Cats and dogs

Jag klagar sällan på vädret. Man kommer liksom inte så långt ifall man ska lägga energi på det, när man bor där jag bor. Men idag. Idag är jag arg.

I onsdags var jag frustrerad. I torsdags var jag irriterad. I fredags var jag bitter. I lördags var jag skitsur. Idag är jag arg.

Jag har alltid varit ett fan av inställningen "ska det göras, så ska det göras ordentligt". Glasgows vädergudar har satsar på allt annat än den inställningen den senaste veckan. Ett jäkla hattande fram och tillbaka är vad det har varit. Ungefär såhär har mina morgnar sett ut sedan i onsdags:

07.30: Ojdå, det ösregnar visst ute idag. Det blir tunnelbana till jobbet!

08.25: Nämen, nu är det ju sol! Och BBC säger att det inte ska regna igen förrän runt lunch. Härligt, då blir det promenad till jobbet trots allt!

8.30: Oj då, nu duggregnar det visst lite. Och tunnelbanestationen gick jag ju förbi för länge sedan. Skit också.

8.35: Hellllllvete vad det regnar!

8.40: Hellllllvete vad det regnar! del 2

8.45: Hellllllvete vad det regnar! del 3

8.50: Hellllllvete vad det regnar! del 4

8.55: Jaha, nu slutade det visst regna. Och solen kommer fram. Så trevligt för den.

9.00: Framme på kontoret. Genomdränkt från höfterna neråt. Solen skiner från en blå himmel utanför. Så trevligt för den.

Man kunde ju tycka att jag borde ha lärt mig av mina misstag sisådär framåt fredag förra veckan, men icke! Optimisten, hurtbullen och den envisa åsnan i mig är alldeles för stark för det.

Men nu ger jag upp. Resten av veckan ska jag åka tunnelbana till jobbet varenda dag, i ren protest. Så det så.

Konsten att snickra pondus

Det har varit en bra vecka för mitt självförtroende, det här. Det har varit en bra vecka på en massa andra sätt också (vinprovning med Becky på torsdagen följdes av ost & vinkväll med Michelle på fredagen, need I say more?), men mest nöjd känner jag mig med hur jag faktiskt lyckats stå upp för mig själv vid flera tillfällen på senaste.

Jag har vågat klaga på maten på en restaurang, och fått 20% rabatt på hela notan som kompensation.

Jag har lyckats låta en kollega betala min lunch för mig bara för att, utan att protestera 453 gånger. (jag protesterade en gång, men personen insisterade igen och jag tackade då snällt. Min nya strategi!)

Jag har klagat på gymmet, som hade mage att ställa in kettlebells-passet utan att meddela oss som bokat in oss på det.

Jag har ifrågasatt ett pris och inte gett mig förrän det var nerpressat till det jag ursprungligen blivit lovad.

Jag har bett om pengar tillbaka från ett företag, trots att det rörde sig om en struntsumma som jag annars kanske hade låtit brinna inne.

Jag har harklat mig lite mer högljutt än normalt när en person tyckte det var okej att tränga sig framför mig vid baren igår kväll.

Ja, och så har jag visst fått till en bra löneförhöjning också. Genom att våga stå på mig, istället för att genast svälja det tveksamma erbjudande som först lades fram till mig.

Det känns bra. I hjärtat, i hjärnan, i plånboken. Jag hade som mål det här året att bli bättre på just sådant här, att säga nej, att stå på mig, att inte vara så jäkla mesig hela tiden. 8 månader in på året kan jag konstatera att jag nog verkar vara på rätt spår, trots allt. Onwards and upwards!

Trellehulla

På ett café i Trelleborgs city författas detta inlägg, och inte trodde jag väl att jag någonsin skulle inleda ett inlägg med de där orden. Men plötsligt händer det, och plötsligt inser man att Systrar & Bönor på Algatan i Trelleborg har blivit ens nya kontor. Åtminstone för en dag eller två.

Jag har med andra ord anlänt till Sverige och påbörjat den omtalade treveckorsvistelsen här. Förra veckan spenderades mestadels i Malmö där jag bollade hemmajobb med träning, vinprovning, Johanna-kväll, Cajsa & Nette-morgon och mormor + farmor-besök. Det var precis lika trevligt som det låter! Framförallt kändes det fint i hjärtat att återse dessa kära kamrater och känna att allting var exakt som det var när vi sågs sist, för några månader sedan. Jag är så glad så glad att jag har en hög så fina roliga och kloka vänner även i Svealand, som masar sig ur sängen/TV-soffan/kontorsstolen för att umgås med mig lite grann.

Sedan i lördags håller jag dock till i Smyge, som med sina 4 mil från stan inte är riktigt lika umgängesvänligt. Vad det saknar i umgängesvänlighet (dagens svenska ord till Sami, kanske?) kompenserar det dock för i mysighet och en rad andra positiva egenskaper. Herregud vad livskvalitet det är att få somna och vakna intill havet varenda dag!

Nu tog Trelleborgs byfåne plats i sofforna bredvid mig och började citera Povel Ramel för sig själv. Högt. Förut ockuperades de (sofforna alltså) av två synnerligen missnöjda tvååringar som skrek. Högt. Jag vet inte vilket som är värst, men jag känner att det kanske kan vara dags att byta café i alla fall. Tur att det finns hela två stycken att välja på, båda två med sådantdäringa wajfaj!