Cats and dogs

Åh jag riktigt lever på helgen som gick, trots att den är över sedan två dagar tillbaka. Det blev en riktig sådan helg som jag behövde, med alla mina favoritingredienser. Det var dubbla sovmorgnar, det var hemmafest, det var långlunch med baskettjejerna, det var träning, det var god mat, det var shopping och sist men absolut inte minst så var det mycket sambotid.

Det har varit lite ont om den sistnämnda ingrediensen på senaste på grund av dubbla resor, besök och mycket jobb däremellan, så det var verkligen underbart att få heeela lördagskvällen, heeela söndagen och heeela söndagskvällen bara för oss. Härlig känsla va, att gå och längta efter den man redan sover bredvid varje natt? Hur klyschigt det än låter, och hur trött jag än kan bli på honom ibland, så kan jag verkligen inte få nog av den människan. Trevligt då att känslorna är besvarade, kan jag tycka!

Nåja, nog med kärleksbabbel. Jag känner mig riktigt upplivad den här veckan och jag tror att det beror dels på den fina energigivande helgen, dels på fortsatt flyt på jobbet, och dels på det faktum att jag har ett mycket nära förestående föräldrabesök att se fram emot. Sedan Åsa åkte härifrån i lördags natt (03.30 hämtade taxin henne, huvva!) har jag tillåtit mig själv att börja se fram emot nästa besök helhjärtat, och på torsdag kväll är det päronens tur att inta gästrummet. Fy så mysigt!

Nu har jag suttit kvar på kontoret en stund för att se om regnet skulle ge med sig, men jag börjar långsamt inse att jag nog får stanna här rätt länge ifall jag ska vänta på det... Säga vad man säga vill om Glasgow-vädret, men det är faktiskt inte särskilt ofta det är sådant här ihållande spöregn som gör att man verkligen inte vill gå utanför dörren. Jag har tur i det att jag kan välja att ta tunnelbanan hem, men med sådant här regn känns det som att jag kommer att bli så blöt bara av att gå till tunnelbanestationen att jag lika gärna kan fortsätta hela vägen hem...  Tur att jag hade tänkt stanna till på gymmet på vägen, så får jag raskt byta om till torra kläder i alla fall!

Motivation och motion

En måndagskväll som denna sitter jag här och filosoferar lite om det här med träning och de mål vi sätter för oss själva. Jag lyssnade på en träningspod på väg hem från jobbet och blev inspirerad av deras snack om målsättningar inom träningen.

Ofta känns det som att vi sätter mål och skapar förväntningar på oss själva inom områden som vi egentligen inte är särskilt bra på. Är man, som jag, en ganska dålig löpare så har man som nyårslöfte att i år är året jag ska börja springa två dagar i veckan. Tycker man att gymmet är det tråkigaste som finns, ja då ger man sig den på att man minsann ska masa sig dit tre dagar i veckan. Är man dålig på att göra pull ups, ja då kan du ge dig tusan på att det är den övningen man sätter mål inom istället för alla andra övningar som tränar samma muskelgrupp(er).

På sätt och vis är det här ganska naturligt - tyvärr, får man väl ändå säga - och jag tror att det är en produkt av dagens prestationssamhälle som är till synes fullt av supermänniskor som klarar allt alltid. Vi är så fokuserade på att vara bra på allt, även det vi är dåliga på, att vi någonstans glömmer bort att reflektera över hur bakvänt och destruktivt det kan vara.

Det är som att man verkligen lägger upp för att det där målet ska bli om inte omöjligt så i alla fall jävligt jobbigt att uppnå. Är man inte bra på att springa så kommer det att kännas vråltungt och förmodligen även ganska nedslående att tvinga sig ut två dagar i veckan för att göra just det. Och ju tyngre det känns desto större är risken för att man känner sig hemsk, ger upp, tänker "äh, det här är ändå inte för mig, jag är så värdelös att jag lika gärna kan ge upp".

Varför sätter vi inte istället träningsmål inom de områden vi är bra på? Sedan kan man ju naturligtvis jobba på att förbättra sig även inom de andra områdena, för att utvecklas och växa som person. Men att snöa in på ett definierat mål inom en gren som man inte är särskilt bra på tror jag kan vara farligt för psyket och motivationen. Så gör man ju inte med djur, till exempel. Det finns väl inte en hoppryttare i världen som har som mål att deras häst ska kunna göra klockrena galoppiruetter vid slutet av året, utan där fokuserar man istället på att stärka hästen inom det den redan är naturligt bra på. Inte heller tvingar man iväg sitt barn på fotbollsträning när det egentligen har mycket bättre känsla för dans. Varför ger vi inte oss själva samma rättvisa förutsättningar?

Om vi istället för att skapa onödig press fokuserar på att sätta de definierade målen inom områden som vi är bra på, och sedan övar på det andra lite mer lättsamt vid sidan av, tror jag att vi kan bli mycket sundare och gladare som personer. Det blir liksom ännu ett led i det här att acceptera att man inte kan - och inte ska - vara bäst på allt.

Jag vet inte hur många gånger jag gett mig den på att "bli en sådan som njuter av att springa". Otaliga tårar har runnit efter otaliga löppass som slutat i att jag känt mig som en värdelös säl som inte får luft. Jag kommer fortfarande ihåg den enorma lättnaden när min första PT bara viftade bort mitt babbel om att jag var en dålig löpare och att jag absolut måste lära mig springa långt. "Äh, vad ska du göra det för? Kondition kan du få bättre på en massa andra sätt!"

Sedan den dagen har jag bara gjort ett medvetet försök att börja springa på allvar, och det var inför ett lopp där jag liksom var så illa tvungen. Annars har löpningen blivit min vän på så många fler sätt än förut - och det helt enkelt genom att vi inte umgås särskilt ofta alls. De få gånger jag ger mig ut och springer nu gör jag det för att jag faktiskt verkligen vill, och oftast är det med absolut noll och inga - eller i alla fall väldigt låga - förväntningar. Då upptäcker jag oftast att jag kan mer än vad jag tror, att jag njuter mer än tidigare, bara för att jag inte tänker så mycket på det.

Livet behöver inte göras svårare än det redan är, helt enkelt.

Over and out!

En blombukett, en Åsa och en hembakad semla - ibland är det allt en liten blondin behöver här i livet.

Jäst är det nya svarta.

Med ett glas jäst te välkomnades jag tillbaka till kontoret i morse, och det känns riktigt fint att vara tillbaka faktiskt. Jag känner mig lite som om jag har varit på jullov alldeles för länge, och kroppen riktigt längtar efter rutiner och strukturerade dagar.

Det jästa teet är tro det eller ej inte ett resultat av tankspriddhet när jag gick på semester, utan det var jäst redan från början. I flaskan. Och så ska det tydligen vara. Kombucha kallas denna mirakeldryck, som var en stor hit i USA och andra stora marknader förra året. Det är sådär gott. Te ska liksom inte… bubbla. 

Anledningen till att kombuchan finns i våra liv är att det var den vara vi plockade med oss från Whole Foods när det gällde att hitta “the most disgusting drink”. Andra saker vi tog hem var surkål med kokossmak (“something you could never get your grandmother to eat”), mjölkchoklad med probiotika (“something weird”) och äppeljuice med vetegräsextrakt (“the most expensive drink”). Många av dessa läckerheter finns, tro det eller ej, fortfarande kvar i kylen där de bara väntar på att någon ska hugga in på dem. Kamelchokladen jag tog med från Dubai håller dem sällskap. Någon dag blir vi nog desperata nog att prova alltsamman…

Från Sverige plockade jag med mig en Nije ProPud samt en Oatly Natural Energy Shake. Den förstnämnda blev en riktig succé, medan shaken var lite för sötsliskig för vår smak. Men det var kul att kunna ta med lite ovanliga, helsvenska produkter som för en gångs skull inte heter Marabou eller Ahlgrens!

Ikväll blir det dock både Ahlgrens och Marabou, traditionsenligt nog när Åsa kommer på besök. Sedan skulle vi visst försöka oss på att baka semlor någon kväll också, men vi har ju som tur några kvällar på oss att hinna med allt. När jag däremot ska hinna ta mig till gymmet för att bränna av allt är en annan femma, men den som lever får se!

Earned it.

Alltså, när jag skrev om "mjukstart efter semestern" igår hade jag ingen aning om exakt hur mjuk mjukstarten skulle bli. Hittills idag har jag planerat vår jobbresa till Genève, ätit tårta, gått en promenad och skrivit en snutt om LCHF. Det var den arbetsdagen det.

Imorgon ska vi åka på utflykt till Whole Foods, då chefen tycker att vi kan behöva komma bort från kontoret lite grann. Väl där har vi ett gäng uppdrag att utföra, och när de är klara får vi gå hem för dagen. Uppdragen är som följer:

1. Find something you could never get your grandmother to eat
2. Find one weird thing and one thing that should be really delicious
3. Get one of every "fermented" product.
4. Find out what's the most expensive drink in the store and what's the most disgusting
5. Can you identify any new trend based on the product offering?
6. Get one of every product that promises "natural energy".
7. Have a delicious lunch, preferably something that goes with a glass of wine.

Känns som en helt okej arbetsdag, den också! Och det här är vi faktiskt värda allihop, efter att ha slitit som djur non-stop sedan slutet av oktober ungefär. Jag älskar mitt jobb!

Från paraplydrinkar till paraplyer

Ett av mina nyårslöften det här året var att blogga mer. Nu har det gått drygt en månad av 2017 och jag har fortfarande inte lyckats ta mig tid att skriva ett endaste inlägg. Jomensåatte...

Jag ska försöka, det ska jag verkligen. Jag har sjuttiotvå saker som jag skulle kunna skylla på, men innerst inne vet jag ju att det bara handlar om prioritering. Jag älskar ju egentligen att sitta här och ordbajsa om min vardag! På samma gång vet jag att det är en ond cirkel; slutar jag skriva en period så blir det jobbigare att komma igång sedan, mer att berätta om, så det allra bästa är att försöka hålla någon slags flyt så blir det roligare för både mig och er. Deal? Deal!

Anledningen till att jag har tid att sitta här och prata med er på en måndagseftermiddag som den här stavas s-e-m-e-s-t-e-r. I går kväll kom Sami och jag hem efter att ha spenderat drygt en vecka i Dubai hos Jakob och Fannie. Vi hade alldeles underbara 9 dagar i värmen, med allt från dykningslektioner och vattenland till beach clubs och kulinariska upplevelser. Jösses vilket lyxliv vi lever där borta, och jösses vad vi vill tillbaka!

Eftersom att jag hade lite semesterdagar över att ta ut före april bestämde jag mig för att ta ledigt även dagen efter att vi kommit hem, och oj vad tacksam jag är för det idag! Kalla mig gammal, men jag tycker faktiskt att det är enormt skönt att få en sista dag att vila upp mig på samtidigt som jag har tid att packa upp och köra ett par maskiner tvätt innan veckan drar igång på riktigt. Visst låter jag mogen och förnuftig nu?

Det blir dock en ovanligt kort arbetsvecka för mig, och minst sagt en mjukstart efter semestern. På onsdag åker jag nämligen direkt från jobbet till flygplatsen, där ett Ryanair-flyg till Köpenhamn väntar. Det är dessvärre inte någon nöjesresa direkt, utan istället ska jag gå på mitt livs andra begravning. Den första för någon som stod mig riktigt nära. Usch, det blir tufft. Jag försöker dock att se "the silver lining", och försöker att se det som en chans att umgås lite extra med vänner och familj.

Året 2017 har med andra ord fått en minst sagt omtumlande början, och det känns som att det har gått ungefär tre månader sedan nyårsafton istället för en. Det ser ut att bli fortsatt händelserikt ett tag framöver, med allt från besök till födelsedagar till weekend-resor. Dagen efter att jag kommer tillbaka från Sverige flyttar min goda vän Åsa, som har fått lite ledigt från jobbet i Colombia, in för att bo här i en vecka. Vi har varit väldigt nära vänner i snart 10 år och inte träffats på över ett år, så det ska bli fantastiskt roligt att ha henne här! Lagom till att Åsa åkt hem kommer sedan föräldrarna på besök, och vips så var vi inne i mars! Och då skulle jag visst åka till London...

Meeen jag klagar inte en sekund. Det är ju trots allt såhär jag gillar att leva mitt liv - full fart framåt, med en och annan myskväll däremellan för att bryta av lite. Nu tänkte jag dela med mig av lite semesterbilder, innan jag fortsätter denna avslappningens dag med TV-serien Nobel, kaffe och en stackars bortglömd lussekatt som jag hittade i frysen.

Silverene Tower, där vi klämde in oss i Jakob & Fannies lilla etta. 

Dubai Marina, där lägenheten ligger.

Husets pool, som vi gärna umgicks mer med. 

Kite Beach

Ett av de vackraste Starbucks jag någonsin sett (i och för sig ingen svår tävling att vinna), i Ibn Batuta Mall.

Ute på Ladies Night vid Burj Al Arab

... på en bar som passande nog hette 360 Degrees och låg mitt ute i vattnet. 

Den stora moskén i Abu Dhabi.

Traditionsenlig avslutningsfrukost på International House of Pancakes.