar sig att ha en kaffe-snobb till chef!

I veckan har jag fokuserat pa ett projekt om sportdrycker, elektrolyter, proteinbollar och energi i alla dess former. Detta har inte bara hallit mig road vid tangentbordet mest varje dag, utan aven gett mig den dar sista lilla dosen motivation som kravdes for att fa mig att borja uppskatta gymmet och traningen igen efter veckor av omotivation. Igar dammade jag av ett gammalt traningsprogram som min PT gjorde at mig nar det begav sig, och idag betalar mina biceps och axlar for det.

Och sa ar det ju all den dar tiden jag har fatt tillbaka. Vad som tidigare var mitt "nu maste du verkligen springa till taget"-alarm pa mobilen ar nu mitt "na Mikaela, nu far du faktiskt kliva upp ifall du vill ha tid att ata frukost och gora dig i ordning i lugn och ro!"-alarm. Den tiden jag skulle ha tagit taget fran mitt gamla jobb, ar den tiden da jag kliver in genom dorren har hemma. Om jag har promenerat extra langsamt hem, det vill saga. Vissa dagar kommer jag inte ens att behova promenera hem, eller bort, for det star mig helt fritt att jobba hemifran ifall jag vill.

Det ar liksom som att alla pusselbitar har fallit pa plats nu, om jag ska uttrycka mig klyschigt. Jobbet, boendet, halsan och vardagslivet - de ar sa bra allihopa. Jag har en underbar lagenhet som jag delar med en underbar man, en frisk stark kropp och ett jobb som utmanar mig och utvecklar mig varje dag. Nog for att jag ar ny och sadar, men det kanns faktiskt som att det kan halla pa att utmana och utveckla mig ett bra tag framover. Typ, alltid.

Skon kansla.

It's not who you are that holds you back, it’s who you think you’re not.

Plötsligt händer det. Och så gjorde det det.

Jag har fått ett nytt jobb. Rätt jobb. I rätt industri. På rätt plats. Med rätt kollegor. Herregud, så fint det känns.

Det kom till en punkt då jag frivilligt gjorde ett matteprov online bara för att känna att jag fortfarande hade en hjärna, att jag fortfarande fanns, att jag fortfarande kunde. Ni som känner mig känner till min åsikt om matte, så när till och med jag blev riktigt uppspelt av att sitta och svara på frågor om färdsträckor och arealer kände jag att det var dags att ta tag i det här jobbsökandet phaw rhiktitt.

Sagt och gjort, jag kickade igång sökandet med nyfunnen motivation och i tisdags blev jag erbjuden ett jobb på plats innan intervjun hade hunnit avslutas. Från och med den 22 augusti är jag anställd som Market Analyst på www.new-nutrition.com, och det ska bli fantastiskt spännande att jobba med ett så litet företag med så intressanta produkter i en så intressant industri. Jag kom på mig själv med att bli alldeles fast i deras blogginlägg och rapporter när jag egentligen bara var på sidan för att bekanta mig med företaget överlag inför intervjun, och det kändes som att jag skulle kunna läsa hela natten utan att bli uttråkad.

Så så blir det! Inte nog med att jag äntligen får en fot in i den ack så svåråtkomliga marknadsföringsvärlden och en otroligt spännande industri - jag får också tillbaka 1,5 timmar av min dag och 1200 kr av min månadslön på att promenera till kontoret vid George Square istället för att åka tåg ända ut till Motherwell.

Ibland är livet jävligt bra, helt enkelt.