På tal om det där med att leva nyttigt, alltså

Förresten, har jag nämnt den barnsligt lyckliga känsla som infann sig i hela lägenheten när roomie nr 1 bestämde sig för att göra en cheese cake som heter duga till oss alla? Löjligt smaskigt faktiskt!

Wow.

Onsdagen den femte oktober tvåtusenelva; dagen då Mikaela för första gången satte sin fot i ett gym.

Japp, ni läste rätt. Första gången. I hela 20 år har jag lyckats vandra runt på denna fitness-hysteriska planet utan att så mycket som röra en träningsmaskin. Varför? Tja, jag har helt enkelt aldrig sett någon anledning till det. Har alltid velat göra träningen så rolig som möjligt, och ärligt talat verkar det där med att lyfta skrot i en svettig lokal tillsammans med 50 andra personer lite sådär lagom kul...

Men i dag var det alltså dags, i dag gav jag mig tusan på att prova. Det är alldeles för enkelt att köra fast i ett ohälsosamt mönster med dålig mat och lite motion här borta - speciellt nu när jag varken har hästar eller cyklar i närheten samt bor mitt i smeten av allt som är viktigt. Eftersom skolan har ett stort och fint gym, som dessutom är gratis den här veckan, släpade jag med mig en styck Ullis (eller kanske var det snarare Ullis som släpade mig) och gick dit. Och vet ni vad? Det kan vara det bästa jag gjort på en halv evighet.

Oj, vad härligt det var! I hela 70 minuter höll vi på, och jag vet inte om löpbandet, crosstrainer-maskinen eller styrketräningarna var roligast. Underbart kändes det i alla fall, och det var två mycket trötta blondiner som sjönk ner i varsin biofåtölj några timmar (och varsin lång dusch) senare. Det har varit en bra onsdag.

Det där med att börja bra...

Det är en lite speciell stämning som sänker sig över föreläsningssalen när föreläsaren inleder med orden "This is going to be painful and shitty, I just thought you should know that". Det blir liksom så mycket... hoppfull optimism som flödar.

Eller inte.

Twisted logics

Mitt förvirrade tillstånd har nått nya höjder. Ni vet det där som kallas för tidsskillnad? Det där som gör att Sveriges klockor visar en timme mer än Storbritanniens? Mm, precis det ja. Det konceptet fattar väl alla som har blivit begåvade med någon form av hjärnceller här i livet.

Men, man ska ju inte vara som alla andra hela tiden, tänkte min hjärna. Så den bestämde sig för att stöka till saken lite, döda några av mina ganska lätträknade hjärnceller, röra runt i hjärnkontoret och kasta ut allt vad förstånd någonsin hetat. Vara lite annorlunda, helt enkelt.

I det här fallet var 'annorlunda' synonymt med 'entimmeförtidigtillallt', och jag fick sitta på en kall stentrappa och uggla ett tag innan jag kom fram till varför ingen annan dykt upp till föreläsningen som skulle börja om en kvart. Det var en timme och en kvart kvar. Bugger!

Nerd

Min första fransklektion på universitetsnivå (tjena vad avancerat det låter!) kan läggas till handlingarna, och den var väl egentligen precis sådär som man tänker sig att en fransklektion i ett engelskspråkigt land är. Inte en (s)kotte hade någon vidare ambition att uttrycka sig på det främmande språket, och när de väl tvimgades göra det var det med en accent som heter duga. Jag var kanske inte mycket bättre jag, men glad i hågen var jag och lyckan jag kände för att få läsa franska igen är nog inte riktigt hälsosam egentligen...

Co-op.

När man får ett e-mail om var följande dags fransklektion ska vara, kl 00.56 på natten, får man en känsla av att det  kanske inte bara är jag som är lite... ofokuserad just nu. Universitetet verkar minsann inte heller ha alla hästar hemma! Vi får väl jobba på saken tillsammans antar jag. Så fint!


P.S: Jag var alltså inte uppe och läste det kl 00.56 i natt, men jag såg att det hade skickats då... Okej?

Not my cup of tea

När man skriver en kommentar till en annan persons blogginlägg, och kommentaren blir lika lång som själva inlägget, är det då man borde lära sig innebörden av uttrycket 'att fatta sig kort'?

False alarm

Okej, jag börjar förstå den där snuskigt dyra boten min rumskompis åkte på (dock är det ännu oklart om hon faktiskt måste betala eller ej) för att ha dragit i gång brandlarmet... Vet ni hur ofta brandlarmen går i olika byggnader här, och lockar hit brandkåren? Ofta. Väldigt ofta.

Alltså, jätteofta.




Jätteofta.

Somedays just aren't yours at all.

Man vet  att det är en dålig dag när man börjar den med att hälla sur mjölk över portionen med havregrynsgröt och äpplen. Man vet också att det är en dålig dag när man vaknar efter för lite sömn med en ond hals och ett oväder som heter duga utanför fönstret.

Det är, med andra ord, en ganska dålig dag här i rum B3-1 på University of Strathclyde i Glasgow.

Har precis försökt pussla ihop mitt nya schema genom att synkronisera all kursinformation som kommer från tusen och ett håll samtidigt. Det schema naiva lilla jag en gång trodde att jag skulle ha känns långt borta, och i stället ser jag nu fram emot ett studieår med dagar som är så fullspäckade att jag inte riktigt vet var jag ska få tid att plugga, och än mindre andas.

Stressen, pressen och prestationsångesten smyger sig på denna söndagseftermiddag, men jag gör mitt bästa för att mota bort hela härligheten. Intalar mig själv att det inte alls är så illa som det verkar (det är det aldrig), att jag visst kommer att klara det här och att allting kommer att kännas enklare när jag väl kommit in i det. Det kommer att bli hårt, jag kommer att göra misstag, men jag kommer också att lära mig saker på vägen. Jag må ha 'vimsig' och 'allmänt förvirrad' som attribut för tillfället, men någonstans inom mig vet jag att det finns en annan Mikaela som jag ska göra mitt bästa för att plocka fram och damma av.

Men just nu, just nu känner jag mig bara så... otillräcklig. Förvirrad. Ofokuserad. Körd.

En tur till lugnet på Brovalla gård hade inte suttit fel...

Happy birthday

Det gick minsann alldeles strålande att fylla år på annan ort också, och min födelsedag var helt till belåtelse. Dagen ägnades förvisso mest åt plugg och diverse administrativt fix, men en gofika och en långpromenad i solen hann jag med. Telefon och dator-linjen gick varm; tack till alla som uppmärksammade mig på den stora dagen!

Mina söta rumskompisar överraskade mig med två hembakade tårtor och ett finfint kort när jag kom hem från skolan, mycket gulligt och mycket oväntat! Senare på kvällen kom vänner från andra håll för att fira mig, och vi begav oss till restaurang Mediterraneo för finmiddag. Det var jättetrevligt och framförallt mycket gott, och jag tror att alla var glada och nöjda. Kvällen fortsatte sedan (för några av oss i alla fall) på Nice 'n Sleazy vilket inte var så bra som vi hade hoppats på, men det var definitivt roligt i alla fall!

I dag fortsatte vi att låtsas som att det var min födelsedag, och jag & Åsa tog tillfället i akt att skämma bort oss med afternoon tea på The Willow Tea Rooms. Fy vad mysigt, och fy vad gott! Vi strosade sedan en sväng på stan, och det var så höstigt mysigt att vi njöt trots det sällan sinande regnet (gissa om jag är glad att jag investerade i ett par gummistövlar härom veckan!).

Nu ska jag krypa ner i min säng med Black Swan och en kopp te som enda sällskap. Har känt mig lite krasslig på senaste och låter kroppen återhämta sig lite denna lördagkväll. Men först bjuder jag upp till bildkavalkad!

Tårtorna med stort T

Födelsedagsgrisen med stort F

Gänget med stort G

Eftermiddagsteet med stort E

Matvraket med stort M 

Det här räknas inte!

Nä hörni, jag har faktiskt inte tid att blogga i dag. Jag är fullt upptagen med att fylla år, förstår ni. Därför bloggar jag inte.

Alls.

Inte ett dugg.

Nix.

Okej?


P.S: Observera att uttrycket 'birthday pig' inte används i skotskan. Tro mig, jag talar av erfarenhet.

Så mycket man ska göra, och borde, och vill.

Att säga att de senaste dagarna varit aktiva vore väl dagens underdrift, och just nu njuter jag till fullo av att ha några lediga timmar (vilka förvisso kommer att fyllas med plugg och matlagning, men ändå) i lägenheten. Fick ett mail från mormor där jag blev påmind om att det faktiskt är min namnsdag i dag, och det kommer jag att fira genom att steka pannkakor till middag. Det här råkar även vara mitt sista dygn som tonåring, så jag får nog hitta någon att bråka lite med också...

Sååå, en liten recap på de senaste dagarnas händelser ska ni få. För att beskriva det skolmässiga räcker egentligen två ord: introduktioner och grupparbete. Under två dagar hann vi med introduktionsföreläsningar i samtliga 9 business-ämnen som vi har att välja bland, och däremellan träffade jag min grupp och jobbade på projektet om Glasgow Commonwealth Games som vi presenterade i dag. Det gick bra, men jag var den enda  utländska i hela klassen och även den enda i min grupp som kunde tänka sig att faktiskt säga något... Det "självförtroendet" tackar jag Leslies 674923856 presentationer i gymnasiet för!

Vad gäller introduktionsföreläsningarna kändes det toppenbra, och jag blev egentligen bara mer övertygad om att jag tänkt rätt när det gäller vad jag ska välja (och inte är det Management Science eller Finance!). I morgon gör vi det slutgiltiga valet, och om allt blir som jag vill kommer mitt år att bestå av föreläsningar i Marketing, Human Resources, Tourism & Hospitality Management, Management och Business Enterprise. Har jag riktig tur kan jag byta ut det sistnämnda mot en kurs i franska eller politik, men det vet jag inte förrän i morgon. Håll tummarna för att det går vägen!

I tisdags kväll åkte jag och Ullis med skolans ridklubb ut till ett stall ett par mil utanför Glasgow. Där fick vi en ridlektion som hette duga, och hade jag bara haft råd att lägga ut 20 pund på ridning varje vecka hade jag absolut gjort det! Nu är den bistra sanningen dock som så att min budget inte riktigt håller för sådan lyx, men en gång i månaden eller så ska jag försöka vara med i alla fall.

Först blev jag tilldelad deras yngsta häst som var väldigt oerfaren, en sådan som tyckte det var roligare att springa än att jobba... Kämpade på där ett tag men tyckte inte riktigt att det gav mig något mer, och jag hann inte mycket mer än nämna det för ridläraren Rob innan han hade plockat in en annan häst som jag kunde rida på i stället om jag ville. Det viktigaste var ju trots allt att jag "enjoyed myself and felt like I got something out of it". Det kallar jag service och en god inställning! Stället var med andra ord toppen och ridläraren urbra, så det kändes som att det var värt varenda penny!

I går kväll forsatte vi att spinna på traditionen med onsdagsbio (sa jag att vi kommer undan med 2,25 pund för en biljett?!) och Jane Eyre var filmen som fick äran att åskådas av oss. Den har jag egentligen redan sett en gång i våras, men jag tyckte faktiskt att den var så bra att den var värd att ses en gång till. Om den finns i Sverige så passa på att se den!

Wosh, vad mycket babbel det blev här, nu hoppas jag att ni därhemma fått en hyfsad klar bild över vad jag haft för mig här borta? Yep, det får definitivt räcka såhär för nu. Mot pannkaksjärnet, och vidare!

Det bästa Skåne tillfört resten världen.

Not the queen's English

Följande drama utspelade sig under vår grupparbetessession tidigare:

Skotsk kille: Okay, I think we'll have to go to the left.

Jag och amerikanskan som är i täten svänger av till vänster.


Skotsk kille: No, we have to go to the left!

Jag: But we are going to the left! ("Vet han verkligen inte vad som är höger och vänster?")

Skotsk kille: No, I mean we should go to the left! Uuum... Elevator! Left! Do you get it?


Vi (som pratar engelska): Ahaaa! To the LIFT!


Lesson learned: Alla skotska "i" blir "e".  Alltid.

This is it.

Det är svårt att få en blågrön heltäckningsmatta från 1937 (typ) att kännas fräsch, men i dag har jag i alla fall gjort ett försök.

Det är svårt att börja skriva på en uppsats om ett ämne man inte haft föreläsning om ännu, men i dag har jag i alla fall gjort ett försök.

Det är svårt att förstå finans-relaterade termer på ett relativt främmande språk, men i dag har jag i alla fall gjort att försök. (vad vore världen utan tyda.se?)

Det är svårt att laga god köttfärssås utan tillgång till kryddor, men i dag har jag i alla fall gjort ett försök.

Det är svårt att skriva intressanta blogg-inlägg utan tillstymmelse av inspiration, men i dag har jag i alla fall gjort ett försök.

Serious business

För er som undrar om den där skolan aldrig ska sätta igång - om det bara ska vara det ljuva, lediga studentlivet som gäller: Den har börjat. Den har börjat, vi har varit där, och jag har fått två stora uppgifter. Båda två ska presenteras/lämnas in på min födelsedag. Score!

En inblick

Jag har inte hunnit ta jättemycket bilder sedan jag kom hit, men ett par stycken har det blivit i alla fall. Here we go:

Utsikt över campus från mitt fönster

Min säng och mitt underbara duntäcke

Skrivbord

Garderober och mitt lilla pytte-badrum

Lite av Todd's Bar och lite av mitt hus

En del av campus village

Intenational welcome dinner

Åsa testar friterad haggis...

Ulrika studerar friterad haggis...

Efterrätten var det inget fel på!

Tjusig (men fortfarande billig) bar som vi besökte i torsdags

Lost!

Appropå det där att Glasgow och New York har sina likheter; Glasgow Green på lördagsförmiddagarna alltså! Minns ni att jag pratade om hur mycket folk det var som var ute och motionerade i Central Park på ovan nämnda tidspunkt? Well, dubbla det antalet och så har du Glasgow Green.

Jag ville inte vara sämre jag, så joggingskorna snörades på (nu blir du väl stolt över mig pappa?) och jag gav mig ut på en liten kort tur. Trodde jag ja.

Jag sprang vilse. Jättevilse. Jätte, jättevilse. Har ni någon aning om hur lätt det är att springa vilse i en park som är flera kilometer lång och nästan lika bred, där allt ser likadant ut och det finns en massa höga kullar som hindrar en från att se från en ände till den andra? Det är förvånansvärt enkelt faktiskt!

Det blev en lite längre motionsrunda än planerat med andra ord, och lättnaden när jag skymtade samma lekplats som jag kommit in vid var oslagbar. Jag hittade tillbaka, och vandrade den långa vägen upp till min lilla lägenhet igen. Pheew!

Nu blir det fika i stan med mina blonda vapendragare!

Lite billigare, lite bättre.

Jag var och storhandlade i dag - tja, så mycket storhandling det nu kan bli för en stackars fattig student. Men ni vet, en massa basgrejer sådär. Ris, mjöl, pasta, socker, frysvaror, smör, krossade tomater (vad skulle jag göra utan detta finfina påfund?!) och så. Vet ni vad det kostade? 7,54 pund. Cirkus 80 svenska kronor. Det är helt sjukt, helt sjukt bra!

Cooking for dummies

De där dumförklarande hushållsinstruktionerna i Code of Conduct kanske inte var helt onödiga ändå. Efter mindre än en vecka som boende i studentkorridor har jag nämligen upplevt följande:

-  Djupfryst mjölk (en viss fröken Åsa var lite trött när hon kom hem från mataffären...)
- Vidöppen förpackning rå kyckling som låg på min rumskompis hylla i två dagar innan hon kom på att den nog inte var så fräsch
- Vidbränd pasta (rumskompis 3 glömde sig) vilket ledde till brandkårsutryckning och en bot på 5000 (5000!) pund för rumskompisen i fråga
- Misslyckad havregrynsgröt (alltså vem, vem misslyckas med att tillaga havregrynsgröt? I mikron?*)

Men alltså, jag tror att jag ska gå och laga lite mat nu. Försiktigt. Eftertänksamt. Problemfritt. Vad tror ni om det?

* Det skulle kunna vara jag. Kanske. Eller så var det inte det. Det är sånt man aldrig vet!

Weirredyalevv?

Okej, den här skotskan börjar gå mig på nerverna. Droppen var i går, när jag inte ens lyckades förstå ett helt vanligt "Where do you come from?". Det lät mer som något i stil med "Weirredyacumefa?"... När de undrar hur man mår frågar de inte "How are you doing?". Nejnej, "Heurreyadeuin?" heter det ju!

Jag gjorde misstaget att be honom upprepa sig på engelska under den internationella grejen i går (var helt övertygad om att han frågade mig något på litauiska eftersom jag stod bland en massa litauer och pratade). Blickarna jag fick var inte nådiga ska jag säga...

Jag får ju dock bra träning bara genom att knalla runt i korridoren i alla fall, tre av mina roomies pratar som sagt skotska så att det räcker och blir över. Och dem har jag faktiskt börjat förstå riktigt bra, så det så...

Men det är lite som föreläsaren sa på mötet i går:

"I bet you've all been slightly confused the past few days. Here you are, on your own, in a new city, a new country, and nobody speaks English!"

Bra bättre bäst

Herregud, den här staden är ju värre än New York! Fler polissirener, vänligare människor (fast är är de faktiskt vänliga phaw rhiktitt), mer liv, farligare mat och större biografer. Och fler regler.

Men jag gillar det. Jag gillar New York, och jag gillar Glasgow. Mycket. För varje dag som går känner jag mig bara mer och mer hemma, och ändå har den här dagen inte varit helt top notch. Eller jo, den blev det framåt eftermiddagen, men innan dess gick jag bara runt i en dimma av huvudvärk och dåligt humör. Lite fina vänner, en powernap och trevliga överraskningar gjorde dock susen.

Universitetet stod för de största överraskningarna, och det verkar inte finnas någon gräns för hur mycket fint de kan ordna för oss nyanlända, förvirrade förstaårsstudenter! Under hela dagen har det varit mässa för alla olika sportklubbar och föreningar, vilket inte vill säga lite. Superfint hade de ordnat det, och jag skrev upp mig på allt från equestrian society och tennis club till baking society och Strathclyde Telegraph (skoltidningen).

Kl. 15 gick vi på en föreläsning för alla internationella studenter som mest handlade om säkerhet, regler, stipendium och andra tråkiga men viktiga detaljer. Denna åtföljdes av ett hejdundrande välkomstparty med en massa fin mat (ja, Arne, de serverade haggis. Friterad sådan.) och god dricka. Alla 600 internationella förstaårselever var inbjudna, och vi behövde inte betala ett öre. Dessutom bjöds vi på ceilidh-show och säckpipemusik som fick öronen att blöda (fast på ett bra sätt). Mycket uppskattat!

En fin avslutning på kvällen var ett biobesök tillsammans med Åsa och Ulrika. Via vårt mobilabonnemang får vi halva priset på bio varje onsdag, och med tanke på att fullpriset är 5,25 lär det bli mycket onsdagsbio i fortsättningen. Mycket.

Hybris?

Har fått mitt inpasseringskort i dag, med Strahclyde-motiv och allt. Känner mig lätt oövervinnerlig.

Men jag har inte ont i armarna eller så!

Note to self: Köp inte sjuhelvetes massa tunga saker (såsom porslin, metallbestick, mjölk och mjöl) när du vet att du kommer att behöva bära sakerna och bestiga ett mindre berg för att ta dig hem. Ensam.

Ouch.

Autumn leaves

Fick ett minst sagt abrupt uppvaknande i morse när det plötsligt stod två skotska elektriker utanför min rumsdörr och hojtade något på en Glasgow-dialekt som fick mig att tappa andan. Inte ens jag har nog sett mig själv komma upp ur sängen så fort förut, och när jag släppt in dem ställde de sig och petade på mitt (mycket väl fungerande) element en stund innan de sa något i stil med "thanks, doll" och gick. Poff. Borta. Vad de gjorde här? Jag har fortfarande ingen aning. Får kolla upp saken med mina skotska grannar sedan; de förstod förhoppningsvis snacket lite bättre än jag.

Efter det här var det inte lönt att försöka somna om, så jag gjorde mig en kopp te och kröp tillbaka ner i sängen för att prata lite med världen. I går var vi ute, jag och ett gäng tjejer som kom från olika håll och kanter. Det var roligt och ganska mycket som i Sverige (fast tio gånger billigare, som tur är), men lite för mycket folk kan jag tycka. Jag menar, det är ju ändå rätt trevligt att kunna klia sig på armen utan att för den sakens skull stöta till någon.

Dagens dag ser ut att bli en ganska lugn en; universitetet verkar inte vilja mig något och jag har inga möten inplanerade. Jag ska ägna dagen åt att umgås med mina rumskompisar samt att införskaffa ytterligare prylar till rummet mitt. En långpromenad i Glasgow får det också bli - solen skiner nämligen för tredje dagen av de tre dagar jag varit här. Inte illa va? Höstklänning på!

Frammeee!

Hej och hå, nu är jag framme! Tiden som passerat sedan ankomsten kan mätas till både 16 dagar och 16 timmar, beroende på hur man ser det. Det är ju bara 16 timmar rent praktiskt sett, men det känns snarare som dagar. Nästa gång jag har en sådan där dag då jag inte få något vettigt gjort ska jag tänka tillbaka på det gånga dygnet då jag uträttat saker så att det räcker för en hel mellanstadieklass.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag börjar komma i ordning, men en liten gnutta mindre förvirrad än i går är jag i alla fall. Å andra sidan har jag hittat nya saker att vara förvirrad över (säger man så?), så det jämnar liksom ut sig. Jag har fått nycklar till min lägenhet i alla fall, skaffat mig mat för dagen och hämtat upp mitt passeringskort, så helt lost in translation är jag inte. Lite translation har dock varit nödvändigt, och två av mina rumskompisar pratar så bred skotska att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.

Alla mina rumskompisar är förresten infödda skottar, men om jag förstått saken rätt anländer en grekisk tjej i kväll. Kan bli skönt med någon som är åtminstone nästan lika förvirrad och språkligt handikappad som jag. Då kommer vi att vara 5 tjejer som bor i korridoren och delar på ett stort kök samt ett vardagsrum med soffor, TV etc. Mitt rum är litet men ändå alldeles lagom stort (ca 25 kvm) och förhållandevis fräscht. Heltäckningsmattor är ju alltid heltäckningsmattor, men sängen är skön och badrummet jättefint, så det duger!

Magen kurrar och det är dags att laga mat för första gången sedan jag kom hit (om man inte räknar med morgonens havregrynsgröt). Pasta med tomat och tonfisk står på menyn, låter det inte lockande?

Vi hörs!

Home sweet home

Tänk, att här ligger jag i min säng hemma på Formansgatan. Tysta, lugna, halvdöda Formansgatan. Fridfulla Formansgatan.

Ha! Trodde jag ja. Men  ser ni att just i dag, just denna viktiga natt, har någonting hänt. Formansgatan är inte som det brukar vara, utan luften bubblar av festligheter. Grannen har slagit på stort och hyrt in ett live-band till sin trädgårdsfest, och trots att klockan har passerat midnatt vräker de på med den ena dängan efter den andra.

Det måste vara första gången sedan vi flyttade hit som jag störts av någon, som jag överhuvudtaget märkt att vi har grannar mitt i natten. Och vilken natt sedan! Om knappt 4 timmar ringer väckarklockan, och jag inser sakta men säkert att jag i natt får välja mellan att tvinga kroppen i sömn till tonerna av Larz Krizterz eller att inte sova alls.

Epilog: Jag tror att jag somnade någonstans emellan Tomas Ledin och Lasse Stefanz, och lyckades till slut skrapa ihop till 3,5 timmars sömn. Tack gode gud för att småbarnen på flyget höll klaffen större delen av resan så att en annan kunde få ta igen lite skönhetssömn!

Laddad.

Mindreäntvåmånaderkvar-känslorna har gett sig av till annan ort, precis som jag bad dem om. Jag kände dem, resonerade med dem, led lite för dem och skickade sedan bort dem. Långt bort. Nöjd med resultatet. Tänk att lilla jag kan ha sådan pondus!

I stället sitter jag nu här, med hela kroppen full av mindreäntvåveckorkvar-känslor. Bra känslor. Fina känslor. Glada, hoppfulla, nöjda och optimistiska. Äventyrslystnaden väckt på nytt. Jäklar i min lilla låda vad roligt det ska bli!

Fniss?

Utdrag ur Strathclyde's Code of Conduct:

"Please do not throw things out of the window when at the campus. This especially applies to students living at height, since even innocent things such as toilet paper rolls can become harmful when thrown from great heights."

"The storage of food is of great importance. Please be sure to keep dairy products such as milk and butter in refrigerator in order to make campus life convenient for yourself as well as your fellow room mates."

"We recognise that alcohol might play an important role in a student's life. However, the university does not take responsibility for any harm caused under the effect of alcohol."

"Please bring your own duvet and quilt cover, but remember that the university will supply you with a new duvet and quilt cover."

Kaboom!

Det tog två veckor, och sedan kom de. I en jävla fart. Jag talar ju självfallet om de däringa Känslorna, som jag pladdrade så mycket om i föregående inlägg. De är här nu i alla fall, och när jag slog upp ögonen i morse var jag inte alls särskilt säker på att Glasgow var "the place to be" och att de senaste två årens planer var värda att sätta i verket.

Jag läste lite UCAS-mail, hade lite panik, ringde lite telefonsamtal, hade lite mer panik, började lite halvhjärtat på en packlista, hade ytterligare panik, och gav sedan upp. Den fantastiska boken "Målarens döttrar" fick bli min flykt från verkligheten och de nervösa tankarna, och vilken flykt sedan! Detta åtföljdes av tapas, vin och skitsnack på Mosaik tillsammans med mina två favoritblondiner, och när jag trampade hem därifrån mådde jag så mycket bättre. Det blir bra det här.