Solsken och luddterapi.

Like a feather on the Clyde.

Det är mindre än en vecka kvar tills flight DY3503 tar mig från Skottland till Sverige; från hem till hem och från ett liv till ett annat. Det är mindre en en vecka tills jag lämnar allt det fina jag har här bakom mig, och ska jag vara helt ärlig så känns det inte alls särskilt bra just den här gången.

Självklart saknar jag både nära och kära i Sverige, självklart ska det bli jätteroligt att komma tillbaka och träffa er. Självklart ser jag fram emot en sommar i Sverige; med färska jordgubbar, fint väder, livsnjutning i Smyge och allt vad det innebär. Sjävklart vill en del av mig kliva ombord på det där flyget, och samma del vet att jag har massor av fina saker att se fram emot när jag kommer fram.

Men jag ska vara ärlig, och jag ska säga att en ganska stor del av mig faktiskt även skriker nej när den tänker på att åka härifrån. Jag vill inte lämna min fina lägenhet, mina fantastiska vänner, mitt jobb med alla underbara kollegor (Vita Häxan exkluderad), min stad och det liv jag byggt upp här. Att det inte är för evigt vet jag ju; jag vet ju att jag kommer att ha möjlighet att åka tillbaka hit ganska snart. Men ändå. Minst två månader måste jag spendera i Sverige, och de två månaderna känns väldigt långa just nu. Jag kommer förmodligen att älska nästan varenda sekund av dem när jag väl är där, men just nu känns tanken på att lämna det här bakom mig mest jobbig faktiskt.

Glasgowhjärtat överröstar hemlängtanshjärtat, och mitt i alltihop står min hjärna och undrar vilket håll den ska vända sig på.

  

  

Alltså helt allvarligt - hur svårt ska det vara att dricka upp de sista två klunkarna av teet eller kaffet man gjort åt sig? Hur svårt ska det vara att lära sig att det är jätteonödigt, alltså jätteonödigt, att hälla ut cirka fem centiliter kallt te/kaffe varenda dag? Hur svårt ska det vara att lära sig innebörden av begreppet "att avsluta det man påbörjat"?

Jag bara undrar alltså.

Sådär så att man ryser.

Emeli Sandé är en av de få artister jag känner till vars röst och framträdanden faktiskt är ännu bättre live än på skiva. Snälla rara tösabit, kom till Glasgow snart igen!

Hajk!

Ni vet sådana där dagar som man bara kan känna på sig redan dygnet innan att de kommer att bli perfekta från början till slut? En sådan dag hade jag igår, och den blev om möjligt ännu bättre än jag förväntat mig!

Hastigt och lustigt bestämde jag och Kine att jag skulle ta tåget ut till henne i Kilpatrick, där vi sedan skulle ge oss ut på en liten hike runt Old Kilpatrick Hills. Vi klädde på oss det bekvämaste och mest regntäta vi hade, snörade på promenadskorna och gav oss ut på en vandring som skulle ta 5 timmar. Efter solsken och ösregn; kossor och får; berg och dalar och fantastiska vyer kom vi tillbaka till byn ungefär 4,5 timmar efter att vi gett oss av. Då hade vi tillryggalagt knappt 2 mil, ätit vår medhavda lunch på en sten vid en sjö i en skog, skrattat, fotograferat och snackat om livets svåra och livets lätta. Benen värkte och fötterna var blöta, men oj vilken livsglädje som bubblade runt i kroppen!

Efter en stärkande kopp te hos Kine och lite mys med vår ständige följeslagare Paddy (se bild nedan) tog jag tåget hem mot den mest efterlängtade duschen i hela mitt liv. Någon timmes välbehövlig uppfräschning (tänk gyttjefyllda skor och lera upp till knäskålarna) senare var jag som en ny människa, och gav mig av till inflyttningsfest hos en av killarna på jobbet. Massor av trevliga människor (det lönar sig att jobba med folk vars jobb är att vara trevlig mot andra människor), god mat (det lönar sig att jobba med folk vars jobb är att laga förstaklassig mat åt andra människor) och goda drinkar (det lönar sig att jobba med folk vars jobb är att blanda drinkar åt andra människor) ledde till en klockren kväll och en av de roligaste hemmafesterna jag någonsin varit på.

Ja, det var en bra söndag. Från början till slut.

Utan att överdriva kan jag säga att det här är minst femte gången det här dygnet som jag sätter mig vid datorn, loggar in på bloggen, klickar "skriv nytt inlägg" och påbörjar ett blogginlägg till er. Jag kommer bara aldrig så långt som att klicka "publicera", för allt jag skriver blir antingen platt eller fullständigt ointressant. Oftast båda delar på samma gång.

Sådär ja, då har jag fått lätta hjärtat med den sanningen. Kanske skulle försöka skriva något vettigt nu? Eh... Ehh... Ehhh... Jag har stekt pannkakor, räknas det? Och så har jag gymmat i ett 27 grader varmt och kvavt gym, där ventilationssystemet varit nere sedan i förrgår eftermiddag. Man behövde inte oroa sig för att man inte skulle bli svettig i alla fall, det vill jag lova! Det blev lite bikram-gymmande över det. Men det funkade faktiskt; kan man utöva bikram-yoga så kan man väl utöva bikram-tyngdlyftning?

Utöver detta har jag ägnat dagen åt att jaga sponsorer till basketen nästa år, och sedan blev det några timmars jobb såhär på kvällskvisten. Ett visst favoritband som börjar på C och slutar på oldplay bor hos oss över helgen, och jag dog lite när jag insåg detta. Jag såg dem dock aldrig personligen, bara deras crew, men det var nog lika bra det tror jag. Annars hade jag dött, på riktigt. Fast inte utan att först fria till Chris Martin, förstås.

Hade jag en bra onsdag eller hade jag en bra onsdag?

Ni får tre ledtrådar:

1) Strålande sol och 20 grader varmt

2) 7 timmars glassande i Kelvingrove Park med bra bok, bra musik och bra människor.

3) En kall cider med solbrända kinder på en uteservering i solnedgången som avslutning på dagen

Svårslaget, onekligen mycket svårslaget.

Wall Ander

Tillsammans med Mikael Persbrandt och Michael Nyqvist ligger Christer Henriksson överst på min lista av "sliskiga män som får mig att rysa". Trots detta kan jag inte låta bli att bli lite förtjust när jag slår på tv:n, knappar mig fram och hamnar mitt i en Wallander-film på BBC 4. På svenska. Med Christer Henriksson, och hela baletten.

Jag kan faktiskt inte med att byta kanal, det kan jag inte. Inte än. Jag får blunda lite emellanåt bara - typ när Christer Henriksson är i bild och så. Då, och när de hittar stympade lik och annat skoj.

Efter solsken kommer regn

Igår hade jag ett (underbart, nytänkande och jätteroligt) träningspass med en personlig tränare; idag vaknade jag upp med världens förkylning i hela kroppen.

Det är med att träning gör en till en friskare människa, ska vi tro på det eller?

2008 vs 2014

Nästa gång jag känner mig lite uppgiven på livet ska jag påminna mig om hur mycket som kan hända på 6 år. Typ såhär:

Fast jag tänkte inte satsa på en karriär som sångerska eller så alltså. Gud nej, sådan tortyr ska jag inte utsätta världens stackars öron för!

En bättre tisdag.

En måndag då illamåendet fortfarande är ett faktum, energin är i botten och ingen mat smakar bra. En måndag då vinden blåser iskall och elementet i vardagsrummet bestämmer sig för att lägga av. En måndag då hela kroppen motarbetar sig själv och gympasset går dåligt, sämre, sämst. En måndag då man inte får tag på personen man behöver få tag på för att fixa det sista med basketens budget, trots tre kontaktförsök på fyra dagar. En måndag då man måste gå till jobbet med vetskapen att idag är dagen D då Vita Häxan åter gör entré. En måndag då världen känns grå och livet känns lite jobbigare än vanligt.

Just en sådan måndag är det idag.

The calm after the storm.

För min del fick gärna Nederländerna, Sverige, Armenien eller Storbritannien vinna igår kväll.

Så det här med att Nederländerna kom tvåa, Sverige trea och Armenien fyra känns ju helt okej faktiskt. Det var bara det där med Storbritannien och deras sjuttondeplats som la lite smolk i den annars väldigt glada bägaren.

En lördag då man går upp 05.30 med halsont, illamående och dåligt humör, släpar sig till jobbet och kommer hem nio timmar senare på strålande humör tack vare underbara kollegor som gjorde jobbpasset bättre än bäst. En lördag då en gäst talar om för en att man har "the most beautiful eyes I've ever seen" och sedan går därifrån; inga ostiga fortsättningar eller förslag (som det ofta är) utan bara en rak komplimang. En lördag då man får klä upp sig i sin glittrigaste glitterklänning och glittra på hela kvällen med anledning av Eurovision Party. En lördag då luften känns klar och livet känns lätt att leva.

Just en sådan lördag är det idag.

In this world of little consequence.

Stronger.

Jag förtjänar en medalj. Och sisådär fyra liter vin. Vinet gav jag mig redan igår, men den däringa medaljen väntar jag fortfarande på att den ska dyka upp. Å andra sidan har jag en påse Ahlgrens bilar att trösta mig med, så det gör kanske inte så mycket om det inte skulle bli någon medalj.

Tentan gick bra, om man bortser från de första tio minuterna då jag bara hade panik, ångest och blackout. Jag har aldrig varit så nära att helt enkelt resa mig och gå ifrån ett prov. Det kändes nästan som min dröm häromdagen; alla frågor kunde lika gärna ha varit skrivna på spanska med tanke på hur lite jag förstod dem. Efter några djupa andetag och lite jävlar anamma började jag dock skriva lite trevande på en uppsats, och sedan kom de resterande två av bara farten. Efteråt var lättnaden total, vi firade med lunch på Toni Macaroni, och alla var vi rörande överens om att det var en ovanligt svår tenta. Inget av det som vi vi blivit uttryckligen uppmanade att plugga på dök upp, så vi kände oss lite lurade faktiskt. Hmpf.

Idag har det varit en lugn dag, bortsett från ett dubbelpass på gymmet med  fokus på överkropp och kondition. Mitt gym, mitt älskade gym! Som jag har saknat det! När jag var där igår för första gången på en månad möttes jag av ett "Mikaela, where have you been?! We've missed you!" när jag kom ner för trappan. Åh vad jag gillar det stället!

Imorgon är det åter till plugget, och så ska jag jobba ett kvällspass också var det tänkt. Ryktet säger att min f.d. chef - also known as "The White Witch" - har bestämt sig för att komma tillbaka; ett besked som knappast gladde någon. Attans då, det var ju så bra! Och nu kommer det att bli... sämre. Igen. Well well, what doesnt kill you...

Nu ska jag pipa iväg till basketens sponsorsbar och ta en drink eller två med några av tjejerna i laget. Det här med att låta musklerna återhämta sig på rätt sätt efter träning ni vet...

Ha en fin onsdagskväll!

Begreppet trötthet har fått nya dimensioner

Jag gick upp klockan fem, var på jobbet kvart över sju, jobbade hela dagen med kunder som än skulle ha hunden med sig, än skulle lämna den hemma och än inte skulle komma överhuvudtaget. Som var allergiska mot kiwi, ärtsoppa, timjan, ost, lök, vitlök och fan och hans mormor. Som ville ha mycket fönster fast inte för mycket fönster fast ändå mycket fönster. Sedan blev jag upphämtad utanför jobbet och skjutsad till centralen, där jag tog ett försenat tåg till flygplatsen, gick cirka femhundra mil för att komma till gaten, klev på flyg, åkte flyg, klev av flyg, klev på flyg igen för att hämta boken jag glömt, klev av flyg en andra gång, väntade på väska, hämtade väska, väntade på buss, väntade på buss, väntade lite till på buss, klev på buss, klev av buss, klev på RÄTT buss, klev av rätt buss, klev in i taxi, åkte taxi och kom fram till lägenheten som ett trött kolli ungefär klockan tio.

Alltså om jag lyckas samla ihop mina hjärnceller tillräckligt mycket för att kunna skriva tenta imorgon bitti så är jag värd en medalj, faktiskt. En medalj, och sisådär fyra liter vin.

Ännu mera läsvärt. Jätteläsvärt. Jätte, jätteläsvärt.

http://allakantrana.se/om-onskvarda-egenskaper-och-realistiska-mal/

Sådant där som alla behöver bli påminda om då och då.

Oavsett hur mycket jag tränar kommer jag aldrig att få långa, slanka modellben - jag är nämligen inte byggd så. Det betyder dock inte att jag inte är stark. Oavsett hur mycket jag tränar kommer jag aldrig att få 6 väldefinierade magmuskler - jag är helt enkelt inte redo att lägga om min kost tillräckligt mycket för att sänka fettprocenten så att musklerna tittar fram. Det betyder dock inte att jag inte är stark. Oavsett hur mycket jag tränar kommer jag aldrig att få en kondition som Usain Bolt - jag har helt enkelt inte den motivation och stenhårda mentalitet som krävs. Det betyder dock inte att jag inte är stark.

Det är farligt och onödigt att sträva efter att se ut som någon annan - inte minst när det till på köpet är fysiskt omöjligt. Om man nu inte råkar vara buddybuddy med Harry Potter alltså. För då är ju allt möjligt, det vet ju alla. Precis som när man har nymålade naglar och nytvättat hår och jättemycket semester kvar och världens bästa bok och choklad i väskan - då är allt också möjligt.

I förrgår natt drömde jag att mina föräldrar försökte tvinga iväg mig på semester till Italien. Jag fick panik, grät och skrek att menherreguddetharjagjuintetidförtänkpåmintentaochminuppsatsochhurskadetgåmedpraktikenjagharjumassorkvarattläramig?!

I går natt drömde jag att jag skulle ta bussen och alla mina grejer var utspridda i hela busskuren när bussen kom. Det slutade med att jag fick åka iväg utan jackan, tentaböckerna och min praktik-bibel (läs: konferensmanualen).

I natt drömde jag att jag gick in i S:t Petri kyrka för att skriva min tenta, satte mig ner och upptäckte att alla frågor var skrivna på spanska. Det enda som var skrivet på engelska var en regel om att man måste göra tio armhävningar mellan varje fråga.

Jomensåatte... Jag får nog ta ett snack med den där hjärnan tror jag, för det här känns inte riktigt sunt tänker jag. Nu ska jag åka ner till Smyge, dricka vin, tentaplugga och andas havsluft med Johanna. Det känns som att vi behöver det, jag och min hjärna.

Läsvärt.

http://blogg.svt.se/svett-och-etikett/category/valkommen/