Morgonstund har guld i mund

Åh, jag känner mig som om jag vore student igen denna morgon. Detta skulle väl kanske vanligtvis inte låta särskilt positivt, men just de här stunderna har jag faktiskt saknat lite grann. Stunderna då jag på helt eget bevåg klivit upp i ottan för att jobba ikapp lite grann, för att känna mig lite lugnare i själen och för att slippa sitta på kvällningen istället. Stunderna då det bara är jag som är vaken, då jag kan sitta med min tekopp och tända ljus och se på när staden vaknar till liv samtidigt som jag får en massa jobb gjort. Stunderna då jobbet man gör känns dubbelt så bra, just för att man gör det när ingen förväntar sig att man ska.

Planen igår var annars att sitta och jobba i någon timme efter gymmet och middagen, då jag har deadline för två rapporter i eftermiddag. Med vetskapen att jag jobbar dubbelt så bra före 07 jämfört med efter 19 planerade jag dock om litegrann, och jag måste faktiskt erkänna att jag redan igår kväll såg fram emot denna morgonens guldstund. Jag riktigt hoppades på att det fortfarande skulle vara mysigt höstmörkt när jag klev upp, bara för att höja den där mysfaktorn något snäpp till. Det hade jag inte behövt oroa mig för, som ni ser... Spöregnar gör det också, vad härligt! Jag är nog inte riktigt klok egentligen. Eller så är jag bara morgonmänniska, höstmänniska, mysmänniska?

Det är med lite extra gott humör som jag sitter här, dagen före D-dagen och allt. Eller... F-dagen? Den 30 september, hursomhelst. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle vara så uppspelt just i år, men ju närmare den kommit desto mer påtagliga har seframemot-känslorna blivit. De dämpas inte ett dugg av att födelsedagen även innebär att mamma och pappa kommer till stan, eller av att min chef gav mig ledigt hela eftermiddagen när jag bara bad om en timme. Jag har världens bästa chef!

Vid lunchtid imorgon blir jag alltså ledig, i precis lagom tid för att föräldrarna ska anlända med bussen från flygplatsen. Det blir lunch på mysiga Wee Guys och sedan lite shopping hade jag tänkt, innan det blir dags att åka hem, dricka gin & tonic och svida om inför middagen på CAU med Sami och tillhörande mamma.

I helgen blir det sedan lite allmänt Glasgow-mys med parenteserna, som uppvärmning för nästa veckas mys i Madrid liksom. Sämre kan man faktiskt ha det!

Work work work work work

Det här jobbet alltså... Det är liksom lite svårt att lägga ifrån sig ibland. Förra veckan var det i och för sig väldigt lätt, då det till stora delar handlade om buljong, men för det allra mesta är det något som är alldeles för intressant och välbekant även i mitt privata liv. Sådär så att jag hittar artiklar och mailar länkar till mig själv för att jag vill läsa mer, på min fritid. Jag lär mig om nya trender, råd och rön varje vecka och stackars Sami får göra sitt bästa för att hänga med i svängarna här hemma.

Vi måste sluta äta äpplen! Nä förresten, nu går det bra igen! Kan vi inte experimentera lite mer med quorn? Och bönor? Och svamp? Jag vill prova tempeh! Har du förresten hort talas om den har isländska yoghurten Skyr? Varför dricker du vassleprotein egentligen? Soja är mycket bättre! Visste du att man har börjat dricka vinäger i USA? Vill du prova? Hallå, sa där mycket rött kött är faktiskt inte nyttigt!

Det är bade positivt och negativt att det ar något som intresserar och beror mig personligen, tror jag. Mest positivt. Ibland blir jag förvirrad och bestört, men oftast känner jag mig faktiskt bara upplyst och inspirerad. Men någon vinäger kommer det då rakt inte att drickas, även jag har mina gränser!

På veckans regnigaste dag bestämde jag mig för att det var dags att släpa med mig Sami till en ridklubb så att jag kunde få rida lite grann. Det var väl omtänksamt av mig? Äsch, det är faktiskt han som har insisterat på att jag skulle ta tag i min hobby och försöka njuta av de fyrbenta djuren här med, så han får skylla sig själv!

En halvtimmes privatlektion hade jag bokat in, och jag fick äran att rida på vad som tydligen ska vara stallets stora favorit. Både häst och instruktör var lite svåra att förstå sig på emellanåt, men överlag fick jag ett mycket gott mottagande och jag är hemskt sugen på ett återbesök!

Det lutar åt att köpa ett klippkort för deras grupplektioner, som man sedan kan boka in efterhand. Det fanns en intressant grupp på tisdagkvällar och en på torsdagkvällar, och det hade varit fantastiskt kul att få lite mer rutin på ridningen här även den här sidan av Nordsjön. Det gör ju mig så lycklig, så lycklig!

Manaden M

Det njuts av hostsolen har, som ni kanske ser. Ah september, denna favoritmanad! Tillsammans med december da... Och maj... Och sa har vi ju juni...

Det var precis en sadan har morgon jag behovde, efter en av de stressigaste veckor jag haft sedan jag slutade universitetet. Vi har tva stora projekt pa jobbet med deadlines nasta vecka, och det borjar kannas i magen om vi sager sa. Lite stress och press ar roligt, men i torsdags och fredags blev jag bittert pamind om hur det kanns nar det blir lite for mycket och kroppen kokar over. Tur att jag har Klippan Sami pa hemmaplan som haller mig nere pa jorden och stoppar karusellen nar den borjar snurra ivag alldeles for fort. Och sa ar han en jakel pa att koka te!

Idag fokuserar jag i alla fall pa att lagga detta at sidan, och pa att njuta av nuet. Det som i morse skulle bli en kort tur till affaren for att kopa frukost forvandlades till en promenad pa ungefar tre timmar, frukost pa en uteservering i parken och P3 Dokumentar i horlurarna. Livet.

Ikvall blir det utekonsert i Glasgow Green. Det fina vadret ska halla i sig hela kvallen och BBC Proms bjuder in till konsert, kul med lite annorlunda lordagskvallsunderhallning!

Vi ska vara de vi vill vara, hellre nu an efterat.

Det var sa att jag hade kunnat brista ut i sang, nu i eftermiddags nar jag promenerade hem i solen efter min andra arbetsvecka pa mitt nya jobb. Josses Amalia vilken bra vecka jag haft, och josses Amalia vad jag alskar min nya arbetsplats! Kontoret, kollegorna, arbetsuppgifterna, flexibiliteten, industrin! Det ar lite som att jobba med mitt roligaste skolprojekt fran universitetstiden, fast med betydligt farre begransningar och avsevart mycket battre timlon. Och sa gratis kaffe, faktiskt. Gott kaffe dessutom. Det lonar sig att ha en kaffe-snobb till chef!

I veckan har jag fokuserat pa ett projekt om sportdrycker, elektrolyter, proteinbollar och energi i alla dess former. Detta har inte bara hallit mig road vid tangentbordet mest varje dag, utan aven gett mig den dar sista lilla dosen motivation som kravdes for att fa mig att borja uppskatta gymmet och traningen igen efter veckor av omotivation. Igar dammade jag av ett gammalt traningsprogram som min PT gjorde at mig nar det begav sig, och idag betalar mina biceps och axlar for det.

Och sa ar det ju all den dar tiden jag har fatt tillbaka. Vad som tidigare var mitt "nu maste du verkligen springa till taget"-alarm pa mobilen ar nu mitt "na Mikaela, nu far du faktiskt kliva upp ifall du vill ha tid att ata frukost och gora dig i ordning i lugn och ro!"-alarm. Den tiden jag skulle ha tagit taget fran mitt gamla jobb, ar den tiden da jag kliver in genom dorren har hemma. Om jag har promenerat extra langsamt hem, det vill saga. Vissa dagar kommer jag inte ens att behova promenera hem, eller bort, for det star mig helt fritt att jobba hemifran ifall jag vill.

Det ar liksom som att alla pusselbitar har fallit pa plats nu, om jag ska uttrycka mig klyschigt. Jobbet, boendet, halsan och vardagslivet - de ar sa bra allihopa. Jag har en underbar lagenhet som jag delar med en underbar man, en frisk stark kropp och ett jobb som utmanar mig och utvecklar mig varje dag. Nog for att jag ar ny och sadar, men det kanns faktiskt som att det kan halla pa att utmana och utveckla mig ett bra tag framover. Typ, alltid.

Skon kansla.

It's not who you are that holds you back, it’s who you think you’re not.

Plötsligt händer det. Och så gjorde det det.

Jag har fått ett nytt jobb. Rätt jobb. I rätt industri. På rätt plats. Med rätt kollegor. Herregud, så fint det känns.

Det kom till en punkt då jag frivilligt gjorde ett matteprov online bara för att känna att jag fortfarande hade en hjärna, att jag fortfarande fanns, att jag fortfarande kunde. Ni som känner mig känner till min åsikt om matte, så när till och med jag blev riktigt uppspelt av att sitta och svara på frågor om färdsträckor och arealer kände jag att det var dags att ta tag i det här jobbsökandet phaw rhiktitt.

Sagt och gjort, jag kickade igång sökandet med nyfunnen motivation och i tisdags blev jag erbjuden ett jobb på plats innan intervjun hade hunnit avslutas. Från och med den 22 augusti är jag anställd som Market Analyst på www.new-nutrition.com, och det ska bli fantastiskt spännande att jobba med ett så litet företag med så intressanta produkter i en så intressant industri. Jag kom på mig själv med att bli alldeles fast i deras blogginlägg och rapporter när jag egentligen bara var på sidan för att bekanta mig med företaget överlag inför intervjun, och det kändes som att jag skulle kunna läsa hela natten utan att bli uttråkad.

Så så blir det! Inte nog med att jag äntligen får en fot in i den ack så svåråtkomliga marknadsföringsvärlden och en otroligt spännande industri - jag får också tillbaka 1,5 timmar av min dag och 1200 kr av min månadslön på att promenera till kontoret vid George Square istället för att åka tåg ända ut till Motherwell.

Ibland är livet jävligt bra, helt enkelt.

Malta

Drink på takterassen

Frukost på en annan del av takterassen

Valletta sett från Sliema

Tourista!

 På färjan från Sliema till Valletta 

St Paul's Cathedral i solnedgång

Den blå lagunen, Comino

Bröllopsdags! Japp, solen hann gå ner innan vi satte oss och åt. Pheeew...

 

Sweetest devotion

Häromdagen diskuterade jag lite med Sami och kom fram till att jag nog måste bli lite bättre på att leva i nuet och inte hela tiden sträva efter att ha någon stor händelse i framtiden att se fram emot. Att vara nöjd med att det är en helt vanlig tisdag, som följs av en helt vanlig onsdag, och att det kan vara bra så ett slag. Inte ägna en halv helg åt att längta efter lördagen två veckor senare, och så vidare. Nog för att jag redan är rätt bra på vardagslyx och livsnjutning, men det kan nog vara bra att tänka ett extra varv ibland.

Diskussionen kom sig av att jag kände mig lite nedstämd över att åka hem från Malta och inte ha en ny resa bokad som jag kunde längta till, för det är jag inte riktigt van vid. Bortskämt va? Förmodligen.

Nä, jag tror verkligen att det är nyttigt att inte vänja sig vid att alltid ha något stort planerat långt fram i tiden; då riskerar man kanske att leva sitt liv som en transportsträcka fram till nästa semester vilket inte riktigt är idealiskt.Visst är det underbart att längta, men ibland är det bra att ta sig lite tid att uppskatta det man har rakt framför sig också.

Ungefär 48 timmar efter att vi hade haft denna konversation hade jag bokat en resa till Madrid, och ungefär så gick det med den planen... Äsch, jag får träna på att inte resa någon annan gång istället! Men faktum kvarstår - lite eftertanke och reflektion har aldrig skadat någon.

Madrid-resan blir en födelsedagsresa tillsammans med mamma och pappa, så egentligen kan jag skylla alltihop på pappa. De kommer över på självaste födelsedagen min och bor hos oss i Glasgow i ett par dagar innan äventyret fortsätter i Spanien. Jag har inte sett mer av Spanien än Barcelona och Kanarieöarna, så det ska bli skoj att upptäcka huvudstaden lite grann!

Resan till Malta var för övrigt alldeles fantastisk, och det bästa av allt var nog nästan lägenheten vi bodde i. Sami och jag valde att hyra ett eget litet krypin istället för att bo på det tjusiga hotellet där bröllopet utgick från, och vi hamnade i en ljus rymlig tvåa - med takterass - precis vid strandpromenaden i Sliema. Kvinnan som äger lägenheten har bott där själv i många år och arbetar som inredningsarkitekt - något som märktes ända in på tandborstmuggarna!

Det faktum att hela stället var luftkonditionerat var nog ändå det bästa; i 35 graders värme med runt 60-70% luftfuktighet var det ovärderligt att kunna stiga in i en kylskåpskall lägenhet efter en dag på stranden. Värmen var väl annars det enda vi skulle kunna ha att klaga på, men man vande sig rätt fort.

Själva dagen för bröllopet var oturligt nog veckans varmaste dag med 38 grader, men det kändes faktiskt inte så illa som jag hade befarat. Jag kan dock inte tala för männen i sällskapet, som alla hade kilt på sig... En underbar dag för samtliga inblandade blev det dock, och det var en fantastisk första bröllopsupplevelse för mig!

Denna helg får jag träna riktigt mycket på det där jag pratade om för några stycken sedan - att uppskatta nuet. Det mest äventyrliga jag har inplanerat den här helgen är nämligen ett kettlebell-pass på lördag, ett yogapass på söndag och så en fika med Kine. Det var det.

Det känns fantastiskt befriande att ha en ledig-ledig helg framför sig; antalet sådana jag haft hittills i år kan jag nog räkna på ena handens fingrar tror jag. Bara tanken på att jag kan hinna med att inte köra bara en utan fyra tvättar i maskinen - bara en sådan sak!

Ikväll är jag gräsänkling och varvar lite småfix i lägenheten med Desperate Housewives på TV. Och så njuter jag, gud vad jag njuter av denna lägenheten! Flera gånger i veckan får jag nära på nypa mig i armen för att förstå att detta är vårt (nåja, i alla fall tills hyresvärden känner för att kasta ut oss), att vi är här, att vi hade en sådan ofantlig tur att hitta en sådan här guldklimp mitt bland alla Glasgows många dassiga hyresrätter! Jag menar titta bara; den här bilden tog jag alldeles nyss genom att helt enkelt plocka upp telefonen och lyfta handen några decimeter.

Visst är det fiiint? Nästa vecka ska vi få fönstren putsade också, då blir det ännu bättre! Då kan man till och med se ifall det regnar ute, liksom... Inte för att man behöver ställa sig den frågan särskilt ofta när man bor i Glasgow, men i alla fall!

Nu är det dags att gå igenom lite Malta-bilder, och sedan tänkte jag bjuda på några här. Nu vet jag i och för sig inte om det är någon som fortfarande läser här - med tanke på hur mitt tidigare rätt sporadiska bloggande har blivit ännu mer sporadiskt är det fullt förståeligt - men ändå.

Hej!

Sängdag

 Det här med att köpa säng alltså... Varför var det aldrig någon som berättade för mig hur svårt det är? När man ska köpa något som man garanterat kommer att spendera minst 56 timmar per vecka i, och dessutom lägga en del pengar på, blir pressen lite påtaglig. Sängstomme, ribbotten, madrass, bäddmadrass, skum eller fjäder, medium eller fast, lång eller kort, tunn eller tjock, enhörningsvänlig eller inte... Aaah!

Igår tog vi i alla fall ett första steg mot ett beslut och knallade runt på Ikea för att prova, prova, prova. Efter en omgång köttbullar med tillhörande kanelbulle i restaurangen kändes det inte jättejobbigt att gå och lägga sig i en massa sängar faktiskt... Just nu lutar det mot Hemnes med Hyllestad och den vanliga ribbotten (hur tusan är det tänkt att man ska känna avgörande skillnad mellan olika sorters ribbotten?!), men vi ska åka till några andra ställen också och prova lite till.

Efter Ikea åkte vi till hyresvärden för att skriva på papper, och det börjar kännas riktigt på riktigt nu. Jag är lika nervös som jag är uppspelt tror jag, och det blir onekligen ett spännande steg i livet. Håll tummarna för att vi inte har ihjäl varandra vecka två!

Igår kväll tuffade jag sedan till Edinburgh där det vankades möhippa för Samis syster. Jag hade en otroligt trevlig kväll med indisk mat och goda drinkar och jag träffade en hel hög nya, spännande människor. Åh vad berikande det kan vara att knyta nya kontakter!

Det blev sista tåget hem tillsammans med två andra tjejer och idag är det en lat morgon här på Apsley Street. Sami körde iväg vid nio i morse för att paddla kanot med Tom, medan jag nöjde mig med att förflytta mig från sängen till soffan. Snart ska jag dock kicka igång dagen lite grann, och såväl städning som löpning som lunch med Michelle står på schemat. Ingen dålig söndag!

Change

Det har varit lite Karlssons klister över den här veckan, så det var med en extra lättad suck som jag sjönk ner i fredagssoffan för ett par timmar sedan. Sami är iväg på svensexa i Newcastle och jag tar mig friheten att njuta av ett välbehövligt "me, myself and I"-dygn. Det är mycket som har hänt på senaste tiden, och det var fantastiskt skönt att hela veckan gå och tänka att på fredag, då får jag bara vara.

Den mest spännande utvecklingen på senare dar är nog att jag och Sami hittat en lägenhet ihop, och om bara några veckor går flyttlasset! Här ska vi bo:

http://www.clydeproperty.co.uk/property.aspx?ar=RLWC1748&t=Flats%20/%20Apartments&l=Glasgow&xp=800&b=84539&tt=2&i=&s=

Sami förflyttar sig cirka 150 meter från sitt nuvarande boende och behöver enbart ta bort trean i sin adress "31 Woodlands Drive" medan det för mig blir en flytt på cirka 4 km och till ett helt annat, betydligt finare, område. Jag kan utan att skryta säga att det är ett av stans bästa områden att bo i, mittemellan två tunnelbanestationer och med såväl Kelvingrove Park som Byres Road och Sauchiehall Street på 5-15 minuters promenadavstånd.

Vi hade kunnat flytta ihop i min lilla lägenhet, men efter lite överläggande insåg vi att det nog skulle bli lite trångt ändå. Dessutom tror jag att det som par är svårt för den ena att flytta in hos den andra; vi är liksom så vana vid att det här är mitt och här bor jag, att det skulle bli lite svårt att vänja sig vid att plötsligt dela utrymmet dygnet runt. Då är det bättre att börja på ny kula tillsammans, och att det sedan istället råkade bli något lite för stort (vad ska vi göra med sovrum nummer två?!) spelar mindre roll. Och köket, såg ni köket eller?! Det var helt klart det som fick mig på fall, utan tvekan! Rätt okej jämfört med min nuvarande förvisso snygga men inte så praktiska kokvrå...

Även på jobbfronten håller jag på att försöka göra en del förändringar, för även om det blivit betydligt bättre där jag är nu så känner jag fortfarande att jag har så mycket mer att ge. Men det är en tuff marknad och inget överdrivet spännande har kommit upp än, så vi får se hur det blir. Good things come to those who wait, eller nått.

Nu ska jag dra igång filmen om Steve Jobs och försöka att låta bli att somna. Gokväll!

When you try your best and you don't succeed.

Efter en ganska intensiv period av jobbsökande och en lika intensiv period av avslag kom idag droppen som fick den berömda bägaren att rinna över. Ännu ett jobb som jag kände mig perfekt för och ännu en intervju som kändes toppen slutade i ännu ett mail där det stod att de hittat någon annan mer passande. Jag trodde verkligen att jag hade det den här gången.

Jag har kämpat så mycket och jag har försökt på så många sätt. Jag har registrerat mig på otaliga jobbsökarsidor. Jag har försökt hitta och bilda nätverk. Jag har gått upp kl 5 på morgonen för att hinna söka jobb före jobbet. Jag har skrivit uppsatser, jag har gjort IQ-test, jag har fyllt i formulär, jag har gjort presentationer, jag har skrivit affärsplaner och jag har kommit med idéer.

Jag har hela tiden vetat att sådant här är tufft, att det i nio fall av tio inte går vägen och att det är såhär det är när man är i början av sin karriär. Jag har aldrig någonsin inbillat mig att det skulle vara enkelt, och jag har inte tillåtit mig att bli riktigt uppgiven och bitter förrän idag.

Idag trodde jag verkligen att det skulle vara det där tionde fallet då det faktiskt gick vägen. Idag tog jag ledigt från mitt vanliga jobb som jag inte trivs med för att gå och snacka mig till ett annat, bättre, då jag kände mig så ovanligt säker på att jag var den de letade efter. Idag tillät jag mig själv att bli kär i ett företag, ett kontor och en kultur bara för att två timmar senare få höra att jag inte var tillräckligt bra för dem.

Och jag vet att jag har det bra, jag vet att jag sitter i en bra situation. Jag vet att det är en ynnest att kunna sitta bekvämt med mitt stabila heltidsjobb samtidigt som jag söker annat och det här uppskattar jag, det gör jag verkligen. Men jag tror också att för varje nytt jobb jag söker, för varje ny intervju jag gör, så påminns jag om just varför jag söker nytt jobb. Jag ser alla nackdelarna med mitt nuvarande jobb så mycket tydligare, och jag tillåter mig själv att riktigt tänka på allt som är dåligt och på hur gärna jag skulle vilja slippa det. Och då blir det liksom dubbelt så tufft att efter ett nederlag räta på ryggen, koppla på leendet igen och fortsätta slåss.

De jobb jag har blivit erbjuden såhär långt är lågavlönade, hjärncellsfria positioner där den avgörande faktorn är huruvida man är svenskkunnig eller ej. Det är det. Det tycks vara det jag har som talar för mig, och det tycks vara sådana jobb som diverse rekryterare tycker att jag skulle passa sååå bra för. Det faktum att jag har slitit rumpan av mig under fyra år på universitetet för att få en bra examen, och det faktum att jag jobbat på nio olika stora företag i tre olika länder, verkar inte imponera på någon särskilt mycket. Det verkar inte vara värt pappret det är skrivet på.

Så idag är jag ledsen. Idag slog två olika potentiella arbetsgivare hål på två olika drömscenarion och idag känner jag att jag tagit en värdefull semesterdag helt i onödan. Idag funderar jag på vad det är för fel på mig egentligen, och idag känner jag mig fruktansvärt nedslagen och hopplös.

Imorgon är en annan dag.

Catch me if you can

Imorgon far jag till Sverige för en blixtvisit, som kommer att vara i sisådär en 53 timmar eller så. Till skillnad från sist jag skulle ut och åka, då jag kom hem från klättringen kl 22 och slängde ner lite saker i en resväska innan jag störtade i säng, är jag faktiskt helt och fullt förberedd den här gången. Jag känner mig liksom "on top of things", om man nu ska vara sådär INTERNATIONELL av sig. Jag har till och med förberett frukost!

Det ska bli hemskt skoj att komma hem, och i vanlig ordning har jag ett hemskt späckat schema för hela vistelsen. Johanna, Cajsa, Jeanette, mormor, farmor, Karl Erik, Arne och Ing-Marie ska jag hinna träffa. Och så mamma och pappa, såklart. Lilla Kafferosteriet, Patisserie Davide, passpolisen och Smyge ska jag hinna besöka. Och så Willys, såklart. Efter en ganska omtumlande vecka på jobbet, som påverkade mig utan att direkt involvera mig, blir det lite extra skönt att komma bort och se något annat en stund. Knäckebrödsavdelningen på Willys, till exempel.

Om två veckor bär det sedan av på ännu större äventyr, och det är inte klokt vad vi längtar till Dubai nu! Jag var i stan i lördags och uppdaterade sommargarderoben lite grann, och det kändes helt okej att ha en god anledning att shoppa ny bikini i början av mars!

När våren kom till Glasgow

Words cannot do justice to the pleasures of a good bookshop. Ironically

Man är nog inte riktigt frisk när man blir lite irriterad på att en kollega tar med sig en hög med spännande böcker åt en, eftersom att man redan har typ trettiofyra stycken på listan av Böcker Jag Vill Läsa NU.

Jag har dock avhandlat två kortisar på senaste - Vi kom över havet av Julie Otsuka och The Beautiful Things That Heaven Bears av Dinaw Mengestu - så det känns ju skönt. Men ändå, alla dessa mästerverk som jag fortfarande måste upptäcka!

Så många bokstäver, så lite tid. Kan man få gå i pension nu eller?

Boys will be boys

Jag ber att få ta tillbaka mitt tidigare uttalande om att Malta-bröllopet skulle bli mitt livs första. Efter att ha mottagit ett telefonsamtal från en lätt panikslagen Sami i söndags som lät ungefär som ojdåhoppsanminsystersbästakompisskavisstgiftasigpålördagochjagharettvagtminneavattjagtackadejatillinbjudan! så stod det alltså klart att det blir bröllopsfest på lördag, istället för att åka till Edinburgh och träffa baskettjejerna vilket var den ursprungliga planen. Lite tråkigt av den anledningen, men i övrigt ska det bli hemskt skoj! På tjusiga Mar Hall äger kalaset rum, och det är så likt Downton Abbey att jag nästan är lite orolig att jag ska börja niga och säga lord till folk utav rena farten.

Men jag är i alla fall glad att jag inte heter Karolina Karlsson och forskar på KKK.

Herr K har trillat av pinn och lämnat mitt tangentbord helt och hållet, efter att ha kämpat tappert sedan någon (hrm, PAPPA, hrm) tappat hans hus i golvet på en buss på väg till Fort William. Skitjobbigt när man har en blogg som heter Kiltar Kossor och Korridorer, och när man vill skriva saker såsom skitjobbigt. Sitjobbigt har lisom inte ritigt samma effet.

 Ack, varför skulle det tvunget vara herr K och inte till exempel fröken Q?

Dagens träningspass

09.23: Vaknade
09.24: Sträckte mig efter klockan
09.26: Rullade över på vänster sida
09.28: Rullade över på höger sida
09.33: Rullade runt på magen
09.36: Lyfte telefonen
09.37: Skrev två meddelanden
09.38: Reste mig till sittande
09.39: Reste mig till stående
09.40: Fjorton steg till kaffemaskinen
09.42: Fem steg till soffan
09.43: En knäböj för att sätta mig ner
09.44: Stretching och avslappningsövningar i soffan.

Det är viktigt att få i sig protein samt kolhydrater efter träning har jag hört, så därför ska jag ställa mig och steka pannkakor nu.

Hej!

One in a minion.

Det är efter sådana här 13-timmarsdagar, som börjar på gymmet och slutar i mataffären, som det är lite extra skönt att komma hem och slänga upp fötterna i soffan. Jag tog en tur via spisen och lagade italienska köttbullar dock - med ett vinglas, Avicii och en skål chips som sällskap. Ypperligt.

I skrivande stund sitter jag med en skål bilar och en kopp te med öppnade Chrome-flikar om allt från vitamintabletter till semesterklänningar. Det finns inte mindre än två fantastiska solsemestrar bokade i mitt liv just nu, och jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken jag ser mest fram emot. I slutet av mars blir det Dubai tillsammans med Sami för att hälsa på Jakob och Fannie, och i mitten av juli blir det sedan Malta tillsammans med Sami för att bevittna hans systers bröllop. 

’Jävligt varmt' kan väl anses vara den gemensamma nämnaren för båda resor, men det känns mer lockande än jobbigt såhär en kall februarikväll. I Dubai blir höjdpunkten (en av de många) Avicii-konserten som vi tänkte gå på om allt går vägen, och i Malta blir höjdpunkten (en av de många) själva bröllopet vilket blir det första i mitt liv. 

På tal om giftermål så står vi ju inför en lite extra kärleksfull helg denna fredag, och även om jag inte är något stort fan av detta kommersiella jippo som kallas Alla Hjärtans Dag är det ju synd att missa ett tillfälle att skämma bort sig lite grann, tänker jag. Sami höll med, och vi har därför bokat bord på favoritstället Alston Bar and Beef imorgon kväll. Deras huvudsakliga fokus är kött och gin, och med det sagt känner jag att övriga ord är överflödiga. Mmm!

På söndag ska vi sedan äta lyxfrukost (lyxfrukost i mitt liv går ut på att man får äta yoghurt, flingor, marmelad, vitt bröd och annat sockerstint, men allt är relativt) för att ladda upp för en dag full av bowling, minigolf, magnetpingis och andra barnsliga och barnsligt roliga aktiviteter på The Quay. Sedan tänkte vi prova Marks & Spencers "Dine in for Two"-koncept där man får två lite finare färdiglagade förrätter, varmrätter och desserter samt en flaska vin för 20 pund. Jag har hört mycket bra om det och menyn ser trevlig ut, så det ska bli spännande!

Nu ska jag fortsätta titta på SVT:s serie om familjer på äventyr som min kära mor fått mig att fastna alldeles i. Jag är pinsamt förtjust i Svensson-serier som den. En undantryckt längtan efter ett eget Svensson-liv kanske? Tja fråga inte mig, fråga min hjärna!

Ha en fantastisk helg!

Blast from the past

Hej!

Kommer ni ihåg mig? Det är jag, den där blonda tjejen som är knappt en tvärhand hög och som lät resväskan föra henne till Skottland för sisådär 4,5 år sedan. Herregud, är det verkligen 4,5 år sedan? Fyra komma fem år?! Det är ju ganska så mycket faktiskt.

Men tiden går fort när man har roligt säger de, och oj vad roligt jag har haft! Jag önskar att jag kunde böja den meningen i presens också, men med tanke på att jag sitter nedbäddad i soffan med rekordtäppt näsa och ingen smak så vore det att fara med osanning lite grann, är jag rädd.

Jag är dock stolt över att ha kämpat mig igenom hela jobbveckan trots förkylning - med en hel del socialiserande däromkring också dessutom! I måndags var jag ute med Sami och hans kollegor och käkade, i onsdags träffade jag min vän Anca för vin och skitsnack, och i torsdags var jag hembjuden till familjen Ibrahim på klassisk skotsk middag i form av steak pie. Kan vara det godaste jag ätit den här veckan.

Det godaste jag ätit det här året var dock förra lördagen, då jag var och käkade brunch med mamma och pappa som kom på besök över helgen. Vaniljpocherade päron med grekisk yoghurt och nötter - det ni! Det ska bli min önskerätt ifall jag någonsin - ytterst osannolikt - skulle hamna i finkan i Texas eller något, och tvingas gå den berömda gröna milen.

Nåja, nog om mat (för de kommande tjugo sekunderna i alla fall). Helgen med päronen (både de med två ben och hår och de vaniljpocherade) var fantastisk och fantastiskt avslappnande. Under de 4,5 år som jag bott här (nämnde jag att jag har bott här i ofattbara fyra komma fem år?!) har de liksom hunnit med det mesta av vad den här delen av världen har att erbjuda i turismform, så den här gången kunde vi verkligen bara njuta av att ta det lugnt och göra vad vi kände för. Ta sovmorgon, koka sylt, spika tavlor...

Vi gav oss dock ut om kvällarna, och lördagskvällen var den med stort K. Då var det dags för konsert i den gamla katedralen St Andrews in the Square, där en bråkdel av musikfestivalen Celtic Connections utspelade sig. Första akten (säger man så i musikvärlden?) bestod av vacker och behaglig musik av det norsk-skotska bandet Boreas medan den andra akten var mer typisk skotsk fiddelidoo-musik med trion The Alt. Båda två var jätteduktiga, och det var överlag en mycket trevlig kväll.

Den här helgen blir om möjligt ännu lugnare än den förra, och jag tänkte fokusera på att kurera mig i all min stillsamhet. Jag har inte ett jota planerat förrän kl 19 imorgon, då jag är hembjuden till min kollega på middag tillsammans med de andra härliga typerna i min arbetsgrupp. Det blir en salig blandning av Sverige, Polen, Tyskland, Holland, Frankrike, Spanien, Australien och Skottland kring ett och samma middagsbord och det ska bli jättetrevligt! Jag ber till Gud att min smak ska vara tillbaka tills dess, för känner jag Emilia rätt så kommer hon att laga mat i princip hela dagen inför vårt besök...

Nu är det dags för denna snormajan (jag har haft mer attraktiva smeknamn, det har jag) att krypa till kojs på riktigt och sova precis exakt så länge som hon vill. Oj, så skönt det ska bli!

It is the most wonderful time of the year

De varnade mig för den monotona vardagen. De varnade mig för de tidiga morgnarna. De varnade mig för det dalande sociala livet. De varnade mig för pendlingsproblemen. Men inte en jäkel varnade mig för att en veckorutin med uppstigning runt 06.40 varje dag skulle beröva mig på konsten att ta sovmorgon.

Hur mycket jag än försöker, hur sent jag än går och lägger mig, vaknar jag vid 8-snåret såväl lördag som söndag vareviga helg. Hur mycket jag än vill få sova i 9-10 timmar om helgerna och vakna vid 10-snåret så går det helt enkelt inte. Och det är ju bra, på sätt och vis. Lägenheten har sällan varit såhär välskött, Netflix har sällan varit såhär välbesökt och lyxfrukostarna har sällan varit såhär många. Fiffigt är det också när man vill ta hand om två glada hundar och kan erbjuda sig att hämta upp dem vid 9 på morgonen utan problem.

Men ändå. Lite besviken är jag faktiskt. Finns det någon man kan framföra sina klagomål till när det gäller det här? Det är ju liksom synd om mig, menar jag. Jätte, jättesynd.

Dagens sorger dränker jag i alla fall i hundhår och valpbus. Jess och Rosie är mina för dagen, och snart ska vi gå och möta upp Nicole och Nat som kommer från Edinburgh och hälsar på. Långpromenad i parken, lunch på det hundvänliga caféet och sedan återlämning av de fyrbenta innan vi gör oss redo för kvällen som bjuder på mat hemma hos mig och sedan drinkar i Ashton Lane tillsammans med de andra baskettjejerna.

Imorgon ska jag låta mig fullständigt förloras i julpynt, julmarknad, adventsljus och jul jul jul. Jag har kämpat hårt det här året för att inte starta julen för tidigt, vilket är svårare än det låter i ett land där de första julskyltningarna börjar synas i början av oktober och julmarknaderna startar i mitten av november. Men jag har stått emot, jag har blundat och jag har täckt öronen när de alltför välbekanta tonerna av "Jingle Bells" letat sig ut från Debenhams entré.

Och nu är det dags. Första advent. Julens startskott. Ååååh.

Färgen torkar

När man tågpendlar så där som jag gör får man tid att tänka en massa. När man tågpendlar sådär som jag gör och dessutom glömmer både bok och hörlurar hemma, får man tid att tänka ännu mer.

Idag var en sådan dag, och i dag har jag således funderat på hur mycket snor det egentligen kan få plats i en så liten näsa som mig. Jag har också funderat på om jag helst vill ha en osthyvel eller ett par grytlappar i julklapp. Och så har jag tänkt på om det verkligen var okej att killen på sätet bredvid mig hade bruna skor på sig även om han förmodligen skulle komma hem senare än klockan 18.

Mitt liv är för tillfället, som ni hör, vansinnigt intressant. Det är knappt så att man kan sitta still! Fast jag är dunderförkyld, så jag sitter rätt mycket still i alla fall. Och googlar grytlappar, osthyvlar och huskurer.

Då tar vi och håller tummarna då? Om gudarna, jultomten och inte minst mina chefer vill.

Den när någon annan säger det så mycket bättre

This is life in colour.

Hej bloggen!

Jo det är såhär va, att jag har blivit med heltidsjobb. Jag har gått in i rollen som kontorsråtta. Med pendling, lunchlåda, månadskort på tåget och hela köret. Jag tuffar tåg ut till kontoret vid åtta-snåret varje morgon, jag sitter och skriver om kläder och returer och skor och kurirer och gud vet vad i åtta timmar, och sedan tuffar jag tåg hemåt igen.

Ibland hoppar jag av på centralen och går till gymmet, ibland hoppar jag av på centralen och deltar i diverse sociala aktiviteter, och ibland gör jag som idag. Hoppar av på min lilla station här i Partick, köper middag på Morrisons och går hem till min älskade lilla lägenhet som nyligen berikats med ett matbord. Oj, vad jag trivs.

Planeringsnörden i mig älskar detta inrutade, dessa rutiner, denna balans. Efter att ha varit lite löst flytande nybakad student utan några arbetstider alls, och sedan lite löst flytande universitetsstudent med vilka arbetstider jag ville, och så lite löst flytande timanställd med i princip vilka arbetstider som helst, så är jag fruktansvärt nöjd med denna fullkomliga stabilitet som kallas Måndag Till Fredag, Nio Till Fem. Toppen!

När jag inte är inrutad på det där viset roar jag mig med diverse höstiga saker som långkok, Halloween-firande och höstpromenader. Jag fick en helt underbar långpromenad i parken med Jess och Rosie i söndags, vilken avslutades med söndagsstek à la Samis mamma. En hel del tjusiga bilder tog jag (på promenaden alltså, inte Samis mamma) med min nya telefon och med dem tänker jag lämna er för den här gången. Sängen kallar och den enda tid jag har att passa imorgon är 16.30 då tåget går till Edinburgh, där det blir fajitaskväll med baskettjejerna. Fram tills dess tänkte jag sova, läsa och lata mig. 

Because I'm worth it.

God natt!

Who let the dogs out?

Såhär skoj hade vi i parken i söndags!