Kattbomb

Dagen D (eller C?)

Han är här! Han leker, gosar och spinner så det står härliga till, och ingen kunde vara gladare än vi!

I always keep a bottle of wine in the fridge for special occasions. Sometimes, the special occasion is that there is a bottle of wine in the fridge.

Häromveckan kom Michelle och jag fram till att det känns så tryggt att ha vin hemma, och att vi nästan känner oss lite illa till mods när det inte finns något. Inte för att vi nödvändigtvis vill dricka det jämt och ständigt, men det känns liksom bra att ha det där så att man kan titta på det i alla fall. Kanske till och med klappa lite grann. Sedan kom vi fram till att det nog inte riktigt är friskt att känna så, men att vi förmodligen fått det från våra respektive uppväxter med vinälskare till föräldrar. Mamma och pappa - vad har ni gjort med oss egentligen?

Och på det temat... Skål och trevlig helg! Här hemma firar vi Caturday Eve, och imorgon flyttar Cheenu in. Herregud vad spännande!

Either you love them, or you just don't understand them

Efter en vecka med rejäla doser av både häst, hund och katt så kan jag konstatera att det här med att djur främjar vårt välmående är en av de mest sanna sanningar som finns. Jag vet inte hur många glädjerus de små (och stora) fyrbenta kamraterna har gett mig på senaste, men det var i alla fall tillräckligt många för att övertyga mig om att jag måste börja introducera djur i min vardag lite mer på allvar igen. Med tanke på att jag den senaste veckan hittat en potentiell medryttarhäst, suttit valpvakt i tre dagar och betalat de sista riksdalerna för en kattunge känns det som att jag är på rätt spår.

I skrivande stund trängs jag med hunden Barley i soffans mysigaste hörn, där hon snarkar medan jag får lite jobb gjort. I kväll hämtas hon upp av sin familj, och jag och Sami kan istället fokusera på att packa och komma i ordning inför morgondagens resa till York. Samis bästa vän Craig ska gifta sig där nere i krokarna, och en härlig långhelg med såväl bröllop som boende på lyxhotell väntar. Det ska bli underbart! (och ja, en av de sakerna jag ser mest fram emot är hotellfrukosten. Jag menar, ni känner väl mig?)

När vi kommer hem från York börjar nedräkningen till Caturday, alltså följande lördag då lille Cheenu flyttar hem till oss. Vi längtar som ett barn längtar efter sommarlov, och jag tycker att det ska bli spännande att ha ett husdjur som faktiskt bor med oss. Det blir liksom lite skillnad från häst och ute-kanin, vilket är de enda djur jag haft hittills...

Sedan känns det som att september kommer att gå i en väldig fart, den också. Både Sverige, Millport och Nerja ska besökas. Jag får ofta frågan om jag någonsin inte är på väg någonstans, och jag erkänner villigt att svaret på den frågan är "nej". Det verkar tråkigt, tycker jag!

Cheenu

Idag har vi varit och hälsat på vår nye familjemedlem, som flyttar hem till oss om knappt två veckor. Säg hej till Cheenu! En mycket avslappnad och kelig liten krabat, som hellre låg i famnen och gosade istället för att leka med sina syskon. En katt helt i vår smak!

So very British

Nummer 1 och 8 händer på eller på väg till jobbet varje dag.

Pip

Det känns inte som att jag har skrivit tillräckligt mycket om säckpipor i den här bloggen, med tanke på var den trots allt utspelar sig. Visst har ni suttit som på nålar i 6 år och bara väntat på dagen då säckpipe-inlägget äntligen ska få se dagens ljus? Mm, jag tänkte väl det.

Alltså: säckpipor. Denna ljuva förbannelse. Vackra att lyssna på i tio minuter, gravt framkallande av "skjut mig nu"-känslor efter sju timmar. Men det är klart, det finns väl inte någon som skulle sitta och lyssna på säckpipa i sju timmar heller? Det vill säga, om inte denna någon skulle råka vara blond, knappt en tvärhand hög och jobba på ett kontor som ligger runt hörnet från det torg där Glasgow International Piping Festival utspelar sig.

Jodå, ni läste rätt. Det finns till och med festivaler, veckolånga festivaler, som firar detta spektakel till instrument. Just en sådan festival har varit källan till mycket huvudvärk och frustration på vårt kontor hela veckan - antingen på grund av det eviga ljudet av säckpipor, eller för att det är för kvavt då vi inte vill ha fönstren öppna på grund av ovan nämnda eviga ljud av säckpipor. Det var det där med pest och kolera...

Det är band från Kanada, det är band från Nya Zeeland, det är band från Frankrike och det är band från Tjeckien. Till och med ett gäng från Sverige har lyckats leta sig dit, minsann! Och det är ju trevligt, och så. Bara inte för oss. Nu. Dag fyra. Jag tror nog aldrig att jag skulle välja att jobba hemifrån en dag med "säckpipor" som skäl, men imorgon ser det faktiskt ut som att det får bli så. Mitt huvud har fått nog av Scotland the Brave, Amazing Grace och alla deras kusiner.

Cats and dogs

Jag klagar sällan på vädret. Man kommer liksom inte så långt ifall man ska lägga energi på det, när man bor där jag bor. Men idag. Idag är jag arg.

I onsdags var jag frustrerad. I torsdags var jag irriterad. I fredags var jag bitter. I lördags var jag skitsur. Idag är jag arg.

Jag har alltid varit ett fan av inställningen "ska det göras, så ska det göras ordentligt". Glasgows vädergudar har satsar på allt annat än den inställningen den senaste veckan. Ett jäkla hattande fram och tillbaka är vad det har varit. Ungefär såhär har mina morgnar sett ut sedan i onsdags:

07.30: Ojdå, det ösregnar visst ute idag. Det blir tunnelbana till jobbet!

08.25: Nämen, nu är det ju sol! Och BBC säger att det inte ska regna igen förrän runt lunch. Härligt, då blir det promenad till jobbet trots allt!

8.30: Oj då, nu duggregnar det visst lite. Och tunnelbanestationen gick jag ju förbi för länge sedan. Skit också.

8.35: Hellllllvete vad det regnar!

8.40: Hellllllvete vad det regnar! del 2

8.45: Hellllllvete vad det regnar! del 3

8.50: Hellllllvete vad det regnar! del 4

8.55: Jaha, nu slutade det visst regna. Och solen kommer fram. Så trevligt för den.

9.00: Framme på kontoret. Genomdränkt från höfterna neråt. Solen skiner från en blå himmel utanför. Så trevligt för den.

Man kunde ju tycka att jag borde ha lärt mig av mina misstag sisådär framåt fredag förra veckan, men icke! Optimisten, hurtbullen och den envisa åsnan i mig är alldeles för stark för det.

Men nu ger jag upp. Resten av veckan ska jag åka tunnelbana till jobbet varenda dag, i ren protest. Så det så.

Konsten att snickra pondus

Det har varit en bra vecka för mitt självförtroende, det här. Det har varit en bra vecka på en massa andra sätt också (vinprovning med Becky på torsdagen följdes av ost & vinkväll med Michelle på fredagen, need I say more?), men mest nöjd känner jag mig med hur jag faktiskt lyckats stå upp för mig själv vid flera tillfällen på senaste.

Jag har vågat klaga på maten på en restaurang, och fått 20% rabatt på hela notan som kompensation.

Jag har lyckats låta en kollega betala min lunch för mig bara för att, utan att protestera 453 gånger. (jag protesterade en gång, men personen insisterade igen och jag tackade då snällt. Min nya strategi!)

Jag har klagat på gymmet, som hade mage att ställa in kettlebells-passet utan att meddela oss som bokat in oss på det.

Jag har ifrågasatt ett pris och inte gett mig förrän det var nerpressat till det jag ursprungligen blivit lovad.

Jag har bett om pengar tillbaka från ett företag, trots att det rörde sig om en struntsumma som jag annars kanske hade låtit brinna inne.

Jag har harklat mig lite mer högljutt än normalt när en person tyckte det var okej att tränga sig framför mig vid baren igår kväll.

Ja, och så har jag visst fått till en bra löneförhöjning också. Genom att våga stå på mig, istället för att genast svälja det tveksamma erbjudande som först lades fram till mig.

Det känns bra. I hjärtat, i hjärnan, i plånboken. Jag hade som mål det här året att bli bättre på just sådant här, att säga nej, att stå på mig, att inte vara så jäkla mesig hela tiden. 8 månader in på året kan jag konstatera att jag nog verkar vara på rätt spår, trots allt. Onwards and upwards!

Trellehulla

På ett café i Trelleborgs city författas detta inlägg, och inte trodde jag väl att jag någonsin skulle inleda ett inlägg med de där orden. Men plötsligt händer det, och plötsligt inser man att Systrar & Bönor på Algatan i Trelleborg har blivit ens nya kontor. Åtminstone för en dag eller två.

Jag har med andra ord anlänt till Sverige och påbörjat den omtalade treveckorsvistelsen här. Förra veckan spenderades mestadels i Malmö där jag bollade hemmajobb med träning, vinprovning, Johanna-kväll, Cajsa & Nette-morgon och mormor + farmor-besök. Det var precis lika trevligt som det låter! Framförallt kändes det fint i hjärtat att återse dessa kära kamrater och känna att allting var exakt som det var när vi sågs sist, för några månader sedan. Jag är så glad så glad att jag har en hög så fina roliga och kloka vänner även i Svealand, som masar sig ur sängen/TV-soffan/kontorsstolen för att umgås med mig lite grann.

Sedan i lördags håller jag dock till i Smyge, som med sina 4 mil från stan inte är riktigt lika umgängesvänligt. Vad det saknar i umgängesvänlighet (dagens svenska ord till Sami, kanske?) kompenserar det dock för i mysighet och en rad andra positiva egenskaper. Herregud vad livskvalitet det är att få somna och vakna intill havet varenda dag!

Nu tog Trelleborgs byfåne plats i sofforna bredvid mig och började citera Povel Ramel för sig själv. Högt. Förut ockuperades de (sofforna alltså) av två synnerligen missnöjda tvååringar som skrek. Högt. Jag vet inte vilket som är värst, men jag känner att det kanske kan vara dags att byta café i alla fall. Tur att det finns hela två stycken att välja på, båda två med sådantdäringa wajfaj!

Blogginlägg vid midsommartid

En midsommarafton som denna, som spenderas på ett kontor i ett regnigt Glasgow, sticker det till lite extra i hemlängtanshjärtat. Det är första året någonsin som jag avstår midsommarfirande på grund av något så tråkigt som jobb - övriga år har jag antingen deltagit eller varit ute och rest.

Vilken tur att jag i alla fall är Sverige-bound om drygt 48 timmar, och vilken tur att det finns skotska jordgubbar samt svensk sommarmusik på Spotify att kurera mig med så länge!

Midsommar 2016, Smygehamn:

Midsommar 2015, Kalifornien:

Midsommar 2014, Paris:

Sommartider hej hej

Såhär trevligt hade jag det "på jobbet" igår eftermiddag!

Den enda nackdelen med att jobba såhär är att min solbränna nu närmast kan liknas med ett Kinderägg - brun på ena sidan och vit på den andra. Jag får se till att ligga på mage i gräset lite grann när jag är i Sverige nästa vecka. Stackars mig!

Samer och köttbullar

Jag började dagen med att vara bitter över att jag inte befinner mig vid Lago di Como, där käraste Sami spenderar sin helg. Jo, han hade den dåliga smaken att åka dit med sin mamma och syster istället för med mig. Mutter mutter.

Ett par timmar senare sprack dock det tillsynes ogenomträngliga molntäcket upp här i Glasgow, och jag kunde byta ut avundsjukan mot lite semesterkänslor i min egen stad. Det var jag och en glass på en filt i parken med boken i högsta hugg, och återigen påmindes jag om hur otroligt lyckligt lottade vi var som hittade den här lägenheten. Att kunna sitta inomhus, se solen komma fram och inom 10 minuter befinna sig på en filt i stans finaste park - det är banne mig inte illa det.

Vi firade för övrigt ett år med vår lägenhet förra helgen, och tillika ett år som sambos. Jag ser det som en ren bedrift att vi varken haft ihjäl varandra eller bränt upp stället ännu, även om det var nära den där gången då Sami med lite för mycket självförtroende skulle testa att flambera något för första gången. Nåja, vi fick ju bevis på att brandvarnaren fungerade i alla fall.

Hur trevligt det än är att ha lägenheten för mig själv i ett par dagar ska det bli lika trevligt att få hem honom igen. Det händer så mycket märkliga saker med mig när jag lämnas ensam för länge. Jag blir väldigt intresserad av väldigt otippade saker - såsom samernas roll i det svenska samhället till exempel, vilket jag just ägnat en timme åt att läsa om. Jag börjar måla i målarböcker. Jag organiserar kaffekapslarna till espressomaskinen enligt färg. Jag äter frukost till middag. Jag går och lägger mig före tio på kvällen. Ni hör ju själva, ingen ordning alls!

Jag tror helt enkelt att jag blir lite uttråkad, sådär när det inte finns någon att prata med under dygnets alla timmar. Detta trots att jag under dagarna har hunnit med lunch med Michelle, drinkar med gamla Radisson-kollegor, Skype med Åsa och brunch med Becky & Hannah. Däremellan har jag pratat av mig med kollegor och gym-bekanta. Hur överlevde jag ens när jag bodde ensam på Apsley Street? Vem pratade jag med hela tiden?

Hepp, nu ska jag äta köttbullar och dricka vin! Ytterligare ett otippat tilltag!

Out of all the other 403 errors, you decided to give me this one?!

Under en dag då tekniken har räckt mig ett enda långt finger sedan jag satte mig vid skrivbordet i morse, kommer jag att tänka på ett av mina bästa minnen från engelsklektionerna på Bladins. Nämligen den då vi introducerades till Eddie Izzards fabulösa värld. Följande sketch, om 'technofear' och om hur teknik (inte) underlättar våra liv, är vad som huvudsakligen hållit mig från att tappa fattningen fullständigt idag:

Kycklingcykel

"Nä alltså det må regna ofta i Glasgow, men då regnar det lite. Sådär som en blomsterspruta, så att man knappt märker av det. Vi får nästan aldrig sådana ösregn där som ni får här i Sverige minsann!"

Huuur många gånger har jag inte hört mig själv förklara detta för folk som ojar sig över att det måste vara jobbigt att bo på ett ställe där det regnar så mycket? Efter de senaste dagarnas väderlek är jag helt beredd att ta tillbaka samtliga sådana uttalanden. Nog för att det säkert beror endel på att vi har kontor på vindsvåningen, med ungefär åtta olika takfönster som erbjuder ett surround-ljud som skulle göra självaste Bose imponerad, men ändå. Det slutar aldrig regna. 

Jag kom ut från gymmet i morse med nyfönat hår. Haha, det var ju roligt! Jag hade kunnat skippa både dusch och hårfön, med tanke på hur genomsköljd jag blev på väg in till jobbet (jag har slutat fega ur och ta tunnelbanan, ångbastu är inte min grej).

Ok, det har blivit lite mycket vädersnack här på senaste, men jag är allvarligt chockad. Eller bara lite uttråkad. Så pass uttråkad att jag i går kväll till och med skrev in två fotbollsmatcher (Sverige-Frankrike och Skottland-England, naturligtvis) i kalendern som hänger på väggen i köket, för att min hjärna tydligen tyckte att de var viktiga händelser nog. Med tanke på mitt Champions League-ölande förra helgen vore det lätt att tro att jag genomgått någon slags personlighetsförändring, men riktigt så illa är det inte. Jag har bara varit lite ynklig och omotiverad på senaste, och nu på väg ut ur den perioden tycker jag att allt är spännande. Lite som Barley, Michelles hundvalp som jag passar ibland.

Ikväll blir det dock varken fotboll eller valpvaktande, utan istället är det dags för svenskträff på caféet i Partick. Visst har jag väl berättat att Sami och jag kommit i kontakt med en grupp svenskar, samt icke-svenskar som vill lära sig svenska, genom hemsidan Meetup? Det har jag i alla fall, och ikväll är det dags för en av månadens träffar. Samis svenskutbildning fortgår alltså, sakta men säkert! Igår lärde han sig, genom sin app, att säga "kvinnan cyklar med kycklingen". Det känns ju som en typiskt bra sak att kunna uttrycka.

Regntunga skyar

Jag vaknade mitt i en dröm där Putin kastade ris på våra fönster. Det tog mig ett par sekunder att inse att smattrandet jag hörde istället berodde på det helt vansinniga monsunregn som föll över Glasgow sent i går kväll. Man kan ju tycka att jag borde ha blivit van vid ljudet av regn efter snart sex år i den här staden, men mitt undermedvetna var bevisligen av en annan åsikt. Och helt ärligt - jag har aldrig i hela mitt liv sett maken till våldsamt regn!

Ösregnet har fortsatt utan uppehåll precis hela dagen, sådär så att jag flera gånger stannat upp och funderat på hur mycket vatten det egentligen kan finnas där uppe. Ni vet, ungefär som man tänker om snor när man är förkyld. Det var väl en fin liknelse? Jag är så finkänslig av mig!

På grund av nämnda regn fegade jag ur och tog tunnelbanan till jobbet i morse. Jag insåg snabbt att även de andra människorna i den här staden som vanligtvis promenerar till jobbet, hade haft samma idé. Två tunnelbanetåg fick jag låta åka iväg innan jag lyckades pressa mig in på det tredje, som för övrigt inte var alldeles olikt en ångbastu denna morgon. Mysigt! Tur i alla fall att jag jobbar på ett ställe där ingen bryr sig om ifall man är svettig, blöt eller ens i tid.

Huvudet mitt är ungefär lika tungt och segt som himlen idag, och det blir liksom inte riktigt någonting av någonting. Detta gäller dessvärre även den halsvärk som jagat mig i ett par dagar nu - det verkar liksom aldrig bli något av det. Inte för att jag drömmer om att vara dödsförkyld eller så, men det vore i alla fall skönt att få kalaset överstökat. Som det är nu går jag bara omkring och väntar på att det ska bryta ut, samtidigt som jag inte vågar träna eller vara äventyrlig på något annat vis på grund av risken att göra det värre. Synnerligen irriterande.

Nåja, nu ska jag laga köttbullar (det är ju trots allt 6 juni) och hoppas på att lite klassisk "comfort food" hjälper till att jaga iväg såväl halsbaciller som övriga regnmoln!

Sommarkvällar och svensklektioner

Allteftersom vädret blir bättre så blir blogginläggen färre, men att det stod sig så illa att jag inte bloggat på hela maj månad visste  jag faktiskt inte. Rackarns, jag som ändå tyckte att jag hade kommit in i någon slags flyt där ett slag! (med öhm, tre inlägg i månaden...) Nåja, vi gör ett nytt försök!

Vi har fått känna på sommaren (eller våren, som min portugisiska kollega kallar det) ordentligt här på senaste faktiskt och haft riktigt trevliga temperaturer upp emot 25 grader. Blandat med blåsiga 12-gradersdagar, så klart. Det är ju trots allt Glasgow.

Även om sommaren knappt ens börjat så kan jag redan nu kora en av 2017 års sommars absolut bästa kvällar. Det var torsdag förra veckan, då vi var bjudna på bröllopsfest på Botruich Castle som ligger utanför Balloch vid Loch Lomond. Det var Samis gamla skolkompis Moe som gifte sig, och de hade turen att pricka in en av de mycket få klockrena sommarkvällar man får i det här landet. 26 grader varmt, klarblå himmel och fullständigt vindstilla. Det var en alldeles vansinnigt vacker kväll.

Utöver bröllopet har vi haft rätt mycket för oss i maj faktiskt. Sami började med att fylla år och vi slog till med födelsedagsfest och firande hela helgen lång. Därefter var jag i Genève en vecka med jobbet, då 2017 års VitaFoods Europe gick av stapeln. Själva mässan var väldigt rolig och intressant, men Genève var vi inte överdrivet imponerade av faktiskt. Det var väl en rätt fin och välordnad stad och så, och Lac Leman är ju väldigt vacker, men inget dera väger upp för de hutlösa priser man får betala för exakt allt. Skönt då att vi var där på jobbets räkning! 

Veckan efter Genève kom Jakob och Fannie på besök - Jakob för tredje gången sedan jag flyttade hit, och Fannie för första gången. Det var jätteroligt att ha dem här, även om vädret verkligen visade sig från sin värsta sida. Fast för ökenbor som dem var det förstås rätt trevligt med lite regn... De hade som tur är rätt många dagar på sig att upptäcka stan med omnejd, och vi hann med allt från vandring ute på vischan till afternoon tea inne i stan. 

Ungefär 22 timmar efter att ovan nämnda storebror lämnat stan kom sommarvädret fram, och med det även grillkvällar och picnics i parken. Sami och jag firade lite extra genom att åka iväg på spa och insåg hur oerhört värt det är att lägga några hundralappar på att bo på hotell i sin egen stad ibland. Nog för att massagen och jaccuzzin säkert hade sin inverkan, men vi kände oss båda oerhört mycket mer avslappnade och glada när vi återvände hem 24 timmar senare. Det lär vi göra om!

Denna helgen passar vi på att andas ut lite hemma i lägenheten efter att ha varit mer eller mindre uppbokade de senaste 6 helgerna. Jag har myst omkring hemma mest hela dagen, med ett avbrott för lite gymmande, och vi ska snart gå ner till puben på hörnet för att äta lite "pub grub" och se finalen i Champions League. Och så ska vi forsätta med Operation Lära Sami Svenska, som påbörjats på allvar denna vecka. Han har försökt lite grann här och där tidigare med diverse hjälpmedel, men nu har jag bestämt mig för att engagera mig (oss) på riktigt. Lektion nummer ett ser ut såhär:

Lektion nummer två tar vi senare ikväll, då vi ska se första delen av Millennium-trilogin på svenska med engelsk text. Sedan blir hela treveckorsvistelsen i Sverige i sommar en enda lektion, så det ska nog bli bra det här!

Med nyligen inköpta biljetter till Passengers konsert i Glasgow i juli, nyligen godkänd treveckorsvistelse i Sverige i sommar och nyligen påbörjad långhelg är det svårt att vara annat än glad så att det spritter i kroppen idag. Dessutom är det ju påsk, vilket innebär att det okej att äta obegränsade mängder godis dygnet runt!

Tyvärr är britterna så pass tråkiga att deras påskgodis mest bara handlar om choklad, och jag ska snällt erkänna att jag saknar lite hederligt svenskt lösgodis dagar som denna. Nåja, jag har en påse gamla bilar som överlevt sedan julens Sverigebesök, så jag får hålla till godo med den tills det är Sverigedags nästa gång. Dessutom fick jag ett jättefint påskägg av Sami (även det gjort av choklad, det är liksom så man gör påskägg här) som jag njuter av!

Den korta arbetsveckan kändes allt annat än kort, och det känns som att jag jobbade mer under måndag och tisdag än jag gjort på hela månaden hittills. Nu är dock hela kontoret utom jag på semester fram till torsdag i nästa vecka, så förhoppningsvis får jag en chans att jobba på lite i min egen takt de närmst dagarna. Det ska bli fantastiskt skönt att (förhoppningsvis) hinna få undan lite smågrejer som det aldrig tycks bli tid till annars!

Påskhelgen innebär annars sovmorgnar, träning, utflykt, bakning, spelkväll hos Tom och Michelle samt påskmiddag hos Samis mamma. Idag var dagen för utflykt, och vi vandrade upp på berget Ben A'an som ligger en dryg timme utanför stan. Det var en alldeles lagom tur på 4 timmar ungefär, och vädret höll sig mestadels på vår sida vilket innebär att vi kunde äta vår matsäck i solen uppe på toppen. Inte illa alls!

På tal om Trump alltså...

Det bästa med att ha en dålig dag, som jag hade igår, är väl ändå hur vansinnigt bra man mår dagen efter? Humöret har liksom klättrat upp från botten på bassängen tillbaka upp på treans trampolin igen, och det känns så skönt. Igår hade jag en bassängbottensdag då jag bara behövde få vara lite negativ och stressad över allt - idag vaknade jag med ett leende på läpparna (nåja nästan i alla fall, det är ju ändå onsdag) och motivationen till allt har återvänt.

Tror ni mig ifall jag säger att en av de stunder då jag mådde som allra bäst igår var när jag var ute och sprang? Mikaela för ett år sedan hade vridit sig av skratt åt detta påstående, men faktum är att det faktiskt stämmer ganska bra. Inte för att löpning på något vis är en träningsform som jag skulle välja helt självmant, jag är fortfarande ganska kass på det, men i alla fall.

Anledningen till att jag trots allt utsätter mig för denna tortyr är att jag vid ett svagt tillfälle gick med på att springa ett litet lopp med jobbet när vi är på konferens i Schweiz i början av maj. Det är inga långa avstånd, men det känns ändå bra att ha byggt lite pannben och knästyrka innan det bär av. Vad folk däremot inte berättade för oss när vi anmälde oss är att loppet går av stapeln klockan 7.30 på morgonen. Tur att man är morgonpigg, eller nått...

Spring has sprung

Så kom den då äntligen - dagen då jag till slut kunde promenera rakt ut genom dörren utan en tanke på möss & vant-lådan. Dagen då vi kunde börja slita lite på caféernas nyinköpta utemöbler.  Dagen då jackan kunde läggas ner i väskan efter första kvarteret, för att sedan stanna där resten av eftermiddagen.  Dessvärre innebär det här även att det är dagen då en del mindre välbehållna skottar bestämmer sig för att kasta av sig tröjan - ett fenomen som lokalbefolkningen kallar "taps aff" - men med solglasögon på blir den bländande och smått traumatiserande effekten lite lättare att hantera.

Jag började dagen med en promenad till Partick där jag fick lite ordning på den röra som kallar sig mitt hår. Frisören påpekade med en menande blick att det nog var en fyra månader sedan jag var där senast och jag fick mumla fram något om att jag åtminstone tänkt på att gå dit i flera veckor nu. Uppfräschad och stilig blev jag i alla fall, och det var riktigt skönt att plocka bort en 5-6 centimeter sådär!

På väg hem från Partick stannade jag till på en liten marknad för lokala producenter och köpte med mig lite marmelader, bär och en smoothie. Sedan plockade jag upp Sami på väg förbi lägenheten och vi promenerade in till stan för lite shopping, med avbrott för fika på Gesso Espresso Bar. Morotskaka och islatte i solskenet, det är grejer det!

Nu ska vi snart pipa till gymmet som förberedelse för våra lördagstacos, och imorgon ska vi fortsätta att njuta av vädret genom att ge oss ut och vandra upp på något litet berg någonstans. Det är inte alls tokigt att ha ett gäng vackra berg, dalar och sjöar runt knuten!

Sidospår

"Det har varit en lång vecka", sa jag till min kollega häromdagen. När hon lite försynt påpekade att det fortfarande bara var tisdag eftermiddag kändes det lite tungt faktiskt. Hur är det möjligt att 36 timmar kan gå så långsamt?

Ja jag vet inte riktigt var min hjärna har varit den här veckan, men inte har den varit närvarande i alla fall. Jag har glömt mig, pratat fel språk, snubblat på orden , tappat tråden och rent allmänt känt mig lite som ett sidospår hela veckan. Som en parentes, liksom. Som någon som är där och fysiskt närvarande, utan att egentligen inte tillföra någonting. Hela veckan har varit ett enda sidospår, och jag har varit en enda parentes.

Inte förrän i morse kickade min vanliga påkopplade personlighet in - dålig timing med tanke på jobbet, men bra timing med tanke på den vårstädning jag och Sami planerat att ägna dagen åt. Vi hade kommit överens om att under veckan se oss omkring och komma sådana där småsaker som aldrig blir gjorda, och skriva upp dem på en lista. Idag var det dags att ta tag i listan, och såhär några timmar senare kan vi stryka punkter som "rensa avloppet", "putsa speglarna", "rensa garderoben" och "kalka av kaffemaskinen" från listan. Tillsammans med "storstädning av hela lägenheten", alltså.

Med bra musik i högtalarna och en och annan kram bland badrumsspray och dammvippor gick det i flygande fläng, och nu hämtar vi andan på soffan en stund innan det blir dags för dagens belöning: hämtmat och filmmaraton. Jag kommer nog aldrig att bli lika cool som Gilmore Girls, men när jag beställer hämtmat känner jag nog ändå att min coolhetsfaktor hoppar upp några snäpp. Synd bara att jag är lite för hälsosam av mig för att vara cool oftare.

Imorgon tänkte jag dock jobba vidare på coolheten, genom att åka på mitt livs första affärsresa. Det är jag och min kollega Ann som ska bli fraktade ner till London (igen!) för att gå på Storbritanniens största matkonferens. Vi blir inhysta på Hilton och har som främsta uppgift att gå omkring och smaka på en massa olika sorters mat, så det känns ju rätt okej ansträngande som första upplevelse tycker jag. Nä, skämt åsido så ska det faktiskt bli jätteroligt och spännande att träffa folk från industrin och lyssna på intressanta föredrag. Och så är jag ju inte den som tackar nej till en anledning att klä upp sig i fina businesskläder heller, för den delen!

Nu tycker Sami att jag ska sluta skriva romaner och börja fundera på vad jag vill äta till middag istället, så det är bäst att jag lyder. Värre livsöden kan jag faktiskt tänka mig... Hej på er!

London calling

På ett tåg genom lilla landet England författas detta blogginlägg. I riktig SJ-anda är vi 40 minuter sena pga signalfel, men det gör inte så mycket när man är en blond liten tös med en långhelg i London framför sig. Vad som däremot gör något är gubbgänget som just klev på och som förpestar min tysta kupé med sitt tjatter. Läskunniga verkar de inte vara, och på grund av tidigare nämnda attribut känner jag inte riktigt att jag har så mycket pondus ifall jag nu skulle få för mig att säga ifrån... Nåja, det är nog bara bra att jag inte sitter och sover alltför mycket!

I dagarna tre ska Ullis och jag fara runt och göra stan osäker med promenadskor och plånböcker i högsta hugg. Mina enda måsten är - föga förvånande - mat-relaterade, så vad annat fröken Romeling kan tänkas ha planerat för oss vet jag icke. På lördag kväll ska vi gå på Royal Albert Hall och se en visning av Titanic där symfoniorkestern spelar musiken live, men det är ungefär så långt jag är uppdaterad på våra planer. Jag är i alla fall helt med på allt som slutar med "... och sedan äter vi".

Hej!

Vårrus

En söndagskväll som ägnas åt pensionssparande, tvättvikning och försäkringsfix. Herregud, när blev jag såhär duktig?

Det har på det stora hela varit en ganska duktig vecka faktiskt. Fem träningspass, fyra omgångar tvätt, två kompisträffar, lite städning och mycket bra jobb gjort. Det var bara lite bloggande som saknades! Och diverse andra världsräddande aktiviteter...

Det var för övrigt min första femdagarsvecka på jobbet sedan mitten av januari, tufft va? Nu ska jag bara jobba fyra dagar veckan som kommer, så att jag inte tar ut mig alldeles. Den femte dagen ska jag spendera i London med Ullis, och lika så lördag och söndag. Vi har inte träffats sedan Halloween, så det ska bli hemskt mysigt att umgås och snacka ikapp lite i några dagar!

Fram till att London-tåget går på torsdag kväll blir det dock fullt fokus på jobb och träning, sådär som en vardagsvecka ska vara. Jag känner mig ovanligt motiverad i träningen på senaste och tänkte försöka fortsätta så. Det är ju liksom så otroligt skönt när man tar sig över den där lilla (och ibland väldigt stora) tröskeln till att träningen är något som blir av av bara farten, inte för att man tänkt och planerat en massa för den. Den tröskeln tog jag mig över förra veckan, och även om Londonresan kommer lite olägligt så sett så hoppas jag kunna hålla kvar i flytet tills jag kommer tillbaka på söndag eftermiddag. Nu när våren visar sig mer och mer för varje dag som går här blir det dessutom ännu lättare att motivera sig till att sticka näsan utanför dörren. Älskade vår, som vi har längtat!

Cats and dogs

Åh jag riktigt lever på helgen som gick, trots att den är över sedan två dagar tillbaka. Det blev en riktig sådan helg som jag behövde, med alla mina favoritingredienser. Det var dubbla sovmorgnar, det var hemmafest, det var långlunch med baskettjejerna, det var träning, det var god mat, det var shopping och sist men absolut inte minst så var det mycket sambotid.

Det har varit lite ont om den sistnämnda ingrediensen på senaste på grund av dubbla resor, besök och mycket jobb däremellan, så det var verkligen underbart att få heeela lördagskvällen, heeela söndagen och heeela söndagskvällen bara för oss. Härlig känsla va, att gå och längta efter den man redan sover bredvid varje natt? Hur klyschigt det än låter, och hur trött jag än kan bli på honom ibland, så kan jag verkligen inte få nog av den människan. Trevligt då att känslorna är besvarade, kan jag tycka!

Nåja, nog med kärleksbabbel. Jag känner mig riktigt upplivad den här veckan och jag tror att det beror dels på den fina energigivande helgen, dels på fortsatt flyt på jobbet, och dels på det faktum att jag har ett mycket nära förestående föräldrabesök att se fram emot. Sedan Åsa åkte härifrån i lördags natt (03.30 hämtade taxin henne, huvva!) har jag tillåtit mig själv att börja se fram emot nästa besök helhjärtat, och på torsdag kväll är det päronens tur att inta gästrummet. Fy så mysigt!

Nu har jag suttit kvar på kontoret en stund för att se om regnet skulle ge med sig, men jag börjar långsamt inse att jag nog får stanna här rätt länge ifall jag ska vänta på det... Säga vad man säga vill om Glasgow-vädret, men det är faktiskt inte särskilt ofta det är sådant här ihållande spöregn som gör att man verkligen inte vill gå utanför dörren. Jag har tur i det att jag kan välja att ta tunnelbanan hem, men med sådant här regn känns det som att jag kommer att bli så blöt bara av att gå till tunnelbanestationen att jag lika gärna kan fortsätta hela vägen hem...  Tur att jag hade tänkt stanna till på gymmet på vägen, så får jag raskt byta om till torra kläder i alla fall!

Motivation och motion

En måndagskväll som denna sitter jag här och filosoferar lite om det här med träning och de mål vi sätter för oss själva. Jag lyssnade på en träningspod på väg hem från jobbet och blev inspirerad av deras snack om målsättningar inom träningen.

Ofta känns det som att vi sätter mål och skapar förväntningar på oss själva inom områden som vi egentligen inte är särskilt bra på. Är man, som jag, en ganska dålig löpare så har man som nyårslöfte att i år är året jag ska börja springa två dagar i veckan. Tycker man att gymmet är det tråkigaste som finns, ja då ger man sig den på att man minsann ska masa sig dit tre dagar i veckan. Är man dålig på att göra pull ups, ja då kan du ge dig tusan på att det är den övningen man sätter mål inom istället för alla andra övningar som tränar samma muskelgrupp(er).

På sätt och vis är det här ganska naturligt - tyvärr, får man väl ändå säga - och jag tror att det är en produkt av dagens prestationssamhälle som är till synes fullt av supermänniskor som klarar allt alltid. Vi är så fokuserade på att vara bra på allt, även det vi är dåliga på, att vi någonstans glömmer bort att reflektera över hur bakvänt och destruktivt det kan vara.

Det är som att man verkligen lägger upp för att det där målet ska bli om inte omöjligt så i alla fall jävligt jobbigt att uppnå. Är man inte bra på att springa så kommer det att kännas vråltungt och förmodligen även ganska nedslående att tvinga sig ut två dagar i veckan för att göra just det. Och ju tyngre det känns desto större är risken för att man känner sig hemsk, ger upp, tänker "äh, det här är ändå inte för mig, jag är så värdelös att jag lika gärna kan ge upp".

Varför sätter vi inte istället träningsmål inom de områden vi är bra på? Sedan kan man ju naturligtvis jobba på att förbättra sig även inom de andra områdena, för att utvecklas och växa som person. Men att snöa in på ett definierat mål inom en gren som man inte är särskilt bra på tror jag kan vara farligt för psyket och motivationen. Så gör man ju inte med djur, till exempel. Det finns väl inte en hoppryttare i världen som har som mål att deras häst ska kunna göra klockrena galoppiruetter vid slutet av året, utan där fokuserar man istället på att stärka hästen inom det den redan är naturligt bra på. Inte heller tvingar man iväg sitt barn på fotbollsträning när det egentligen har mycket bättre känsla för dans. Varför ger vi inte oss själva samma rättvisa förutsättningar?

Om vi istället för att skapa onödig press fokuserar på att sätta de definierade målen inom områden som vi är bra på, och sedan övar på det andra lite mer lättsamt vid sidan av, tror jag att vi kan bli mycket sundare och gladare som personer. Det blir liksom ännu ett led i det här att acceptera att man inte kan - och inte ska - vara bäst på allt.

Jag vet inte hur många gånger jag gett mig den på att "bli en sådan som njuter av att springa". Otaliga tårar har runnit efter otaliga löppass som slutat i att jag känt mig som en värdelös säl som inte får luft. Jag kommer fortfarande ihåg den enorma lättnaden när min första PT bara viftade bort mitt babbel om att jag var en dålig löpare och att jag absolut måste lära mig springa långt. "Äh, vad ska du göra det för? Kondition kan du få bättre på en massa andra sätt!"

Sedan den dagen har jag bara gjort ett medvetet försök att börja springa på allvar, och det var inför ett lopp där jag liksom var så illa tvungen. Annars har löpningen blivit min vän på så många fler sätt än förut - och det helt enkelt genom att vi inte umgås särskilt ofta alls. De få gånger jag ger mig ut och springer nu gör jag det för att jag faktiskt verkligen vill, och oftast är det med absolut noll och inga - eller i alla fall väldigt låga - förväntningar. Då upptäcker jag oftast att jag kan mer än vad jag tror, att jag njuter mer än tidigare, bara för att jag inte tänker så mycket på det.

Livet behöver inte göras svårare än det redan är, helt enkelt.

Over and out!

En blombukett, en Åsa och en hembakad semla - ibland är det allt en liten blondin behöver här i livet.

Jäst är det nya svarta.

Med ett glas jäst te välkomnades jag tillbaka till kontoret i morse, och det känns riktigt fint att vara tillbaka faktiskt. Jag känner mig lite som om jag har varit på jullov alldeles för länge, och kroppen riktigt längtar efter rutiner och strukturerade dagar.

Det jästa teet är tro det eller ej inte ett resultat av tankspriddhet när jag gick på semester, utan det var jäst redan från början. I flaskan. Och så ska det tydligen vara. Kombucha kallas denna mirakeldryck, som var en stor hit i USA och andra stora marknader förra året. Det är sådär gott. Te ska liksom inte… bubbla. 

Anledningen till att kombuchan finns i våra liv är att det var den vara vi plockade med oss från Whole Foods när det gällde att hitta “the most disgusting drink”. Andra saker vi tog hem var surkål med kokossmak (“something you could never get your grandmother to eat”), mjölkchoklad med probiotika (“something weird”) och äppeljuice med vetegräsextrakt (“the most expensive drink”). Många av dessa läckerheter finns, tro det eller ej, fortfarande kvar i kylen där de bara väntar på att någon ska hugga in på dem. Kamelchokladen jag tog med från Dubai håller dem sällskap. Någon dag blir vi nog desperata nog att prova alltsamman…

Från Sverige plockade jag med mig en Nije ProPud samt en Oatly Natural Energy Shake. Den förstnämnda blev en riktig succé, medan shaken var lite för sötsliskig för vår smak. Men det var kul att kunna ta med lite ovanliga, helsvenska produkter som för en gångs skull inte heter Marabou eller Ahlgrens!

Ikväll blir det dock både Ahlgrens och Marabou, traditionsenligt nog när Åsa kommer på besök. Sedan skulle vi visst försöka oss på att baka semlor någon kväll också, men vi har ju som tur några kvällar på oss att hinna med allt. När jag däremot ska hinna ta mig till gymmet för att bränna av allt är en annan femma, men den som lever får se!

Earned it.

Alltså, när jag skrev om "mjukstart efter semestern" igår hade jag ingen aning om exakt hur mjuk mjukstarten skulle bli. Hittills idag har jag planerat vår jobbresa till Genève, ätit tårta, gått en promenad och skrivit en snutt om LCHF. Det var den arbetsdagen det.

Imorgon ska vi åka på utflykt till Whole Foods, då chefen tycker att vi kan behöva komma bort från kontoret lite grann. Väl där har vi ett gäng uppdrag att utföra, och när de är klara får vi gå hem för dagen. Uppdragen är som följer:

1. Find something you could never get your grandmother to eat
2. Find one weird thing and one thing that should be really delicious
3. Get one of every "fermented" product.
4. Find out what's the most expensive drink in the store and what's the most disgusting
5. Can you identify any new trend based on the product offering?
6. Get one of every product that promises "natural energy".
7. Have a delicious lunch, preferably something that goes with a glass of wine.

Känns som en helt okej arbetsdag, den också! Och det här är vi faktiskt värda allihop, efter att ha slitit som djur non-stop sedan slutet av oktober ungefär. Jag älskar mitt jobb!