Parallel worlds

Om grisar kan flyga är det vad som kommer att inträffa när jag slutligen får tid att gå och lägga mig i kväll. Så mycket att göra, så lite tid. Varför jag då lägger dyrbara minuter på att blogga är en fråga värd att ställas, men jag tror helt enkelt att jag imploderar om jag inte får skriva om något annat än team work, relativa pronomen och personal development just nu.

Lite uppsatser finns det att umgås med i mitt liv just nu, och trots att jag lämnade in en på 2136 ord idag finns det två kvar som ska vara klara inom en snar framtid. Och så var det ju allt det där andra som skulle hinnas med...

Jag börjar känna igen mig här i Glasgow med andra ord, men än består den positiva andan och förhoppningen om att allt ordnar sig på något vis någon gång. Jag orkar inte stressa, tycka att livet är jobbigt och knata runt med herr Prestationsångest som sällskap. Nix, istället går jag in för att leva livet med en attityd som skulle få självaste Bob Marley att applådera i sin grav!