Det är nästan lite löjligt hur bra jag mår efter en helg med frisk bergsluft i lungorna. Det är nästan lite löjligt hur äckligt det är med blodpudding, bacon, korv och smörstekta champinjoner till frukost. Det är nästan lite löjligt (och en gnutta skrämmande) att jag hann packa upp och packa om på mindre än en timme. Det är nästan lite löjligt att jag för tredje julen av tre möjliga återigen lyckats slarva bort mitt svenska SIM-kort. Det är nästan lite löjligt hur mycket jag ser fram emot julen i Sverige med allt vad det innebär.

Utsikt från mitt Cannich-fönster

Jag och min kompis Brandi

Den Efterlängtade Julgranen

The best time of the year.

Med en julgran som lyser i alla regnbågens färger (ja, pappa och Annika, jag ska ta en bild och visa er), nyöppnade julklappar (vi tjuvstartade lite), skumtomtar, Harry Potter på tv och en inskickad rapport på 62 sidor (inte enbart text alltså, verkligen inte, men ändå personligt rekord tror jag) är såväl julstämning som humör på topp. Jag har lagt undan irritationen, stressen och frustrationen och njuter i stället av att endast en presentation står emellan mig och mitt jullov.

Direkt efter skolan (och en klassisk luciamorgon med lussebullar till frukost förstås) imorgon hoppar jag på bussen mot Inverness tillsammans med Becky, och därifrån kör vi (eller åtminstone mr Pick) sedan en timme rakt ut på vischan bland alla bergen där den lilla byn Cannich återfinns. En riktig myshelg med massor av återhämtning förväntar jag mig, innan jag tar mig tillbaka till Glasgow för julfest på jobbet och sedan flyg till Sverige.

Happy days!

UK University of the year 2012.

Innan jag skulle börja på universitetet här borta gick jag och oroade mig för om jag skulle vara lika bra som de andra. Jag var på allvar orolig för att mötas av ett gäng sådär brittiskt superdisciplinerade elever som kom direkt från skolbänken och var inställda på att göra allt snabbt, effektivt, perfekt och i tid. Tillåt mig att gapskratta åt mig själv såhär i efterhand. Jag har nog aldrig oroat mig för något så felaktigt, och då är jag ändå "the worrying kind".

Istället är jag idag förbannad, frustrerad, chockad och ännu mera förbannad. Aldrig i hela mitt liv har jag stött på ett gäng så omogna, ostrukturerade, opålitliga och allmänt värdelösa människor som jag gjort på det här universitetet. Jag blir alldeles skakig av ilska när jag tänker tillbaka på alla jubelidioter jag haft att göra med, och jag förstår inte hur folk kan leva med sig själva.

Det må låta hårt och en gnutta rasistiskt, men det är verkligen såhär det är. Den brittiska arbetsmoralen - av det jag sett på University of Strathclyde att döma - är i botten, och hur dessa människor lyckas ta sig fram här i livet är mig en enorm gåta. Är man organiserad (eller normal, beroende på hur man ser det) och vill att en stor rapport ska vara klar en eller två dagar innan inlämning så att man kan gå igenom den ordentligt, tycker folk att man är fånig och att man ska slappna av lite. Det räcker väl om den är klar fem minuter innan deadline?

En norsk kompis till mig har fått massor av elaka kommentarer och blivit oerhört illa behandlad av de andra medlemmarna i sin grupp - enbart för att hon försökte få dem att dyka upp till mötena, göra sin del av arbetet, källhänvisa korrekt och vara klara i tid. Hon försökte alltså få dem att göra vad varenda vettig människa skulle göra ute i verkliga livet, och fick en massa gliringar och hat i utbyte.

Det är så fruktansvärt äckligt orättvist att det ska vara såhär, att dessa människor ska kunna bete sig på detta viset och ändå komma ut ur universitetet med en examen lika bra som någon annans. Det är så fruktansvärt äckligt orättvist att man ska behöva skrika, gråta och slita sitt hår på grund av att andra människor utnyttjar en och utnyttjar det faktum att man framstår som en arbetsvillig person som faktiskt vill få något gjort.

Jag vill säga nej, jag vill sätta ner foten, skita i alltihopa och för en gångs skull lägga över arbetsbördan på någon annan i gruppen. Men jag vågar inte. Jag vågar inte, för jag kan inte lita på att folk gör sitt jobb. Jag kan inte lita på att vuxna människor som går tredje året på ett av Storbritanniens bästa universitet gör sitt jobb, och gör de inte sitt jobb så blir mitt betyg lidande. I stället blir det jag som skriver 40 % av ett arbete som skulle skrivas av 7 personer, det blir jag som framstår som "the bad guy" när jag tvingas jaga, skrika och vara otrevlig mot andra vuxna människor bara för att de är för lata för dra sitt strå till stacken. De vet ju att någon annan kommer att göra det åt dem i slutändan.

Men de fattar fortfarande inte varför vi envisas med att tända eld på folk den 13 december varje år.

Efter att ha låtit en person från Nya Zeeland, en person från England och en person från Skottland smaka på diverse svenska julspecialiteter lyder utlåtandena såhär:

Julmust: - "Det smakar som en blandning av Coca Cola och öl." (Esther)
- "Jag vägrar att dricka det om det smakar likadant som det luktar" (Hannah)

Pepparkakor: - "MER! Ge mig MEEER!" (Hannah)
 - "Hmm... Spicy!" (A-K)
                     
Lussebullar: - "Är du säker på att de där inte är giftiga? Med den där färgen ser de ut som att de säger åt en att man inte ska äta dem." (Esther)
- "Är de söta? Inte söta? När äter man dem? Hur äter man dem? Kan man äta dem med ost?" (Hannah)

Skumtomtar: - "Varför gör ni så här med stackars marshmallows? De är ju så fluffiga och härliga annars!" (A-K)

Köttbullar (med julmust i smeten): - "Gott men lite konstigt." (Hannah)
- "Måste man ha sylt till?" (Esther)

Jag bedömer experimentet som lyckat, och pepparkakorna som de slutgiliga vinnarna!

Vet ni vad? Det funkade! Efter endast 10 minuter i fosterställning på sängen började jag känna att de där problemen kanske inte var så himla jobbiga ändå, och så satte jag mig och började beta av dem istället. Nu sitter jag här med den där goa känslan av att faktiskt ha fått saker och ting gjorda och med hoppet om en riktigt god natts sömn.

Sömn har det nämligen inte blivit mycket av den senaste tiden, och inte bloggande heller för den delen. Ni får välja om ni vill skylla på familjen (som kom på besök), skolarbetet eller förkylningen (som kom på besök ungefär samtidigt som familjen)! Trots host, snörvel, snuv och aj har jag haft en riktig kanonvecka med massor av kvalitetstid, och det hela började i måndags då Jakob kom hit. Vi passade på att gå och se Nickelback som spelade på den nya arenan här, och sedan anlände mamma och pappa i torsdags då vi alla checkade in på Radisson för en helg i lyx. Vi fick en riktig kanonhelg tillsammans, med allt från julklappsshopping till jazzkonsert till Edinburgh-besök. Och så en väldig massa god mat, förstås! Det är ju liksom familjen Lindén vi pratar om...

Nu följer två intensiva veckor med massor av plugg, och sedan ser jag fram emot ett jullov som inleds med en tripp upp till Drumnadrochit för att hälsa på hemma hos Becky och sedan fortsätter med en flygresa till Sverige den 16 december. Tjoho!

Nu bjuder jag på lite bilder från helgen med familjen innan jag går ut och hämtar mig en kvällspepparkaka (jag har pepparkakor!) och kryper till kojs.

Enjoy!

För att citera Herr Glans:

"Jag tror generellt sett att det finns två olika typer av människor här i världen när det uppstår problem. Vi har den ena sorten som tänker 'Åh, ett problem! Hmm, det här måste jag ta tag i, det här ska jag lösa!'. Sedan har vi den där andra sorten som tänker 'Åh, ett problem! ......... Njaaae, jag tror jag går och lägger mig i fosterställning ett tag, så löser det sig säkert av sig själv!' Jag tillhör den senare sortens människor."

Det gör jag också.

MVH

Ger upp på dagens problem, låtsas att jag inte har en 4500 ord lång rapport att skriva, en presentation att öva på, ett personligt brev att skriva samt ett dysfunktionellt grupparbete att leda, och går och lägger mig i fosterställning någonstans istället. Ibland orkar man bara inte. Imorgon är en annan dag.