Det här med att köpa säng alltså... Varför var det aldrig någon som berättade för mig hur svårt det är? När man ska köpa något som man garanterat kommer att spendera minst 56 timmar per vecka i, och dessutom lägga en del pengar på, blir pressen lite påtaglig. Sängstomme, ribbotten, madrass, bäddmadrass, skum eller fjäder, medium eller fast, lång eller kort, tunn eller tjock, enhörningsvänlig eller inte... Aaah!
Igår tog vi i alla fall ett första steg mot ett beslut och knallade runt på Ikea för att prova, prova, prova. Efter en omgång köttbullar med tillhörande kanelbulle i restaurangen kändes det inte jättejobbigt att gå och lägga sig i en massa sängar faktiskt... Just nu lutar det mot Hemnes med Hyllestad och den vanliga ribbotten (hur tusan är det tänkt att man ska känna avgörande skillnad mellan olika sorters ribbotten?!), men vi ska åka till några andra ställen också och prova lite till.
Efter Ikea åkte vi till hyresvärden för att skriva på papper, och det börjar kännas riktigt på riktigt nu. Jag är lika nervös som jag är uppspelt tror jag, och det blir onekligen ett spännande steg i livet. Håll tummarna för att vi inte har ihjäl varandra vecka två!
Igår kväll tuffade jag sedan till Edinburgh där det vankades möhippa för Samis syster. Jag hade en otroligt trevlig kväll med indisk mat och goda drinkar och jag träffade en hel hög nya, spännande människor. Åh vad berikande det kan vara att knyta nya kontakter!
Det blev sista tåget hem tillsammans med två andra tjejer och idag är det en lat morgon här på Apsley Street. Sami körde iväg vid nio i morse för att paddla kanot med Tom, medan jag nöjde mig med att förflytta mig från sängen till soffan. Snart ska jag dock kicka igång dagen lite grann, och såväl städning som löpning som lunch med Michelle står på schemat. Ingen dålig söndag!
Det har varit lite Karlssons klister över den här veckan, så det var med en extra lättad suck som jag sjönk ner i fredagssoffan för ett par timmar sedan. Sami är iväg på svensexa i Newcastle och jag tar mig friheten att njuta av ett välbehövligt "me, myself and I"-dygn. Det är mycket som har hänt på senaste tiden, och det var fantastiskt skönt att hela veckan gå och tänka att på fredag, då får jag bara vara.
Den mest spännande utvecklingen på senare dar är nog att jag och Sami hittat en lägenhet ihop, och om bara några veckor går flyttlasset! Här ska vi bo:
Sami förflyttar sig cirka 150 meter från sitt nuvarande boende och behöver enbart ta bort trean i sin adress "31 Woodlands Drive" medan det för mig blir en flytt på cirka 4 km och till ett helt annat, betydligt finare, område. Jag kan utan att skryta säga att det är ett av stans bästa områden att bo i, mittemellan två tunnelbanestationer och med såväl Kelvingrove Park som Byres Road och Sauchiehall Street på 5-15 minuters promenadavstånd.
Vi hade kunnat flytta ihop i min lilla lägenhet, men efter lite överläggande insåg vi att det nog skulle bli lite trångt ändå. Dessutom tror jag att det som par är svårt för den ena att flytta in hos den andra; vi är liksom så vana vid att det här är mitt och här bor jag, att det skulle bli lite svårt att vänja sig vid att plötsligt dela utrymmet dygnet runt. Då är det bättre att börja på ny kula tillsammans, och att det sedan istället råkade bli något lite för stort (vad ska vi göra med sovrum nummer två?!) spelar mindre roll. Och köket, såg ni köket eller?! Det var helt klart det som fick mig på fall, utan tvekan! Rätt okej jämfört med min nuvarande förvisso snygga men inte så praktiska kokvrå...
Även på jobbfronten håller jag på att försöka göra en del förändringar, för även om det blivit betydligt bättre där jag är nu så känner jag fortfarande att jag har så mycket mer att ge. Men det är en tuff marknad och inget överdrivet spännande har kommit upp än, så vi får se hur det blir. Good things come to those who wait, eller nått.
Nu ska jag dra igång filmen om Steve Jobs och försöka att låta bli att somna. Gokväll!
Efter en ganska intensiv period av jobbsökande och en lika intensiv period av avslag kom idag droppen som fick den berömda bägaren att rinna över. Ännu ett jobb som jag kände mig perfekt för och ännu en intervju som kändes toppen slutade i ännu ett mail där det stod att de hittat någon annan mer passande. Jag trodde verkligen att jag hade det den här gången.
Jag har kämpat så mycket och jag har försökt på så många sätt. Jag har registrerat mig på otaliga jobbsökarsidor. Jag har försökt hitta och bilda nätverk. Jag har gått upp kl 5 på morgonen för att hinna söka jobb före jobbet. Jag har skrivit uppsatser, jag har gjort IQ-test, jag har fyllt i formulär, jag har gjort presentationer, jag har skrivit affärsplaner och jag har kommit med idéer.
Jag har hela tiden vetat att sådant här är tufft, att det i nio fall av tio inte går vägen och att det är såhär det är när man är i början av sin karriär. Jag har aldrig någonsin inbillat mig att det skulle vara enkelt, och jag har inte tillåtit mig att bli riktigt uppgiven och bitter förrän idag.
Idag trodde jag verkligen att det skulle vara det där tionde fallet då det faktiskt gick vägen. Idag tog jag ledigt från mitt vanliga jobb som jag inte trivs med för att gå och snacka mig till ett annat, bättre, då jag kände mig så ovanligt säker på att jag var den de letade efter. Idag tillät jag mig själv att bli kär i ett företag, ett kontor och en kultur bara för att två timmar senare få höra att jag inte var tillräckligt bra för dem.
Och jag vet att jag har det bra, jag vet att jag sitter i en bra situation. Jag vet att det är en ynnest att kunna sitta bekvämt med mitt stabila heltidsjobb samtidigt som jag söker annat och det här uppskattar jag, det gör jag verkligen. Men jag tror också att för varje nytt jobb jag söker, för varje ny intervju jag gör, så påminns jag om just varför jag söker nytt jobb. Jag ser alla nackdelarna med mitt nuvarande jobb så mycket tydligare, och jag tillåter mig själv att riktigt tänka på allt som är dåligt och på hur gärna jag skulle vilja slippa det. Och då blir det liksom dubbelt så tufft att efter ett nederlag räta på ryggen, koppla på leendet igen och fortsätta slåss.
De jobb jag har blivit erbjuden såhär långt är lågavlönade, hjärncellsfria positioner där den avgörande faktorn är huruvida man är svenskkunnig eller ej. Det är det. Det tycks vara det jag har som talar för mig, och det tycks vara sådana jobb som diverse rekryterare tycker att jag skulle passa sååå bra för. Det faktum att jag har slitit rumpan av mig under fyra år på universitetet för att få en bra examen, och det faktum att jag jobbat på nio olika stora företag i tre olika länder, verkar inte imponera på någon särskilt mycket. Det verkar inte vara värt pappret det är skrivet på.
Så idag är jag ledsen. Idag slog två olika potentiella arbetsgivare hål på två olika drömscenarion och idag känner jag att jag tagit en värdefull semesterdag helt i onödan. Idag funderar jag på vad det är för fel på mig egentligen, och idag känner jag mig fruktansvärt nedslagen och hopplös.
Imorgon far jag till Sverige för en blixtvisit, som kommer att vara i sisådär en 53 timmar eller så. Till skillnad från sist jag skulle ut och åka, då jag kom hem från klättringen kl 22 och slängde ner lite saker i en resväska innan jag störtade i säng, är jag faktiskt helt och fullt förberedd den här gången. Jag känner mig liksom "on top of things", om man nu ska vara sådär INTERNATIONELL av sig. Jag har till och med förberett frukost!
Det ska bli hemskt skoj att komma hem, och i vanlig ordning har jag ett hemskt späckat schema för hela vistelsen. Johanna, Cajsa, Jeanette, mormor, farmor, Karl Erik, Arne och Ing-Marie ska jag hinna träffa. Och så mamma och pappa, såklart. Lilla Kafferosteriet, Patisserie Davide, passpolisen och Smyge ska jag hinna besöka. Och så Willys, såklart. Efter en ganska omtumlande vecka på jobbet, som påverkade mig utan att direkt involvera mig, blir det lite extra skönt att komma bort och se något annat en stund. Knäckebrödsavdelningen på Willys, till exempel.
Om två veckor bär det sedan av på ännu större äventyr, och det är inte klokt vad vi längtar till Dubai nu! Jag var i stan i lördags och uppdaterade sommargarderoben lite grann, och det kändes helt okej att ha en god anledning att shoppa ny bikini i början av mars!
Man är nog inte riktigt frisk när man blir lite irriterad på att en kollega tar med sig en hög med spännande böcker åt en, eftersom att man redan har typ trettiofyra stycken på listan av Böcker Jag Vill Läsa NU.
Jag har dock avhandlat två kortisar på senaste - Vi kom över havet av Julie Otsuka och The Beautiful Things That Heaven Bears av Dinaw Mengestu - så det känns ju skönt. Men ändå, alla dessa mästerverk som jag fortfarande måste upptäcka!
Så många bokstäver, så lite tid. Kan man få gå i pension nu eller?
Jag ber att få ta tillbaka mitt tidigare uttalande om att Malta-bröllopet skulle bli mitt livs första. Efter att ha mottagit ett telefonsamtal från en lätt panikslagen Sami i söndags som lät ungefär som ojdåhoppsanminsystersbästakompisskavisstgiftasigpålördagochjagharettvagtminneavattjagtackadejatillinbjudan! så stod det alltså klart att det blir bröllopsfest på lördag, istället för att åka till Edinburgh och träffa baskettjejerna vilket var den ursprungliga planen. Lite tråkigt av den anledningen, men i övrigt ska det bli hemskt skoj! På tjusiga Mar Hall äger kalaset rum, och det är så likt Downton Abbey att jag nästan är lite orolig att jag ska börja niga och säga lord till folk utav rena farten.
Herr K har trillat av pinn och lämnat mitt tangentbord helt och hållet, efter att ha kämpat tappert sedan någon (hrm, PAPPA, hrm) tappat hans hus i golvet på en buss på väg till Fort William. Skitjobbigt när man har en blogg som heter Kiltar Kossor och Korridorer, och när man vill skriva saker såsom skitjobbigt. Sitjobbigt har lisom inte ritigt samma effet.
Ack, varför skulle det tvunget vara herr K och inte till exempel fröken Q?
09.23: Vaknade
09.24: Sträckte mig efter klockan
09.26: Rullade över på vänster sida
09.28: Rullade över på höger sida
09.33: Rullade runt på magen
09.36: Lyfte telefonen
09.37: Skrev två meddelanden
09.38: Reste mig till sittande
09.39: Reste mig till stående
09.40: Fjorton steg till kaffemaskinen
09.42: Fem steg till soffan
09.43: En knäböj för att sätta mig ner
09.44: Stretching och avslappningsövningar i soffan.
Det är viktigt att få i sig protein samt kolhydrater efter träning har jag hört, så därför ska jag ställa mig och steka pannkakor nu.
Det är efter sådana här 13-timmarsdagar, som börjar på gymmet och slutar i mataffären, som det är lite extra skönt att komma hem och slänga upp fötterna i soffan. Jag tog en tur via spisen och lagade italienska köttbullar dock - med ett vinglas, Avicii och en skål chips som sällskap. Ypperligt.
I skrivande stund sitter jag med en skål bilar och en kopp te med öppnade Chrome-flikar om allt från vitamintabletter till semesterklänningar. Det finns inte mindre än två fantastiska solsemestrar bokade i mitt liv just nu, och jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken jag ser mest fram emot. I slutet av mars blir det Dubai tillsammans med Sami för att hälsa på Jakob och Fannie, och i mitten av juli blir det sedan Malta tillsammans med Sami för att bevittna hans systers bröllop.
’Jävligt varmt' kan väl anses vara den gemensamma nämnaren för båda resor, men det känns mer lockande än jobbigt såhär en kall februarikväll. I Dubai blir höjdpunkten (en av de många) Avicii-konserten som vi tänkte gå på om allt går vägen, och i Malta blir höjdpunkten (en av de många) själva bröllopet vilket blir det första i mitt liv.
På tal om giftermål så står vi ju inför en lite extra kärleksfull helg denna fredag, och även om jag inte är något stort fan av detta kommersiella jippo som kallas Alla Hjärtans Dag är det ju synd att missa ett tillfälle att skämma bort sig lite grann, tänker jag. Sami höll med, och vi har därför bokat bord på favoritstället Alston Bar and Beef imorgon kväll. Deras huvudsakliga fokus är kött och gin, och med det sagt känner jag att övriga ord är överflödiga. Mmm!
På söndag ska vi sedan äta lyxfrukost (lyxfrukost i mitt liv går ut på att man får äta yoghurt, flingor, marmelad, vitt bröd och annat sockerstint, men allt är relativt) för att ladda upp för en dag full av bowling, minigolf, magnetpingis och andra barnsliga och barnsligt roliga aktiviteter på The Quay. Sedan tänkte vi prova Marks & Spencers "Dine in for Two"-koncept där man får två lite finare färdiglagade förrätter, varmrätter och desserter samt en flaska vin för 20 pund. Jag har hört mycket bra om det och menyn ser trevlig ut, så det ska bli spännande!
Nu ska jag fortsätta titta på SVT:s serie om familjer på äventyr som min kära mor fått mig att fastna alldeles i. Jag är pinsamt förtjust i Svensson-serier som den. En undantryckt längtan efter ett eget Svensson-liv kanske? Tja fråga inte mig, fråga min hjärna!
Kommer ni ihåg mig? Det är jag, den där blonda tjejen som är knappt en tvärhand hög och som lät resväskan föra henne till Skottland för sisådär 4,5 år sedan. Herregud, är det verkligen 4,5 år sedan? Fyra komma fem år?! Det är ju ganska så mycket faktiskt.
Men tiden går fort när man har roligt säger de, och oj vad roligt jag har haft! Jag önskar att jag kunde böja den meningen i presens också, men med tanke på att jag sitter nedbäddad i soffan med rekordtäppt näsa och ingen smak så vore det att fara med osanning lite grann, är jag rädd.
Jag är dock stolt över att ha kämpat mig igenom hela jobbveckan trots förkylning - med en hel del socialiserande däromkring också dessutom! I måndags var jag ute med Sami och hans kollegor och käkade, i onsdags träffade jag min vän Anca för vin och skitsnack, och i torsdags var jag hembjuden till familjen Ibrahim på klassisk skotsk middag i form av steak pie. Kan vara det godaste jag ätit den här veckan.
Det godaste jag ätit det här året var dock förra lördagen, då jag var och käkade brunch med mamma och pappa som kom på besök över helgen. Vaniljpocherade päron med grekisk yoghurt och nötter - det ni! Det ska bli min önskerätt ifall jag någonsin - ytterst osannolikt - skulle hamna i finkan i Texas eller något, och tvingas gå den berömda gröna milen.
Nåja, nog om mat (för de kommande tjugo sekunderna i alla fall). Helgen med päronen (både de med två ben och hår och de vaniljpocherade) var fantastisk och fantastiskt avslappnande. Under de 4,5 år som jag bott här (nämnde jag att jag har bott här i ofattbara fyra komma fem år?!) har de liksom hunnit med det mesta av vad den här delen av världen har att erbjuda i turismform, så den här gången kunde vi verkligen bara njuta av att ta det lugnt och göra vad vi kände för. Ta sovmorgon, koka sylt, spika tavlor...
Vi gav oss dock ut om kvällarna, och lördagskvällen var den med stort K. Då var det dags för konsert i den gamla katedralen St Andrews in the Square, där en bråkdel av musikfestivalen Celtic Connections utspelade sig. Första akten (säger man så i musikvärlden?) bestod av vacker och behaglig musik av det norsk-skotska bandet Boreas medan den andra akten var mer typisk skotsk fiddelidoo-musik med trion The Alt. Båda två var jätteduktiga, och det var överlag en mycket trevlig kväll.
Den här helgen blir om möjligt ännu lugnare än den förra, och jag tänkte fokusera på att kurera mig i all min stillsamhet. Jag har inte ett jota planerat förrän kl 19 imorgon, då jag är hembjuden till min kollega på middag tillsammans med de andra härliga typerna i min arbetsgrupp. Det blir en salig blandning av Sverige, Polen, Tyskland, Holland, Frankrike, Spanien, Australien och Skottland kring ett och samma middagsbord och det ska bli jättetrevligt! Jag ber till Gud att min smak ska vara tillbaka tills dess, för känner jag Emilia rätt så kommer hon att laga mat i princip hela dagen inför vårt besök...
Nu är det dags för denna snormajan (jag har haft mer attraktiva smeknamn, det har jag) att krypa till kojs på riktigt och sova precis exakt så länge som hon vill. Oj, så skönt det ska bli!
De varnade mig för den monotona vardagen. De varnade mig för de tidiga morgnarna. De varnade mig för det dalande sociala livet. De varnade mig för pendlingsproblemen. Men inte en jäkel varnade mig för att en veckorutin med uppstigning runt 06.40 varje dag skulle beröva mig på konsten att ta sovmorgon.
Hur mycket jag än försöker, hur sent jag än går och lägger mig, vaknar jag vid 8-snåret såväl lördag som söndag vareviga helg. Hur mycket jag än vill få sova i 9-10 timmar om helgerna och vakna vid 10-snåret så går det helt enkelt inte. Och det är ju bra, på sätt och vis. Lägenheten har sällan varit såhär välskött, Netflix har sällan varit såhär välbesökt och lyxfrukostarna har sällan varit såhär många. Fiffigt är det också när man vill ta hand om två glada hundar och kan erbjuda sig att hämta upp dem vid 9 på morgonen utan problem.
Men ändå. Lite besviken är jag faktiskt. Finns det någon man kan framföra sina klagomål till när det gäller det här? Det är ju liksom synd om mig, menar jag. Jätte, jättesynd.
Dagens sorger dränker jag i alla fall i hundhår och valpbus. Jess och Rosie är mina för dagen, och snart ska vi gå och möta upp Nicole och Nat som kommer från Edinburgh och hälsar på. Långpromenad i parken, lunch på det hundvänliga caféet och sedan återlämning av de fyrbenta innan vi gör oss redo för kvällen som bjuder på mat hemma hos mig och sedan drinkar i Ashton Lane tillsammans med de andra baskettjejerna.
Imorgon ska jag låta mig fullständigt förloras i julpynt, julmarknad, adventsljus och jul jul jul. Jag har kämpat hårt det här året för att inte starta julen för tidigt, vilket är svårare än det låter i ett land där de första julskyltningarna börjar synas i början av oktober och julmarknaderna startar i mitten av november. Men jag har stått emot, jag har blundat och jag har täckt öronen när de alltför välbekanta tonerna av "Jingle Bells" letat sig ut från Debenhams entré.
Och nu är det dags. Första advent. Julens startskott. Ååååh.
När man tågpendlar så där som jag gör får man tid att tänka en massa. När man tågpendlar sådär som jag gör och dessutom glömmer både bok och hörlurar hemma, får man tid att tänka ännu mer.
Idag var en sådan dag, och i dag har jag således funderat på hur mycket snor det egentligen kan få plats i en så liten näsa som mig. Jag har också funderat på om jag helst vill ha en osthyvel eller ett par grytlappar i julklapp. Och så har jag tänkt på om det verkligen var okej att killen på sätet bredvid mig hade bruna skor på sig även om han förmodligen skulle komma hem senare än klockan 18.
Mitt liv är för tillfället, som ni hör, vansinnigt intressant. Det är knappt så att man kan sitta still! Fast jag är dunderförkyld, så jag sitter rätt mycket still i alla fall. Och googlar grytlappar, osthyvlar och huskurer.
18 november 2015
Då tar vi och håller tummarna då? Om gudarna, jultomten och inte minst mina chefer vill.
Jo det är såhär va, att jag har blivit med heltidsjobb. Jag har gått in i rollen som kontorsråtta. Med pendling, lunchlåda, månadskort på tåget och hela köret. Jag tuffar tåg ut till kontoret vid åtta-snåret varje morgon, jag sitter och skriver om kläder och returer och skor och kurirer och gud vet vad i åtta timmar, och sedan tuffar jag tåg hemåt igen.
Ibland hoppar jag av på centralen och går till gymmet, ibland hoppar jag av på centralen och deltar i diverse sociala aktiviteter, och ibland gör jag som idag. Hoppar av på min lilla station här i Partick, köper middag på Morrisons och går hem till min älskade lilla lägenhet som nyligen berikats med ett matbord. Oj, vad jag trivs.
Planeringsnörden i mig älskar detta inrutade, dessa rutiner, denna balans. Efter att ha varit lite löst flytande nybakad student utan några arbetstider alls, och sedan lite löst flytande universitetsstudent med vilka arbetstider jag ville, och så lite löst flytande timanställd med i princip vilka arbetstider som helst, så är jag fruktansvärt nöjd med denna fullkomliga stabilitet som kallas Måndag Till Fredag, Nio Till Fem. Toppen!
När jag inte är inrutad på det där viset roar jag mig med diverse höstiga saker som långkok, Halloween-firande och höstpromenader. Jag fick en helt underbar långpromenad i parken med Jess och Rosie i söndags, vilken avslutades med söndagsstek à la Samis mamma. En hel del tjusiga bilder tog jag (på promenaden alltså, inte Samis mamma) med min nya telefon och med dem tänker jag lämna er för den här gången. Sängen kallar och den enda tid jag har att passa imorgon är 16.30 då tåget går till Edinburgh, där det blir fajitaskväll med baskettjejerna. Fram tills dess tänkte jag sova, läsa och lata mig. Because I'm worth it.
Du och jag Madicken, du och jag. Jag vaknade till en underbar solig septembersöndag och ska snart klä på mig den mysigaste tröjan jag kan hitta för att bege mig mot Glasgow Green där det blir hundpromenad med en hel hög människor och hundar. Det är Åsas vänner från fäktklubben som brukar gå ut och gå tillsammans ibland, och denna gång blev jag och "mina" yrväder medbjudna. 6 hundar och 10 människor kommer vi att vara totalt, jag vet inte om hundar eller människor kommer att uppskatta det mest!
Igår var jag och Sami ute och gick i berg, och trots att det inte var soligt så blev det en riktigt skön tur. Ben Ledi hette berget i fråga, och det var en ganska tuff tur med mycket mjölksyra. En fick ju känna att en lever, i alla fall! Sedan hade jag en skön hemmakväll i all min ensamhet och sov som en bebis bara några timmar efter mörkrets inbrott.
Höjdpunkten i mitt liv just nu är annars den antågande födelsedagen, som bjuder på en resa hem till Sverige dagen till ära! Både Sami och jag ska spendera en vecka i lilla landet lagom och det ska bli fantastiskt roligt både att visa honom runt och att träffa alla nära och kära, såklart. Såväl Smygetur som Österlenutflykt och bokskogspromenad står på agendan, och jag längtar som ett barn längtar efter julafton. Ja jag längtar efter julafton också, förstås, men till och med jag kan tycka att det är lite tidigt att börja prata om sådant redan nu. Fast det är bara 89 nätter kvar, bara så ni vet. Inte för att jag har räknat eller så.
Idag är en sådan där dag då jag hänger tvätten att soltorka ute på bakgården, då jag har fönstrena öppna på vid gavel för att vädra lägenheten och då jag går en promenad bara för att jag kan. Det är alltså en perfekt solig septemberlördag här i Glasgow, och jag kunde inte ha önskat mig en bättre dag att vara ledig den här veckan.
Under dagen har jag även - med en dag till godo - uppfyllt löftet (säger man så, att uppfylla ett löfte?) som jag gav till Frida för fler dagar sedan än jag törs erkänna - jag har nämligen tagit bilder på lägenheten!
Trumvirvel...
Här bor jag!
1 september 2015
Med en sovande hund som värmer mitt vänstra ben och en annan sovande hund som värmer mitt högra ben är det en ovanligt mysig blogg-miljö jag befinner mig i denna tisdageftermiddag. Hundarna i fråga är självklart mina nya vänner Jess och Rosie, och vi tar som bäst igen oss efter en långpromenad i parken med massor av bollkastning.
En ganska fullbokad vecka ligger framför (och bakom) mig, och tack vare diverse semestrar och uppsägningar så får jag jobba heltid på jobbet denna veckan och förhoppningsvis även en del framöver. Trevligt för mig, och inte minst för mitt sparkonto! Men alltså, om Gud skulle råka ge mig ett annat jobb väldigt snart så klagar jag ju sannerligen inte.
Imorgon är jag ledig och tänker lägga tiden på att söka jobb, tvätta och städa lägenheten. Ska försöka få tummen ur och ta några bilder här hemma det är nystädat (inte för att det ser helt upp åt väggarna illa ut annars heller, men ändå) så att ni får se lite mer hur jag har det och vad det är som är så himla speciellt med den där förbenade lägenheten som jag aldrig slutar tjata om. Så, nu har jag skrivit att jag ska göra det här, så nu måste det alltså bli gjort, Jag lovar!
Ha en fin tisdag! September-tisdag, till och med! Denna månad välkomnar jag med öppna armar och en liten förhoppning på vackert höstväder. Snälla?
Helgen som varit är en sådan där helg som jag lovat mig själv att tänka tillbaka på senare under veckan, månaden, året bara för att den var så fruktansvärt bra från början till slut. Den var omväxlande, underhållande, produktiv och lat - allt på samma gång. Det var pizzakväll med Sami, det var storstädning av lägenheten, det var inflyttningsfest, det var sconesfrukost, det var solande i parken, det var middag på solig uteservering och det var HUNDPROMENAD. Tja, ni ser ju kanske vilken del som var min favorit.
Matchningen via www.borrowmydoggy.com visade sig vara en riktig fullträff och jag och Sami träffade husse Charlie med vovvarna Jess och Rosie i söndags eftermiddag. Innan jag visste ordet av hade vi bestämt att vi skulle gå en liten testrunda själva medan Charlie satte sig på ett café och läste, och det blev en fantastisk tur i parken med två fantastiskt väluppfostrade hundar. De är mor och dotter (vilket man inte kan tro när man ser dem), och trots att Rosie är ynka 9 månader gammal kan hon redan springa lös i parken och lyssna på inkallning helt utan problem. Hela hon är som en enda lurvig gosedjurshund och hon var mycket populär bland parkens övriga besökare.
På onsdag ska vi ses igen då husse har en fullbokad dag på jobbet, och oj vad jag längtar!
Och det blev, på alla möjliga sätt och vis, en oerhört lyckad inflyttningsfest. 11 flaskor vin/prosecco samt två presentkort och en massa choklad rikare blev jag också, till på köpet. Man kanske borde flytta lite oftare?
