Jag har sedan gått och väntat på att tillfället för en likadan guldstund skulle dyka upp, utan egentligt hopp om att det faktiskt skulle hända. En av de främsta förutsättningarna var trots allt sol, vilket man aldrig kan räkna med i den här staden.
Men Triss har rätt; plötsligt händer det. Plötsligt väntar den där efterlängtade solen på en utanför fönstret en lördagsmorgon då man inte har något annat planerat, och vid 8.30 klev jag i promenadskorna och styrde kosan mot Kelvingrove Park. Sami skulle passande nog gå till frisören som ligger på andra sidan parken klockan 9, så jag fick följe halva vägen och strosade sedan runt själv i parken njutandes av vackra höstlöv i vacker höstsol. Åt en lång frukost på parkens café med min bok som sällskap, gick ytterligare en liten promenad, pratade med lite nyfikna hundar och vände sedan hemåt igen. Full av energi.
Herrgud så passionerat man kan skriva om en liten utefrukost, va? Tja, jag är rätt bra på det här med livsnjutning måste jag säga. Att uppskatta det lilla, och så vidare. Det kan vara en av mina främsta talanger, faktiskt, och det är en jag avser att fortsätta odla så mycket jag kan. Det blir så lätt att vara glad då.
