Caledonia.

Ready, set, go.

En sista kväll i Sverige. En sista portion av mammas köttbullar. En sista koll i vinklar och vrår för att se att jag inte glömt något. Väldigt många "hej då" och "vi ses snart". En sista ridtur. Ett sista gympass på 24/7. En sista kväll i ett hus med lagom temperatur och varmvatten överallt.

Och det känns faktiskt inte ett dugg sorgligt, tråkigt eller jobbigt. Jag är redo att åka tillbaka, jag har varit redo att åka tillbaka länge och istället för klump så är det en liten fjäril som skapas i magen vid tanken på att imorgon åker jag.

Glasgow, jag saknar dig!

Den svenska skammen

I morse mötte jag en person, tidigt på morgonen, som gav mig ett stort och öppet leende samtidigt som han hälsade med ett glatt "hej!". Jag blev både chockad och glad, smilade tillbaka allt vad jag kunde och hälsade jag med. Några kilometer senare log jag fortfarande. Det var så oväntat, så trevligt och så vansinnigt ovanligt för att vara i Malmö - ja, för att vara i Sverige överhuvudtaget.

Några timmar senare stannar en kvinna upp för att låta mig gå före där jag som vanligt kommer farandes i en väldig fart. Och jag vill tacka henne, jag vill se henne i ögonen, jag vill le, jag vill att hon ska känna samma glädje och uppmuntran som jag fick känna den där morgonen. Men tacket fastnar i halsen, blicken hejdar sig halvvägs upp, leendet fryser till och blir mest en besvärad grimas. Jag tänkte en gång för mycket på det där tacket, jag hann bli obekväm, jag fegade ur.

Jag går förbi ett kompisgäng på festivalen i stan och råkar stöta till en kille med min väska. Jag vill vända mig om, be om ursäkt, ge honom ett uppriktigt välmenande leende och visa att jag inte menade något illa med min klumpighet. Men jag vänder mig inte om, jag ger honom aldrig det där leendet och det enda jag lyckas frammana är ett mumlande "ursäkta" som är så lågmält att inte ens jag själv riktigt hör det. Jag tänkte en gång för mycket på den där ursäkten, jag hann bli obekväm, jag fegade ur.

Varför är det såhär? Varför är jag såhär? Hur är det möjligt att två månader och sjutton dagar i Lilla Landet Lagom har förändrat mig så till den milda grad att jag inte ens kan uppvisa lite vanligt hyfs längre? I Glasgow hinner ursäkterna ut innan jag ens hunnit tänka dem, tacken strösslar jag om mig till höger och vänster och aldrig någonsin är jag rädd att uppfattas som märklig eller överdriven.

De första dagarna tillbaka i Malmö brukar jag göra likadant, innan jag inser att folk i allmänhet här sällan ler, tackar och ursäktar sig inför fullständiga främlingar. De tittar till en gång extra om man ursäktar sig, tittat osäkert på en om man fyrar av ett leende och tacken tar de emot med en chockad min. Och trots att jag vet att det här är en löjlig insikt om något som kan förändras om jag verkligen vill, trots det kryper jag snabbt tillbaka in i mitt blygsamma svenska lilla skal där det mesta går ut på att stirra ner, undvika kontakt och rusa förbi så fort att ingen hinner lägga märke till en. Precis som så många andra blygsamma och förskrämda små svenskar.

Det är ganska så trist, faktiskt.

Food for thought.

Saker går itu så man borde vara försiktig 

Vi kan titta på tusen bilder utan att se varandra 

Ett foto stoppar tiden men livet vill sällan stanna

Så vi lägger nåt filter, på alla våra foto 

Fast inget av det som hände såg ut som det blev på korten 

Så vi fortsätter bara ta många skott 

Ingenting ska få komma bort 

Låter kameran få jobba hårt 

Innan vi försvinner ska vi fånga oss.

Hästar är bara rädda för två saker; sådant som rör sig, och sådant som inte rör sig.

Jag tar mig friheten att citera ett av Mullebloggens sista inlägg, som var så roligt att jag räknar med träningsvärk i skrattmusklerna imorgon. Kanske inte för er icke-hästmänniskor, förvisso, men för alla som någon gång haft med en "rädd" häst/ponny att göra lovar jag att följande "dialog" kommer att ge er många sådana där riktigt frustande fulskratt, sådana som man egentligen inte vill erkänna för någon att man råkar utstöta ibland. Igenkänningshumor är den bästa humorn.

"Matte: Seriöst, vi har inte ens kommit ut genom grinden än.
Mulle: Fnork!
Matte: Det är en byggnadsställning. De håller på att sätta upp en byggnadsställning vid huset.
Mulle: DE HAR INTE FRÅGAT MEJ FÖRST!!
Matte: Nej, varför i hela friden skulle de göra det?
Mulle: Fnork!
Matte: Kom nu…
Mulle: Men det ligger en HÖG där!
Matte: Det är mera byggnadsställning. Det av den som inte är uppsatt än.
Mulle: Kaos!!
Matte: Kan du gå ordentligt?
Mulle: Nej!!
Matte: Okej, varför står vi still NU då?
Mulle: NÅGON HAR STÄLLT EN TRAKTOR UTANFÖR STALLET!!
Matte: Ja, jo, men den står alldeles stilla och tyst, och det är gott om plats att komma förbi.
Mulle: Fnorkfnorkfnorkfnork.
Matte: Vad gör du?
Mulle: Jag smyger förbi!
Matte: Ah. Så lyckat.
Mulle: Jag överlevde!
Matte: Himla tur det du.

Mulle: Åh, sadel! Ska jag vara RIDHEST?
Matte: Ja, vi kan skritta en sväng.
Mulle: Woho! Skynda!!
Matte: Ja, jag ska bara ta på dig tränset. Sluta hoppa runt!
Mulle: NÅGON STARTADE TRAKTORN!!
Matte: Ja, men det var en helt annan traktor, på andra sidan stallet. Så du kan gott stå still i trettio sekunder till.
Mulle: Icke! Nu går vi!!
Matte: Om du ska vara ridhest får du stå still tillräckligt länge för att jag ska komma upp i alla fall, annars förlorar det syftet lite.
Mulle: Äh, du får väl ta i lite!
Matte: Bara stå vid pallen nu.
Mulle: OKEJ!
Matte: Kallar du det där för att stå still?
Mulle: Du kom ju upp, sluta klaga. Nu går vi!
Matte: Jaja.
Mulle: Fnork.
Matte: Traktor.
Mulle: Men ändå.
Matte: Ja, jo.

Mulle: Vad MÅNGA golfare det är!
Matte: Ja, det är nån sorts tävling idag.
Mulle: Fnork!
Matte: Ja, men de är inte farligare än vanligt.
Mulle: Okej! Då går vi som vanligt!
Matte: Nej, vi måste vänta lite här.
Mulle: Jag vill inte vänta! Jag vill gå!
Matte: Vi måste vänta, golfarna slår ut precis här.
Mulle: Men jag vill gå NU!
Matte: STÅ STILL!
Mulle: JAG VILL INTE STÅ STILL!!
Matte: Men jag säger ju att du MÅSTE st…
Mulle: FNORK!!
Matte: Där kom bollen ja. Tre meter framför.
Mulle: Herregud vad rädd jag blev!
Matte: Ja, tänk så bra att du inte gick va?
Mulle: Hade jag fått gå från början hade jag hunnit förbi innan.
Matte: Var inte sån nu.
Mulle: Jo.
Matte: Okej, var sån.
Mulle: Just det.
Matte: Nu går vi in på skogsvägen istället. Mindre golf.
Mulle: Låter bra.

Matte: Vad är det nuuu då?
Mulle: VAD ÄR DET DÄR?!?
Matte: Det är en tax.
Mulle: DET ÄR EN LITEN HÅRIG LANDKROKODIL!!
Matte: Nej det är en ta… eller vänta, du har rätt. Det är en liten hårig landkrokodil.
Mulle: JAG SA JU DET!
Matte: Men den verkar snäll. Och matten har koll på den så du behöver inte vara orolig.
Mulle: Fnorkfnorkfnork.
Matte: Se där, hussen sa att du är fin.
Mulle: Ja, det vet jag väl?
Matte: Och ödmjuk. Alltid ödmjuk.

Matte: Jag tycker att det går lite mycket baklänges nu.Mulle: Man borde LAGSTIFTA mot såna där!!Matte: Torkvindor?Mulle: Det FLADDRAR!!Matte: Ja, men alltså…Mulle: Fnork!!Matte: Den är typ femtio meter bort?Mulle: DET HJÄLPER VÄL INTE!!Matte: Nähä.Mulle: Åååh, du fattar ju ingenting!Matte: Nej, men det är sannerligen inte första gången…Mulle: Uh, nu är jag trött.Matte: Vi är snart hemma.Mulle: AAARGGHH!Matte: Jag tänker inte ens frå…
Mulle: BYGGNADSSTÄLLNING! TORKVINDA! TRAKTOOOOOR!!!Matte: Here we go…"

You only need the light when it's burning low.

Ni vet den där känslan när man inser att man borde städa, lämnar det i ett par dagar, inser på nytt att man borde städa, lämnar det i ännu ett par dagar, inser att man verkligen borde städa men lämnar det ändå? Och så plötsligt står man där med ett Mount Everest av saker att ta tag i; småsaker som egentligen bara tar några minuter var men plötsligt får man ägna tre timmar åt att städa för att man låtit de rackarns småsakerna bli så många. Man har låtit fjädern bli en höna, liksom. Lite så känner jag med den här bloggen dessa dagar faktiskt.

Inte för att bloggen är något nödvändigt ont som till exempel städning; inte alls. Jag bloggar för att jag vill, för att det är roligt att skriva och för att jag vet att det finns nära och kära som uppskattar det. Men ibland har man inte riktigt tid, eller motivation, eller inspiration. Då är det lätt att man lämnar det en vecka, två veckor, tre veckor. Och så plötsligt står man där med ett Mount Everest av saker som man vill dela, skriva, säga, berätta; saker som tar några rader var och plötsligt får man ägna sex sidor åt att berätta för att man låtit det bygga på så mycket. En tystlåten och stillsam fjäder har långsamt förvandlats till en kacklande höna full av saker att säga.

Lite så är det. Jag är en kacklande höna. Jag har massor att säga. Jag har tänkt en massa bra tankar, tänkt en massa dåliga tankar, gjort en massa roligt, gjort en massa tråkigt, skrattat mycket, surat lite och levt det däringa livet som det är ett sådant tjat om hela tiden. Jag har bränt mig på näsan, inte blivit solbränd alls, ridit långsamt på en häst, ridit fort på en ponny, gymmat, låtit bli att gymma, provat nya recept, provat gamla recept, jobbat som en kanin på speed, latat mig som en sengångare på Bahamas, varit social, varit asocial, tackat ja, tackat nej, levt fullt ut och inte levt särskilt mycket alls.

Sommaren har sprungit iväg utan att vänta på mig, och trots att jag vid början av varje vecka har påmint mig själv om vilket datum det är och hur mycket/lite det fanns kvar av allt det härliga sitter jag här med en liten känsla av att ha blivit snuvad på konfekten. Lite grann. Fast riktigt så är det ju inte. Jag har njutit massor av sommaren och verkligen försökt göra mig sommarminnen före, efter och mellan jobbet. Picnics, utflykter, solnedgångar i Västra Hamnen, kvällsdopp, vardagsvin, Smygehelger, maratonläsningar, familjeumgänge, kompisumgänge... Listan kan göras lång.

Men ändå sitter jag här med en liten känsla av att allt har gått alldeles för fort, att jag inte njutit tillräckligt mycket eller hunnit tillräckligt mycket. Utom på jobbet. På jobbet har jag hunnit en väldig massa, och en väldig massa bra dessutom om jag ska tro allt beröm jag fått. Jag har i princip blivit erbjuden en "riktig" tjänst på kontoret när jag är klar med min utbildning, vilket värmde självförtroendet rätt fint får jag säga. Synd bara att det inte är riktigt det jag vill just nu. Men ändå.

Oavsett hur mycket jag gjort, hur lite jag gjort och hur slut sommaren börjar ta är jag glad. Glad, nöjd och förväntansfull. Det finns så mycket fint som väntar den här hösten, och det måste jag bli bättre på att påminna mig själv om när jag sitter och känner mig lite depparedyster för att sommaren börjar gå mot sitt slut. Faktiskt.