In the ghetto

Imorgon ger jag mig av mot den mycket exotiska destinationen Korsberga, som ligger i det mycket exotiska landskapet Småland. Det är en av sommarens höjdpunkter, och som jag längtar!

Det för övrigt i de här regionerna som man skriver om sådant här i lokaltidningen:

Jag känner att det kan bli en riktigt fartfylld, äventyrlig och nervpirrande resa det här! Borde jag kanske packa med mig mina vapen (som jag inte äger) för säkerhets skull liksom, ifall något skulle hända? Jag menar, Korsbergas gangsters har väl alla hört talas om? Tänk om de snattar min medhavda kaka? Eller ännu värre - rånar mig på min blyertspenna?

Ojskipojski, hur ska detta gå?

Känslan av att vara mitt uppe i något som man vet att man aldrig kommer att ångra.

Ja ja, jag veeet att jag lovat dyrt och heligt att jag inte ska blogga något såhär under sommaren. "Det har jag inte tid för", hette det. Och det har jag väl egentligen inte heller, eller rättare sagt så vill jag inte ta mig tid. Jag är nämligen så hemskt upptagen av att ha roligt hela dagarna förstår ni.

Men man ska aldrig säga aldrig, och innan jag visste ordet av hade fingrarna levt sitt eget liv, knappat in den välbekanta webbadressen klickat vidare till symbolen "Skriv ett nytt inlägg". Och här sitter jag. Mitt uppe i en av de bästa somrarna i mitt liv hittills. Ruskigt bra har jag det, och inte är det över än. I skrivande stund är det 39 dagar kvar tills mina skor i storlek 38 åter trampar skotsk mark, och massor av roligheter och härligheter ska upplevas innan dess.

Trots detta, trots att jag njuter varenda dag kan jag inte låta bli att längta lite. Jag längtar efter hösten, efter Glasgow-rusket och efter tjocka strumpor. Jag längtar efter storstadspulsen, efter de färgstarka vännerna och de fartfyllda kvällarna. Jag längtar efter svetten på gymmet, efter lugnet på biblioteket och efter den oslagbara känslan av att ha fått en massa gjort - dag efter dag efter dag. Samtidigt spritter det till i hela mig när jag tänker på att jag utan vidare kan åka till stranden och ligga där och glassa i några timmar innan jobbet imorgon, och samtidigt blir jag alldeles varm i kroppen av att veta att jag har de människor som betyder allra mest för mig inom några tiotal mils radie (ungefär så många mil som det är till Karlstad).

Är det såhär det känns att veta att man både kan ha kakan (nu) och äta den (sen)? Är det det här som är tjusningen med det hela? Är det såhär bra man mår av vetskapen att man har full tillgång till två olika sorters liv, och att man älskar båda delar fast på olika sätt?

Jo då, jag tror banne mig att det är så. And I like it.

Something I need.

Det suger i jordgubbsfilstarmen, rycker i ridmusklerna och bubblar i hemlängtanshjärtat. Jag tror minsann att det är dags att bege sig mot Lilla Landet Lagom jag!

Jag hörde sånger i mitt huvud, men dom kom aldrig ut.

Det är lite jobbigt att den här tösabiten bestämt sig för att inte turnera denna sommaren, när alla mina fyra (ja, faktiskt!) senaste somrar har förgyllts av just ett Melissa Horn-gig i någon stad någonstans. I år måste jag vänta ända tills i höst  - då hon förvisso slår till med ett nytt album, vilket skulle kunna ses som en tröst - innan tillfälle ges igen. Det känns lite jobbigt faktiskt. Hmpf.

Så mycket man ska göra och borde och vill.

"Sådärja, och så tar vi en tallrik i varje byxben!"

"Blir det bäst att rulla in kastrullen i pyjamasbyxorna eller vinglasen i diskhandduken?"

"Just det ja, så var det ju lampjäveln också! Skit och järnspiksmög."

Det är nog tur att jag har haft lägenheten för mig själv idag, för annars är jag ganska så säker på att valfri medlem ur Swedish Flat Mafia hade ringt efter männen i de vita rockarna när de hörde allt jag kläckte ur mig för mig själv.

Sa jag att jag avskyr att flyttpacka?

Aye

Mina senaste tre dygn har spenderats uppe i norr, där jag och Maggie hälsade på Becky och Nicole i deras hemstad Inverness. Vi bodde in oss hos Nicole med bror, föräldrar, hund och katter gånger två i ett gulligt litet hus i utkanten av centrum. Innan vi åkte i tisdags morse fick vi ett sms där Nicoles mamma undrade vad vi ville ha till middag på kvällen, på bussen upp bjöds vi på både glass och smörgåsar av en glad busschaufför och i går fick vi frukost på sängen av en morgonpigg Nicole. Ungefär på den nivån har gästvänligheten legat hela tiden, och vi kunde inte ha haft en bättre värdinna!

Tisdagen ägnade vi åt hundpromenader och mysmiddag hemma, medan onsdagen blev betydligt mer händelserik. En road trip genom nordvästra Skottland blev det, och Nicole körde runt oss bland berg och sjöar, slott och småstäder. Mycket mysigt, och mycket fick vi se! På kvällen mötte vi upp Becky för middag och en drink, och sedan blev det filmkväll hemma hos Nicole. Under torsdagen blev det promenad genom stan, lunch i Skottlands största second hand-bokaffär (ja, jag fick med mig två böcker hem) och sedan lite fika hemma innan Maggie och jag skuttade på bussen tillbaka ner till Glasgow.

De andra tjejerna var mycket bättre på det här med att ta bilder än vad jag var, men jag bjuder på ett litet urval av min kära mobilkameras alster tills vidare:

Fina tjejer - a.k.a Maggie, Nicole och Leia

Vovven Leia in action

Vy över Inverness

What's up?

Eilean Donan Castle

Eilean Donan Castle

Vid Eilean Donan Castle

Vid Eilean Donan Castle

Plockton

Plockton-kor

Vy över Plockton

Skulle nästan kunna föreställa en skånsk sommaräng, om man bortser från bergen i bakgrunden då...

Leakey's - Skottlands största second hand-bokaffär

Finfint resesällskap

"Det är så skönt att umgås med er, för då känner jag mig själv så normal!"

"Oj vad varmt det blev när du la dig över min mage sådär."
"Ja... Tänk om världens största fiskmås också hade lagt sig där. Då hade det blivit ännu varmare."

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

De kom, de såg, de underhöll. Två galna blondiner har lämnat stan, och en annan blondin halvligger i sin säng fullt upptagen av att bearbeta en kombinerad matkoma och "efter besöket-koma". Kalla mig pensionär, men gudars skymning vad trött man blir av fullspäckade helger som denna. Tillräckligt trött för att gå till Jamie Oliver's restaurang med klänningen bak och fram, tydligen. Inga namn nämnda.

Det har varit härligt, dock, på alla möjliga sätt och vis. Strathclyde tour, utemiddag, utedrinkar, solpromenad till Kelvingrove, besök på Glasgow Uni, lägenhetsfest, Propaganda-dans, afternoon tea, shopping, Eurovisionkväll, Edinburgh-tripp och en hel rad roande händelser och citat kan läggas till handlingarna, och Glasgow lyckades charma de två töserna på samma sätt som det charmat denna tös.

Det var fint helt enkelt, och efter några (många) timmars välbehövlig sömn nu planerar jag att fylla min morgondagens måndag med packning, städning och en tur till gymmet där jag räknar med att springa bättre än självaste Usain Bolt Kalle Moraeus.

Frågor på det?

Today is a good day.

Idag kommer dom hit! Idag kommer dom hit! Idag kommer dom hit!

Nämnde jag att dom kommer hit idag?

Kalla mig sentimental om ni vill

Dagarna flyger förbi, och dagen då jag måste skiljas från min älskade Swedish Flat Mafia närmar sig därmed med stormsteg. Nästa läsår är vi på olika platser hela bunten; Åsa i Paris, Ullis i Greensboro, Frida i Greensboro och så lilla jag som blir kvar i Glasgow. Oavsett hur mycket jag försöker förneka det, och oavsett hur härligt det ska bli att flytta in hos Becky & Hannah i höst, så gör det ont i hela mig att tänka på den där 20 maj då den första fjärdedelen av oss lämnar landet. Det blir lite som att flytta hemifrån, utan att egentligen flytta någonstans.

Det här andra året i Glasgow har varit helt fantastiskt bra på många sätt, och det finns två huvudsakliga anledningar till detta. Den första heter University of Strathclyde Womens' Basketball, och den andra heter The Swedish Flat Mafia. Den förstnämnda får jag ju som tur var behålla nästan helt intakt - och för det är jag enormt glad - men den där andra delen kommer jag liksom aldrig att få tillbaka igen.

Jag kommer förmodligen aldrig mer att dela en lägenhet med dessa underbara tjejer, och allt från mysiga söndagsmiddagar till vardagliga onsdagsfrukostar tillsammans kommer att vara minnen blott. Jag kommer aldrig mer att tassa in till Ullis för att plocka på mig smink, vidare till Frida för att sno parfym och slutligen över till Åsa för att låna strumpbyxor. Jag kommer aldrig mer att kunna tassa in i någon av ovanstående personers rum, iförd endast pyjamasen, och inleda med orden "jag har kris" för att tio minuter senare komma ut igen och inte alls känna av den där krisen längre. Jag kommer aldrig mer att få störa mig på samma hasande tofflor, klaga på samma diskborstar eller fnissa tyst åt samma kitschiga partyhjärta.

Vi har haft det så förbaskat bra tillsammans - med både berg och dalar förstås - men så förbaskat bra alltså. Ikväll avslutar vi det tillsammans med ost, vin och kortspel i vårt luggslitna kök bland apelsinjuicefläckar, Mercedesmärken och kitschiga partyhjärtan. Vi ska osta, vina, spela, skratta och minnas alla de fina stunderna vi haft där på 35 Calgary Street's tredje våning. Stunderna som världens bästa Swedish Flat Mafia.

"I thought I could organize freedom. How Scandinavian of me."

"Jomen alltså, när jag är ledig så känner jag att jag måste göra ett schema för mig själv så att jag liksom verkligen hinner vara ledig! Hajar du?"

Hon hajade inte. Det gör jag. 

(och på dagens lediga schema står för övrigt brödbak, fika med Åsa, fix med SAAS och skänka pengar. Just sayin'.)

The place beyond the pines.

Jag lyckades hålla mig kvar på den där stolen, och pallrade mig således iväg till tentasalen utan blåmärken och blessyrer. Med huvudvärk och halsont (igen!) var förutsättningarna dock inte optimala, men en Asprin och en slurk vatten gjorde susen och sedan satt koncentrationen där den skulle. Tentan var precis lika svår och läskig som jag hade väntat mig, men jag vågar nog ändå säga att det gick rätt bra. Det gjorde onsdagens tenta också, och på det stora hela borde jag alltså ha lyckats rätt bra här med mitt andra universitetsår här. Hoppas jag.

Efter tentan i torsdags var jag på möte på baren som sponsrar vårt lilla basketlag. I egenskap av nästa års 'Social Convenor' är det mitt jobb att sköta allt sådant med kontrakt, medlemskort, spenderingsmål och så vidare. Ska bli spännande! Det blev sedan restaurangmiddag med efterföljande bio tillsammans med min fina Ullis; snacka om bra torsdagskväll!

Annars har jag mestadels hängt på jobbet faktiskt, där jag nu kör ett sista ryck innan sommaren och Sverige stundar. Det går rätt bra för mig personligen, men jag känner ändå att det ska bli fantastiskt skönt att lämna stället för det lite mer avslappnade och trivsamma Park Inn Malmö. Oj vad jag längtar efter juni!

Nu ska jag krypa till kojs här, ställa väckarklockan på 05.15 och be till gud att alla världens hotellgäster är snälla mot mig imorgon bitti. 

Tjingeling!

Dramaqueen? Jag?

Hej jag heter Mikaela och jag är så nervös att jag håller på att trilla av stolen.

Nu ska jag gå och skriva tentan från helvetet skriven av professorn från helvetet, med min svensk-engelska ordbok i högsta hugg.

Hej då!

P.S: Nästa gång vi ses - om jag överlever det vill säga - så har jag fyra månaders sommarlov framför mig. Smaka på den ni!

What a peculiar state we're in

Hope when the moment comes

You'll say...

I, I did it all

I, I did it all

I owned every second 

That this world could give

I saw so many places

The things that I did

Yeah, with every broken bone

I swear I lived.

Stressen

Jag har nått Steget. Steget, då det inte känns som att man kan plugga mer. Steget, då det känns som att allt man läser vet man redan. Steget, då jag vet att jag måste läsa lite till, men inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja.

Det står ju där, i alla mina stiliga och mindre stiliga sammanfattningar. Jag har skrivit det, skrivit om det, läst det, läst det igen och läst det en fjortonde gång. Alltså borde jag ju kunna det, alltså borde kunskapen ju ha lagt sig till ro där någonstans i bakhuvudet? Alltså borde jag ju kunna allt om qualitative research, destination competitiveness, sampling methods och seasonality. Visst?

Men ändå, ändå så känns det inte så. Ändå så känns det - så fort jag bestämmer mig för att slå ihop böckerna för dagen - som att jag inte kan någonting eller har lärt mig någonting på den månad jag nu ägnat åt att pluggat till dessa tentor. Ändå så känns det som att jag borde ha gjort, borde göra så mycket mer. Ändå så känner jag mig som en värdelös student som inte anstränger sig tillräckligt mycket och som kommer att misslyckas med tentorna så att det smäller i knutarna.

Tre dagar, två tentor kvar. Sedan är jag fri från plugget och kan fokusera helt och fullt på jobb, flytt, sommardrömmar och resor istället.

In a body cast of glass

Om det är någon som undrar om jag lever så kan jag glatt meddela att det gör jag. Lever, pluggar, jobbar och sover lite däremellan. Mitt liv har aldrig varit mer intressant att skriva om! Men missta nu inte detta för en klagosång, för det var faktiskt inte tanken. Just i detta nu har jag det till exempel väldigt gött här i min soffsäng, medan en nyäten lördagsfrukost (garderobsflingor! rågbröd! fransk aprikosmarmelad!) letar sig ner till magen. Yum yum!

Det största valet och kvalet jag står inför nu är huruvida jag ska gå ut och göra mig en andra kopp kaffe eller ej, och om jag då ska dricka den på stående fot medan jag gör mig i ordning eller stanna här i soffsängen en stund till. Det lutar åt det sistnämnda, det måste jag erkänna.

Igår kväll var det dags för festligheter med baskettjejerna igen; vi hade 60 pund över i klubbkassan efter året och såg detta som ett tydligt tecken på att vi borde gå ut och roa oss lite. För att öka på roligheterna lite klädde vi upp oss i våra bästa basketutstyrslar, men jag tänkte bespara er bilder på hur jag såg ut faktiskt. Det blev ett förhållandevis tidigt avslut för mig, som var trött som en tok efter att ha jobbat till 23.30 kvällen innan och börjat jobba kl 07.00 igen samma morgon. 17 timmars jobb inom loppet av 24 timmar, heja mig!

Veckohandling, plugg och tvätt står på dagens agenda, and I better get started!

Hej!

Jag har ju glömt att visa er resultatet av förra veckans photo shoot när vi piffade till oss och blev förevigade, baskettjejerna och jag. Den som kan hitta mig i följande två bilder får en guldstjärna!

Akademiker

"After many requests, I have now uploaded a very exhaustive set of slides with a few potentially useful points to structure your revision. Read these, re-read them, read them once again, take what I have said in them very seriously and you might do well in the exam.

Think twice, then think twice again before emailing me with questions. If I get emails with any questions where the answer is contained in the slides, I will simply delete your email without replying."

Han är så vänlig, uppmuntrande och tillmötesgående min professor i hospitality... 

All the right moves and all the right faces

Precis som de bra sakerna så har även de dåliga sakerna sitt slut, och för detta är jag evigt tacksam. Efter en kungligt värdelös skitonsdag kom en mindre värdelös torsdag och idag sitter jag här med en fullständigt fantastisk fredag! Solen skiner, förkylningen försvinner mer och mer för varje timme som går och ikväll ska jag och Maggie gå och se One Republics konsert på O2 Arena här i Glasgow. Fattar ni? One Republic! Konsert! Glasgow! Det kommer bli en extremt fin kväll, det känner jag ända ut i tåspetsarna!

Och inte tar det slut där inte; i morgon bitti sätter jag mig dessutom på ett tidigt morgontåg tillsammans med mina kära kära lägenhetskompanjoner, och tuffar upp/ner/hit/dit till Oban där vi ska bo på hotell och ha det fint över helgen. En voucher à la en natts boende med tvårättersmiddag och frukostbuffé på The Oban Caledonian Hotel har inhandlats för ynka 35 pund var, och är det inte bra så är det i alla fall billigt... Men vad bubblar jag om, självklart kommer det att vara bra! Om inte annat ser jag fram emot den 3 timmar långa tågresan genom den skotska naturen på samma sätt som ett barn ser fram emot julafton, så chanserna för att jag kommer att ha en underbar helg känns ganska stora.

Men nä hörni, nu har jag inte tid för er längre - jag har nämligen en viktig fotografering att springa iväg till! Basketlaget skall förevigas av skolans Sports Union, och efter att ha modellat lite ska vi fira det lyckade året med lunch på Glasgows bästa fish & chips-restaurang. För det vet väl alla, att just fish & chips är en absolut essentiell del av alla modellers diet?

Uppdatering:

- Man kan också skynda sig iväg till ett möte med basketklubben för att upptäcka att man är den enda där, då de i sista sekund ändrat tiden. En lång, seg och ensam väntan på en öde bar blev det, precis vad jag kände för idag!

Efter detta - samt ett dåligt besked som egentligen skulle kunna vara ganska bra men inte känns så idag - gav jag upp, drog ett djupt andetag och konstaterade att idag helt enkelt var en skräpdag. Jag är nu obotligt negativ och pessimistisk för resten av dygnet och ber att få återkomma till livet först på fredag eller något. Det kommer att bli en bra dag!

Ävla sitdag

Vill ni veta vad som kan hända om man är inne på dag 5 med Förkylningen Från Helvetet och ändå försöker leva ett normalt liv?

- Man kan glömma att ta med såväl pengar som kreditkort när man går till affären för att veckohandla - och upptäcka detta först när man halar fram plånboken och ska betala efter att ha packat alla varorna

- Man kan stressa till skolan och komma fram genomsvettig bara för att upptäcka att man missat hela föreläsningen då man tagit en timme fel på tiden

- Man kan spilla varmt kaffe i knät bara för att man råkar nysa med koppen i handen

- Man kan skvätta ut ovan nämnda kaffe över anteckningsblocket på grund av ren och skär trötthet klantighet

- Man kan få en hostattack mitt i den tysta avdelningen av biblioteket och därefter ha en orolig japan bakom ryggen som undrar hur man mår egentligen

- Man kan fundera på vad det är som flyter omkring i vattenflaskan, för att sekunden därpå inse att det är ens eget finger man ser på andra sidan av den genomskinliga flaskan.

- Man kan råka hoppa över två sidor i kurslitteraturen och först mot slutet av den handskrivna sammanfattningen inse att man missat ett helt avsnitt (det här störde den pedantiska delen av mitt sinne något alldeles vansinnigt. Oordning, usch och fy!)

Jo då, jag känner att jag borde ha stannat under täcket hela dagen idag!

Skyfall

Tjoho! Den är här! Våren har kommit! Ska jag vara bitter & butter så kan jag ju säga att det var ta mig f*n på tiden, men jag föredrar en lite mer genuint tacksam och lycklig ton. Alltså: Tjoho! Den är här!

Denna vårens ankomst firar jag högtidligt med hosta, halsont och härligt hes röst - som min chef blev väldigt avundsjuk på när hon hörde. Hon önskar tydligen att hon lät så alltid. Det gör inte jag. Nåväl, det är lite mainstream att klaga tycker jag och är istället tacksam för att jag åtminstone slipper feber och igenstoppad näsa. Samt att jag har balsam i form av te, mjölk och honung hemma.

Lite balsam för själen har jag också fått, i form av en hejdundrandes konsert med Strathclyde University Jazz Orchestra igår kväll. De var fantastiskt duktiga för att "bara" vara helt vanliga ingenjörs/business/matematik/politik/etcetera-studenter som lär, styr och sköter sig helt själva och dessutom bara varit igång i ett par månader! Jag lägger in två videoklipp med lite smakprov här nedan så får ni höra själva hur bra det var!

Idag var de igång igen, men denna gången nere på Buchanan Street där alla universitetets estetiska klubbar fick visa upp sig under några timmar. Jag stod i solen i en timme och lyssnade och fick på så vis även chans att höra skolans kör där bl.a. Linnea är med. De var också kanonduktiga på alla möjliga sätt och vis!

Nu blir det choklad, te, film och vila för hela slanten resten av kvällen vilket känns som ett klokt val om jag får säga det själv.

Hej på er!

Efter en dag då regnet stått som spön i backen sedan väldigt tidigt i morse, har solen letat sig fram i precis lagom tid för min promenad mot Nicoles lägenhet där det blir middag tillsammans med henne, Nat och Becky. Det där jag skrev om i oktober - att tacka nej till eventuella middagsbjudningar för att undvika risken för pizza med haggis, blodpudding eller anklever på eller något annat lika horribelt - ignorerade jag alltså idag och hoppas på en trevlig (och smaklig) kväll på andra sidan floden!

Livet flyter på i övrigt, tentaplugget bearbetas sakta men säkert och den onda halsen har tagit sitt pick och pack och försvunnit nästan helt. Sommarlängtan är fortfarande stor, men jag tröstar mig med att det idag minsann är mindre än en månad kvar tills jag får finbesök här i stan - i form av Cajsa och Nette. Tjoho!

Hej på er!

Glasgow Green gone pink

Allt grönt

Om jag inte kände mig positiv och väl till mods innan så gör jag det i alla fall efter att ha lyssnat på nedanstående låt, författad och framförd av en av Sveriges stora stoltheter. Tentapluggandet flyter på som aldrig förr, träningen likaså och jag har haft en riktigt härlig helg med såväl sköna sovmorgnar och spännande fotbollsmatcher (Glasgow Rangers vs. Clyde FC) som roliga utekvällar och goda drinkar. Över natten har jag dock lagt mig till med en ond hals och lite allmän förkylnings-hängighet, men jag hoppas på att lite Echinaguard och ett par dagars tränings-uppehåll ska råda bot på det. 

Jag ägnar stora delar av min lediga tid åt att drömma om sommaren och varmare tider vilket känns okristligt avlägset just nu. Min fritalienska solbränna börjar blekna så smått, min torra hud skriker efter D-vitamin igen och vår/sommarkläderna ligger i garderoben och skriker använd oss! Det är sannerligen en fin vinter vi har den här våren, men visst borde väl även vädergudarna skärpa till sig och bruka allvar snart?

Au revoir.

Jahaja, så var det alltså back to basics igen. Jag befinner mig i det där sorgliga "efter semestern-stadiet"då allt invant känns ovant och livet i största allmänhet känns både grått och tråkigt. Blotta tanken på att jag för 48 timmar sedan satt på stranden och åt frukost i strålande solsken tillsammans med min fina familj gör mig galen, och att jag dessutom vaknade med en huvudvärk som heter duga ökade liksom inte direkt den där motivationen att kliva ur sängen. Upp kom jag dock, efter att ha gormat lite på mig själv, och det bar sedan iväg till gymmet där jag körde ett tungt, skönt och framförallt välbehövligt pass. Efter en (underbar) vecka med ost, vin, croissants och glass kände jag mig plufsigare än någonsin, så det var en tjej full av träningsmotivation och viljestyrka som traskade iväg mot Strathclyde University Gym.

Veckan vid Medelhavet var fantastisk på många vis, och livsnjutningen låg på topp. Dagarna var fyllda till brädden av roliga aktiviteter och händelser, men det blev också tid till att stanna upp, tänka efter och njuta av att verkligen inte ha ett enda litet måste att ta tag i. Inga uppsatser som skulle skrivas, ingen lägenhet som skulle städas, ingen kurslitteratur som skulle läsas och ingen mat som skulle lagas. Vi kunde bara vara, njuta av vårsolen som färgade våra näsor röda, andas ut och umgås som den oslagbara familj vi är. Det var fint för själen.

For the sun.

Nä hörni, det där med semester låter inte som någon dålig grej faktiskt. Bäst jag provar och ser hur det är...

Vi hörs om en vecka!

Räkna de lyckliga stunderna blott.

För ett par månader sedan hittade jag fram till en alldeles fantastisk liten blogg som jag helt har glömt bort att tipsa er om. Gamla Nyheter heter den, och skrivs av två unga tjejer som traskar omkring i Stockholm och intervjuar gamla människor om aktuella och mindre aktuella frågor. Vi bjuds på en stadig ström av både underhållande och småsorgliga citat, vilket kompletteras med fina bilder på fina gamla tanter och farbröder med livsglädjen i behåll. Jag älskar det!

Några favoritcitat som jag kopierat och sparat i ett dokument:

Har du något råd som ungdomar kan ta med sig genom livet?
"Skaffa en bra utbildning. Ta inte ut några sorger i förskott och lev så gott ni kan." 
- Stella, 81 år.

Vad drömde du om att bli när du var liten?
"Förmodligen att bli stor. Och jag vart jävligt stor, vet du!"
- Bosse, 71 år.

Vet du vad en cupcake är?
"Nej, är det engelska då? Cake… Capricciosa. En cape som man hänger på axlarna?" 
- Sally, 82 år

"Var det bättre förr? 
Ja!

Är det något speciellt som var bättre förr?
Allt!

Vad är sämre nu?
Allt!

Kan du ge något exempel?
Allt!" 

- Ingvar, 90 år. 

Vet du vem Håkan Hellström är? Vad tycker du om honom?

"Hör man honom så hör man honom." 

- Ingrid, 82 år. 

Om du fick göra ett nytt yrkesval, vad skulle det bli då?

"Polis kanske. Jag funderade på att bli det när jag var ung, men då såg poliserna så löjliga ut. De hade inte ens batong eller pistol. Jag var väldigt argsint då, ska ni veta. Men det är jag inte längre, för det orkar jag inte. Det får någon annan vara. Nej, men nu får ni köra på, så att ni får ihop fler gubbar och kärringar."
- Bosse, 71 år.

Fullt ös

I flera minuter har jag nu suttit här och klurat på hur jag bäst kan sammanfatta gårdagen, som enkelt kvalar in och snor åt sig en plats på listan över 2013:s hittills bästa dagar. Hästar, solsken, fart, fläng och adrenalinkickar är nog ganska bra adjektiv att börja med tror jag. Det var en fantastisk strandritt, helt enkelt!

Vi blev upplockade av Fergus som agerade samordnare och chaufför för det hela, och så åkte vi en timme österut mot Longniddry och Harelaw Equestrian Centre. Där väntade tre bastanta fyrhovade kamrater på oss, och kring lunch gav vi oss iväg mot stranden i sällskap av en guide som lotsade oss rätt. Hästarna var extremt väluppfostrade och lugna - tills vi kom fram till de vita stränderna det vill säga. Då jä*lar blev det liv i rutan, och jag vågar utan tvekan påstå att jag aldrig i hela mitt liv ridit så fort förut. Det där med att ryttaren ska ha kontroll över hästen kändes lite (mycket) overkligt, och det var med skräckblandad förtjusning som jag satt och log stort medan fartvinden skapade stora krokodiltårar som flög all världens väg över kinderna. Hej vad det gick!

Hjulbenta och glada hoppade vi av våra ädla springare två timmar senare och styrde kosan mot ännu ett stall, nämligen det där Fergus har häst tillsammans med sin mamma. Om det inte vore för att det var så förbannat kallt hade det varit helmysigt, men med förfrusna tår och skakande ben blev det bara halvmysigt den här gången. Ett riktigt härligt gäng människor och hästar fick vi möta i alla fall, men jag ska inte låtsas som att den varma duschen som väntade när vi kom hem inte var efterlängtad. Det var den!

Den fantastiska dagen avslutades med en fantastisk middag på Fergus arbetsplats - a.k.a TGI Friday's. Trött, proppmätt och fortfarande en gnutta genomfrusen kröp jag sedan i säng och drömde vackert om galopperande hästar och söndertrampade påskägg. (fråga inte om det där sista)

A French Love

... och så kommer det där mailet där EasyJet snällt nog påminner om att "Mikaela, Nice is only 1 week away!". One week. En vecka. Sedan är jag där, mitt i allt det härliga. Som jag har längtat, och som jag längtar!

Good Friday

För ungefär tjugo minuter sedan blev det bestämt på riktigt: på fredag blir det ridning längs stränderna utanför Edinburgh - på precis samma ställe som visas på bilden - tillsammans med Fergus och Ullis. Helt fantastiskt ska det bli, jag kommer må så ruskigt jäkla bra!