En liten påminnelse.

A dog's life.

Helgen som varit är en sådan där helg som jag lovat mig själv att tänka tillbaka på senare under veckan, månaden, året bara för att den var så fruktansvärt bra från början till slut. Den var omväxlande, underhållande, produktiv och lat - allt på samma gång. Det var pizzakväll med Sami, det var storstädning av lägenheten, det var inflyttningsfest, det var sconesfrukost, det var solande i parken, det var middag på solig uteservering och det var HUNDPROMENAD. Tja, ni ser ju kanske vilken del som var min favorit. 

Matchningen via www.borrowmydoggy.com visade sig vara en riktig fullträff och jag och Sami träffade husse Charlie med vovvarna Jess och Rosie i söndags eftermiddag. Innan jag visste ordet av hade vi bestämt att vi skulle gå en liten testrunda själva medan Charlie satte sig på ett café och läste, och det blev en fantastisk tur i parken med två fantastiskt väluppfostrade hundar. De är mor och dotter (vilket man inte kan tro när man ser dem), och trots att Rosie är ynka 9 månader gammal kan hon redan springa lös i parken och lyssna på inkallning helt utan problem. Hela hon är som en enda lurvig gosedjurshund och hon var mycket populär bland parkens övriga besökare. 

På onsdag ska vi ses igen då husse har en fullbokad dag på jobbet, och oj vad jag längtar!

Flat warming.

Och det blev, på alla möjliga sätt och vis, en oerhört lyckad inflyttningsfest. 11 flaskor vin/prosecco samt två presentkort och en massa choklad rikare blev jag också, till på köpet. Man kanske borde flytta lite oftare?

And the living is easy.

En blogg, det är inte en sådan där sak man måste skriva i varje dag va? Eller... varje vecka? För i så fall har jag misslyckats fatalt, kan man ju säga. Tanken att ge upp saken helt och hållet har slagit mig, men sedan inser jag att jag ändå gillar att ha den här lilla portalen där jag kan släppa ut allt jag vill när jag vill hur jag vill utan att behöva bry mig särskilt mycket om alla sådana där omständigheter. Ganska själviskt egentligen, men så är det. Lyssna den som lyssna vill, läs den som läsa vill! Svårare än så är det inte.

Det jobbigaste med att skriva såhär sällan är dock att det hinner hända så väldigt mycket mellan gångerna, och jag känner liksom att jag vill berätta för er om allt roligt som hänt. Kanske inte riktigt på den nivån att jag vill berätta om den där gången häromveckan då en främmande katt lite tjusigt sådär skuttade in genom vardagsrumsfönstret och skrämde livet ur mig. Eller om gången då en spindel i storlek plommon tog över min tvättkräm så att jag inte kunde tvätta ansiktet på två dagar. Men nästan. Okej, jag ska försöka vara lite selektiv.

Jag har varit i huvudstaden! Ja, i Edinburgh då alltså. Fringe-festivalen går av stapeln denna månad och förvandlar hela Edinburgh centrum till ett organiserat kaos av konstutställningar, marknader, pop up-barer, matserveringar, gatuartister, folkhav och diverse föreställningar. Världens största festival för konst och kultur är det minsann! Sami hade som tur är en kompis med en lägenhet där vi kunde hysa in oss över natten, och vi hade två jättetrevliga dagar med mestadels sol och otroligt mycket att titta på. Det var dock rätt skönt att komma tillbaka till Glasgow och lugnet sedan; att vara i Edinburgh var liksom som att vara på Malmöfestivalens mest folkfyllda områden i 30 timmar utan mycket mer än några timmars paus. Det vet nog min mamma och min bror hur det känns...

Vi kom tillbaka till ett riktigt soligt och sommarvarmt Glasgow, och måndagen spenderades sedan på en filt i Kelvingrove Park. Visst borde jag ha suttit inne och sökt jobb istället, men när solen och värmen för en gångs skull möts i Glasgow så vill det fasen i mig till att man passar på att njuta! Resultatet blev en fint gyllenbrun solbränna och en mycket glad Mikaela. Så värt det!

En annan stor grej som inträffat är den att Malmö kom till stan! Eller ja, åtminstone MFF tillsammans med en 600 supportrar sådär. Anders var självklart med, och vi hann träffas för ett glas vin innan han jäktade iväg på presskonferens. Matchen såg jag sedan på en pub tillsammans med Michelle, Bennett och Sami och trots att det inte blev seger för Malmö så var det en ovanligt bra förlust som definitivt kan leda till något bra nästa vecka. Det hade dock varit ganska stökigt bland Celtic-fansen hörde jag, så var försiktiga med klädvalet när det är dags för returmatch på tisdag kära Malmöbor!

Annars börjar jag finna mig väl tillrätta i min lilla lägenhet, och jag fullkomligt älskar att det här är mitt, bara mitt. Att veta att jag kan bjuda över folk om jag vill men också att ensamhet är garanterad, i fall jag vill ha den. Detta uppskattar jag särskilt mycket efter ett jobbpass; efter att ha pratat med människor oavbrutet i 8,5 timmar så är det rätt okej att komma hem till en tyst lägenhet där ingen kräver min uppmärksamhet.

En hund som hälsade när man kom hem hade dock varit ganska fint, men ser ni att även den saken håller jag på att lösa lite fint! Lugn i stormen - jag ska inte skaffa hund. Åtminstone inte än... Men det råkar vara så att det finns en alldeles ypperligt fiffig liten hemsida som heter Borrow My Doggy, och som går ut på ungefär det som titeln antyder. Det är lite som en datingsida för hundägare och hundälskare, där man kan registrera sig för det mycket överkomliga priset 100 kr. Där skapar man sedan en profil för antingen sin hund eller sig själv som hundvakt, och skriver in sin postkod. Man kan sedan leta upp hundar som bor i ens område och som behöver passning de tider man sagt att man är tillgänglig, och på den vägen kan man matchas ihop.

På söndag eftermiddag har jag så min första hund-date, och jag och Sami ska gå till parken för att möta upp husse Charlie med sina två labrador/pudel-korsningar Jess och Rosie. Om allt går bra och vi blir godkända av såväl tvåbenta som fyrbenta så blir jag/vi hundarnas nya extraföräldrar när deras husse åker på semester, jobbar mycket eller har andra planer. Spännande va?!

Nä hörni, nu tror jag nog att jag uppdaterat er på de största händelserna i mitt liv på senaste. Dags att städa lägenheten, för imorgon ska jag ha inflyttningsfest! Först ska jag dock ta en promenad in till stan för att träffa Suzanne och käka lunch, och i lurarna på väg in tänkte jag lyssna på Fredrik Reinfeldts sommarprat. Härligt!

See the times are changing, I'm sure of nothing that I know. Except this is us, and this is love, and this is where I'm home.

I need the sun to break, my luck could change.

Hej! Jag har tagit examen! Jag är vuxen på riktigt nu! Coolt va? Eller är man inte vuxen på riktigt ifall man fortfarande tycker att det är coolt att man är vuxen på riktigt? Så är det nog.

Examen har jag tagit i alla fall, och det var en av de bästa dagarna i mitt liv såhär långt. Den giriga delen av mig vill bara uppleva den igen och igen och igen. Och igen. Mamma och pappa var där, Arne och Ing-Marie var där, Jonssons var där och Sami var där. Och så jag, förstås. Regnet höll sig borta i princip hela dagen, jag snubblade inte när jag var uppe på scenen för att hämta mitt diplom och firandet på Swedish Affär med vänner och bekanta efteråt blev en riktig succé!

En succé blev hela examenshelgen faktiskt, och likaså den lilla resan vi (jag, parenteserna, Arne och Ing-Marie) gav oss av på efteråt. På fyra dagar hann vi med Loch Lomond, Glencoe, Fort William, Isle of Skye, Loch Ness och Inverness och även denna gång hade vi tur med vädret. Inte illa alls!

När dessa nära och kära lämnat stan var det dags för mig att återigen kasta mig huvudstupa in i allt vad flyttpackning, flyttstädning, jobbsökande, jobbande och träning heter. Denna process pågår fortfarande är jag rädd, och just idag känns den rätt övermäktig. Jag slutar aldrig att förvånas över hur mycket grejer man kan lyckas samla på sig under åren, över hur mycket energi ett och samma projekt kan ta och över hur svåra till synes ganska enkla saker kan vara. Det börjar kännas rätt jobbigt det här med att få ordning på allt och jag drabbas ännu en gång av känslan att jag skulle behöva dygn à 29 timmar istället för de vanliga 24.

Jobbsökandet går också trögt och det skulle jag väl kunna ha lite panik över om jag ville, men jag måste försöka påminna mig själv om hur bra jag har det. Jag har ett jobb som ger någon form av inkomst, jag har en fin lägenhet som är betald för fyra månader framöver, jag har pengar på sparkontot, jag har en bra utbildning, jag har ett välfyllt CV och jag är omgiven av fantastiska människor som alltid är redo att stötta och hjälpa. Det kan få ta lite tid med andra ord, men det är svårt att inte bli lite nedslagen och uppgiven när ansökan efter ansökan, steg efter steg, leder till absolut ingenting.

En ganska stor del av stressen och pressen jag känner har jag dock i vanlig ordning skapat själv, och jag tror återigen att den överambitiösa sidan av mig som lätt drabbas av lite hybris är den största syndabocken. I min egen lilla drömvärld skulle jag hitta ett perfekt jobb med start första juli, eller åtminstone första augusti. I min egen lilla drömvärld skulle jag inte behöva jobba på Radisson alls efter examen. I min egen lilla drömvärld skulle drömföretaget uppenbara sig, och formligen be mig på sina bara knän för att jag skulle börja jobba hos dem. I min egen lilla drömvärld skulle lägenhetssituationen bara lösa sig av sig själv, utan att jag behövde ha många fingrar med i spelet. I min egen lilla drömvärld är jag tydligen någon form av superkvinna med en förmåga att inte bara påverka sig själv, utan även resten av universum och alla de personer och ting som det innebär. Intressant.

Nåja, det är ju bra träning det här om inte annat. Jag behöver öva på att hålla stress och press i schack, på att inte alltid vara exakt där jag tänkt mig att jag skulle vara (mentalt såväl som fysiskt), på att inte alltid vinna alla slag och på att inte låta externa faktorer stirra upp mig för mycket. Jag behöver lära mig att uppskatta det jag redan har, och att behärska ett nytt steg av livet. Förhoppningsvis upptäcker jag snart att mitt idoga stapplande och mitt hårda arbete varit värt varenda ansträngning – förhoppningsvis befinner jag mig snart i en situation där jag kan andas ut på riktigt och förbereda mig inför nästa utmaning. Förhoppningsvis. Jag håller tummarna. Gör ni?

Golden state of mind

Med en bukett röda rosor, finmiddag och prosecco välkomnades jag hem från semestern av ingen mindre än Sami i fredags. Det var en lätt förvirrad (jag hade ju trots allt rest i tiden, phaw rhiktitt) och mycket trött Mikaela som återvände från det stora landet i väst, och både jag och Åsa var rörande överens om att vi skulle behöva en semester till för att vila upp oss efter denna!

Intensiva dagar var det alltså, och vår längsta "viloperiod" var nog de 3 timmarna på stranden som vi lyckades klämma in i Santa Barbara tror jag... Detta innebär dock också att vi hunnit med en otrolig massa saker och att vi således även fått rejält mycket valuta för pengarna. Våra huvudsakliga stopp var Los Angeles (inklusive Santa Monica), Santa Barbara, Monterey, Santa Cruz och San Fransisco men det blev många små avstickare längs vägen.

Favoritstället var Santa Barbara för mig, medan Åsa förälskade sig i Monterey som faktiskt inte påminde helt lite om en fiskestad vid kusten i Skåne. Vi är helt eniga om att sträckan mellan Santa Barbara och Monterey var den helt klart vackraste - den vidunderliga utsikten vid Big Sur tog liksom aldrig slut! I San Fransisco växlade vi mellan att bo hos Åsas vän Zoe och Åsas andra vän Taylor. Den ena bodde i San Fransisco centrum medan den andra bodde i en förort/småstad som hette Pleasanton, så det var en perfekt kombination!

Ja just det ja, jag har ju campat också ja! Japp, just det. Jag. Campat. I tält. Och jag älskade det! Det var Taylors underbara, älskvärda familj som inbjöd oss att hänga med dem på en campingtur till Napa Valley och vi var inte sena att nappa (höhö) på den idén. Mycket bra beslut! Helgen fylldes av redwood forests, konstmarknadsbesök, sol, bad, grillning, kortspelande och promenader och jag har nog aldrig brytt mig så lite om så mycket som då. Vi vaknade när skogen vaknade och somnade när solen gick ner, och däremellan var det liksom inte så mycket mer än solskydd och näringsintag som spelade någon roll. Helt underbart.

Andra aktiviteter har inkluderat Beverly Hills-tur, besök på Alcatraz, besök på Monterey Bay Aquarium, outlet-shopping, en tur i Berkeley, promenad genom Castro, Alameda County Fair (där vi lyckades hamna på en Beach Boys-konsert, av rena slumpen!) diverse museumbesök och en hel skopa livsnjutning. Ofta i matform, faktiskt, vilket är föga förvånande kanske. Jag blev väldigt fin på konsten att antingen a) beställa barnportion eller b) be om doggy bag, för de däringa amerikaportionerna har minsann inte blivit mindre sedan jag var där sist. Så. Mycket. Mat.

Så otroligt fantastiskt fint vi hade det, och så otroligt fantastiskt glad jag är att vi bestämde oss för att gå all in och göra den här resan så bra som den faktiskt blev. Vi njöt för fullt av vår fina lilla cabriolet (och lyckades med konsten att återlämna honom helt oskadd), alla hotellen var toppen och vi blev varken rånade, mördade eller skadade på annat vis.

Nu blir det bildkavalkad!

Walk of Fame

Hollywood Hills

Santa Monica

Santa Monica

Santa Monica

Santa Barbara

Monterey

Big Sur

Big Sur

Två glada resenärer

Bilen med stort B

Santa Cruz

San Fransisco

San Fransisco

San Fransisco

San Fransisco

San Fransisco

Camping

Camping

Berkeley

Pleasanton, utanför San Fransisco

On the road

Sällan har jag känt mig så exalterad som när vi på Allamos biluthyrning i Los Angeles blev tillsagda att det stod en rad olika cabriolets i sektion 2E och att vi kunde gå ut och välja vilken vi ville. Sällan har jag känt mig så stencool som när vi cruisade ut från biluthyrningens parkeringsplats i den mörkgrå, supersnygga Mustang som vi valt. Sällan har jag känt mig så lättad som när jag parkerade lille Musse (vi har valt att kalla honom så) på parkeringen i Santa Barbara och insåg att jag klarat första delen av körningen utan att ha ihjäl eller skada något/någon. Att vi sedan anlände med 3 felkörningar och diverse tekniska problem  ("Åsa, kan du slå upp i instruktionsboken hur man fäller upp taket igen?" "Åsa, hur ser man vad klockan är?" "Åsa, varför åker inte de bakre fönstrena upp när jag trycker på knappen?") i bagaget är en annan femma.

Nåja, huvudsaken är att vi kom fram hela och rena samt att det är en helt fantastisk bil att köra! Jag får faktiskt erkänna att vi - i sann amerikansk stil - tog bilen när vi skulle och titta på ett monument som ligger knappt 3 km bort, bara för att jag så in i bombens gärna ville köra vår fina, fina bil. Men nu får han vila tills imorgon eftermiddag, då resan tar oss vidare mot Big Sur och Monterey. 

LA var häftigt och Santa Monica där vi bodde var verkligen härligt, men jag måste faktiskt säga att Santa Barbara helt klart är min favorit så här långt. Hela staden byggdes upp med sina spanska anor i tankarna, och de fina lummiga gatorna med sina vita stenhus är verkligen som hämtat ur en turistbroschyr för något ställe in från Sydeuropa. Folk är skönt avslappnade, restaurangerna är många och stan omringas av gröna berg på ena sidan och öppet hav på andra. Årets första havsdopp blev det idag,  och huden min har blivit minst 2 nyanser brunare. Såhär borde man ha det alltid!

En låt säger mer än tusen ord. California here we come!

Jag tror snart jag spricker av exalterade känslor! Nu kör vi - bokstavligen talat! Tjoho!

Dream of californication

Att traska in på University of Strathclydes bibliotek och slås av tanken att "här kommer jag aldrig någonsin igen att behöva sitta och plugga" var helt okej, faktiskt. Att jag trots detta faktum fortfarande kan komma in och använda deras skrivare och scanner så att jag kunde fixa med kontraktet för hyreslägenheten som förhoppningsvis ska bli min, var ännu mer okej. Det här med lägenheten vill jag inte prata för mycket om nu då det inte är helt klart än och det känns som att jag lägger nån sorts förbannelse över det hela om jag babblar på... Men ni kan väl hålla en tumme eller två i alla fall?

Förutom detta har även resten av livet gått som en dans sedan jag skrev den där mitt livs sista tenta i fredags. Sami firade mig med champagne, blommor, färska jordgubbar och hemlagad middag och min trötta hjärna fick precis den vila den så väl behövde. I lördags var vi sedan hemma hos Megan och Tom på middag vilket var oerhört trevligt (och gott!) och i söndags gick jag tillbaka till allvaret genom att jobba några timmar. Jobb blev det även igår, men idag har jag en välförtjänt vilodag där inget annat än gym, tvätt och bowling med Sami står på schemat. Easy peasy!

USA-resan kryper närmare för varje dag som går, och det gör även examensbalen. Håruppsättning inför det sistnämnda har precis bokats och imorgon ska jag ta en tur på stan för att inhandla solkräm, bikini och myggmedel inför det förstnämnda. Herregud vad många roliga, spännande och nervpirrande saker som pågår nu!

"Det finns palmer i Kalifornien,  alltså minns jag att det var Kobritz och Palmer (2010) som skrev om exemplet med San Francisco..."

"Jag tycker inte om våld, så därför minns jag att exemplet på en sportorganisation som har svårigheter med sin marknadsföring är den skotska rugby-organisationen..."

Märkliga och för de flesta säkerligen skrattretande tankar som dessa virvlar i huvudet på mig som jag förbereder mig inför min allra sista tenta. Stämmer det att man lär sig bra genom miljöombyte så lär jag få 100%, för här har det pluggats både på Formansgatan i Malmö, på Smyge Strandväg i Smygehamn, på Riverview Gardens i Glasgow, på stadsbiblioteket i Malmö, på biblioteket i Glasgow, på Radisson Blu Hotel i Glasgow och på Kastrup flygplats i Köpenhamn. Det blir nog bra det här!

Lite insikt, inspiration och intressant läsning såhär på torsdagskvisten kanske?

http://www.alltomsalj.se/2015/05/hur-du-coachar-duktiga-flickor-till-att-bli-grymma-saljare/

Den här duktiga flickan ska skriva sitt livs sista tenta imorgon och har satt upp det mycket rimliga målet att bli godkänd. Det här med att avdramatisera är hon lite sämre på - det är inte för inte som hon blivit kallad Stresslindén - och sådär fasligt mycket bekräftelse och stjärnglans kommer hon nog inte att få, men i alla fall.

Wish me luck!

Alltså säga vad man säga vill om den däringa eurovisionsfestivalen, men det här var väl ändå bland det bästa som någonsin kommit ur den? Framförandet är lite jobbigt snyggt, låten är lite jobbigt bra och pågen är lite jobbigt ung och begåvad när det kommer till såväl sång som dans som låtskrivande. Lyssna! Titta! Njut!

Det löser sig.

Idag är en sådan där dag som jag känner att jag borde försöka mig på att skriva en bok, eller i alla fall något mer storslaget än ett blogginlägg på en liten liten blogg. Det kan tyckas låta pompöst, men faktum är att idag är en sådan där morgon då tankarna känns extra klara, fingrarna rör sig extra snabbt över tangentbordet (och det vill inte säga lite i mitt fall) och orden bara trillar ur mig. Synd att jag inte har en uppsats att skriva. Eller inte. Det där tar jag tillbaka. Inte en endaste liten akademisk uppsats till ska jag skriva i mitt liv hade jag tänkt, och den känslan får det att kittla till i magen värre (bättre?) än när man åker Odinexpressen på Tivoli i Köpenhamn.

En liten sketen tenta har jag dock kvar, men med tanke på hur mycket tid jag tagit på mig såhär långt och hur mycket tid jag fortfarande har kvar så känns det som småpotatis just nu. Jag klarar det, helt enkelt. "De ä bar å åk", liksom. Och sedan är jag en fri fågel. För alltid. På gott och ont. Jösses.

Att läsa är att resa.

Nu räknade jag inte riktigt, men mycket mer än 438 minuter tog det mig nog inte att plöja igenom denna bok, som fängslade (dåligt ordval, jag vet) mig från sida ett. Böcker som lär mig mycket om omvärlden utan att för den sakens skull bete sig som en faktabok är den bästa sortens böcker tycker jag, och det här var just en sådan sorts bok. Jag tycker till och med om den trots att det är Jan Gillou som har skrivit förorden.

Vad jag egentligen vill ha sagt med det här inlägget är: LÄS DEN!

Det här är mitt liv. Det här är min tid.

I den lilla staden Malmö vilar jag mig i form inför den allra sista tentan som äger rum den 29 maj. Efter den är jag klar, men det törs jag knappt tro på själv. Lilla jag? Färdig? Examensredo? Vuxen? Ptja, tydligen!

Tenta nummer ett hade jag som bekant för ganska så exakt en vecka sedan, och den var väl ungefär lika lurig som jag hade väntat mig med tanke på föreläsaren den kom från. Jäkla kanadensare! Nåja, den är gjord i alla fall och det skulle väl ganska mycket till för att jag skulle bli underkänd tycker jag. Tror jag. Hoppas jag.

Efter tentan åkte jag och Sami iväg till Strathblane Country House Hotel där vi firade hans födelsedag i förskott. Vi hade ett jättemysigt och avslappnande dygn mitt ute bland de gröna kullarna, och det var ett helt perfekt sätt att stressa ner lite efter tentan. Det är en av de många saker som jag älskar så mycket med Glasgow - en biltur på 30 minuter är allt som krävs för att man ska gå från storstadens högljudda, avgasstinna miljö till högländernas friska bergsluft och häpnadsväckande natur. Det slutar aldrig att imponera på mig!

I torsdags flög jag sedan över till Sverige, och här ska jag stanna till den 24 maj är det tänkt. En gnutta tentaplugg varje dag får det nog bli, men utöver det har jag tänkt lägga min energi på allt det där som jag saknat och saknar när jag är borta. Långa pratstunder med människor jag tycker om. Timmar bland höbalar, hästskit och nyfikna mular. Kaffestunder i stan. Promenader vid stranden i Smyge. Cykelturer genom vårgrönskan. Matlagning i ett fullt utrustat kök. Myskvällar i TV-soffan. Och säkert sexton tusen andra saker som jag inte kommer på just nu.

Det är fint att vara här.

Och så var boendet bokat, hyrbilen betald, guideboken inhandlad och herregud nu börjar den där Kalifornien-resan verkligen kännas på riktigt. 4 olika hotell i 4 olika städer har bokats - allt från tvåsjärnigt till fyrstjärnigt - och en läckerbit vid namn Ford Mustang är det tänkt att vi ska glida runt i. Hej tionde juni, kan du komma hit snart?

Om varje dag var som denna skulle jag vilja leva i tusen år.

Igår var en bra dag. En mycket bra dag. Från det att jag kom hem från gymmet vid 10 gick den bara från klarhet till klarhet, och oj så mycket livsnjutning!

Vi körde i ca 50 minuter för att komma till den lilla lilla byn Balmaha som ligger på den östra sidan av Loch Lomond. Därifrån vandrade vi sedan en kort men intensiv - och jäkligt stenig - tur på ca 2,5 timmar upp på Conic Hill där vi möttes av en helt fantastisk utsikt över den stora sjön (Storbritanniens största faktiskt) omgiven av berg och dalar.

När vi kom ner igen satte vi oss i gräset och åt vår medhavda lunch, samtidigt som vi njöt av de 17 graderna och den strålande solen som värmde gott. Efter tupplur och glass i gräset körde vi in till stan igen, där det efter dusch och ombyte blev drinkar och middag bland alla lätt grisskära studenter i Ashton Lane. Kvällen avslutades sedan i soffan framför Toy Story (den krävde lagom mycket hjärnaktivitet) och jag somnade sådär gott som man bara gör efter en dag full av frisk luft, motion och god mat. Livet.