Så kom den då äntligen - dagen då jag till slut kunde promenera rakt ut genom dörren utan en tanke på möss & vant-lådan. Dagen då vi kunde börja slita lite på caféernas nyinköpta utemöbler. Dagen då jackan kunde läggas ner i väskan efter första kvarteret, för att sedan stanna där resten av eftermiddagen. Dessvärre innebär det här även att det är dagen då en del mindre välbehållna skottar bestämmer sig för att kasta av sig tröjan - ett fenomen som lokalbefolkningen kallar "taps aff" - men med solglasögon på blir den bländande och smått traumatiserande effekten lite lättare att hantera.
Jag började dagen med en promenad till Partick där jag fick lite ordning på den röra som kallar sig mitt hår. Frisören påpekade med en menande blick att det nog var en fyra månader sedan jag var där senast och jag fick mumla fram något om att jag åtminstone tänkt på att gå dit i flera veckor nu. Uppfräschad och stilig blev jag i alla fall, och det var riktigt skönt att plocka bort en 5-6 centimeter sådär!
På väg hem från Partick stannade jag till på en liten marknad för lokala producenter och köpte med mig lite marmelader, bär och en smoothie. Sedan plockade jag upp Sami på väg förbi lägenheten och vi promenerade in till stan för lite shopping, med avbrott för fika på Gesso Espresso Bar. Morotskaka och islatte i solskenet, det är grejer det!
Nu ska vi snart pipa till gymmet som förberedelse för våra lördagstacos, och imorgon ska vi fortsätta att njuta av vädret genom att ge oss ut och vandra upp på något litet berg någonstans. Det är inte alls tokigt att ha ett gäng vackra berg, dalar och sjöar runt knuten!
"Det har varit en lång vecka", sa jag till min kollega häromdagen. När hon lite försynt påpekade att det fortfarande bara var tisdag eftermiddag kändes det lite tungt faktiskt. Hur är det möjligt att 36 timmar kan gå så långsamt?
Ja jag vet inte riktigt var min hjärna har varit den här veckan, men inte har den varit närvarande i alla fall. Jag har glömt mig, pratat fel språk, snubblat på orden , tappat tråden och rent allmänt känt mig lite som ett sidospår hela veckan. Som en parentes, liksom. Som någon som är där och fysiskt närvarande, utan att egentligen inte tillföra någonting. Hela veckan har varit ett enda sidospår, och jag har varit en enda parentes.
Inte förrän i morse kickade min vanliga påkopplade personlighet in - dålig timing med tanke på jobbet, men bra timing med tanke på den vårstädning jag och Sami planerat att ägna dagen åt. Vi hade kommit överens om att under veckan se oss omkring och komma sådana där småsaker som aldrig blir gjorda, och skriva upp dem på en lista. Idag var det dags att ta tag i listan, och såhär några timmar senare kan vi stryka punkter som "rensa avloppet", "putsa speglarna", "rensa garderoben" och "kalka av kaffemaskinen" från listan. Tillsammans med "storstädning av hela lägenheten", alltså.
Med bra musik i högtalarna och en och annan kram bland badrumsspray och dammvippor gick det i flygande fläng, och nu hämtar vi andan på soffan en stund innan det blir dags för dagens belöning: hämtmat och filmmaraton. Jag kommer nog aldrig att bli lika cool som Gilmore Girls, men när jag beställer hämtmat känner jag nog ändå att min coolhetsfaktor hoppar upp några snäpp. Synd bara att jag är lite för hälsosam av mig för att vara cool oftare.
Imorgon tänkte jag dock jobba vidare på coolheten, genom att åka på mitt livs första affärsresa. Det är jag och min kollega Ann som ska bli fraktade ner till London (igen!) för att gå på Storbritanniens största matkonferens. Vi blir inhysta på Hilton och har som främsta uppgift att gå omkring och smaka på en massa olika sorters mat, så det känns ju rätt okej ansträngande som första upplevelse tycker jag. Nä, skämt åsido så ska det faktiskt bli jätteroligt och spännande att träffa folk från industrin och lyssna på intressanta föredrag. Och så är jag ju inte den som tackar nej till en anledning att klä upp sig i fina businesskläder heller, för den delen!
Nu tycker Sami att jag ska sluta skriva romaner och börja fundera på vad jag vill äta till middag istället, så det är bäst att jag lyder. Värre livsöden kan jag faktiskt tänka mig... Hej på er!
På ett tåg genom lilla landet England författas detta blogginlägg. I riktig SJ-anda är vi 40 minuter sena pga signalfel, men det gör inte så mycket när man är en blond liten tös med en långhelg i London framför sig. Vad som däremot gör något är gubbgänget som just klev på och som förpestar min tysta kupé med sitt tjatter. Läskunniga verkar de inte vara, och på grund av tidigare nämnda attribut känner jag inte riktigt att jag har så mycket pondus ifall jag nu skulle få för mig att säga ifrån... Nåja, det är nog bara bra att jag inte sitter och sover alltför mycket!
I dagarna tre ska Ullis och jag fara runt och göra stan osäker med promenadskor och plånböcker i högsta hugg. Mina enda måsten är - föga förvånande - mat-relaterade, så vad annat fröken Romeling kan tänkas ha planerat för oss vet jag icke. På lördag kväll ska vi gå på Royal Albert Hall och se en visning av Titanic där symfoniorkestern spelar musiken live, men det är ungefär så långt jag är uppdaterad på våra planer. Jag är i alla fall helt med på allt som slutar med "... och sedan äter vi".
En söndagskväll som ägnas åt pensionssparande, tvättvikning och försäkringsfix. Herregud, när blev jag såhär duktig?
Det har på det stora hela varit en ganska duktig vecka faktiskt. Fem träningspass, fyra omgångar tvätt, två kompisträffar, lite städning och mycket bra jobb gjort. Det var bara lite bloggande som saknades! Och diverse andra världsräddande aktiviteter...
Det var för övrigt min första femdagarsvecka på jobbet sedan mitten av januari, tufft va? Nu ska jag bara jobba fyra dagar veckan som kommer, så att jag inte tar ut mig alldeles. Den femte dagen ska jag spendera i London med Ullis, och lika så lördag och söndag. Vi har inte träffats sedan Halloween, så det ska bli hemskt mysigt att umgås och snacka ikapp lite i några dagar!
Fram till att London-tåget går på torsdag kväll blir det dock fullt fokus på jobb och träning, sådär som en vardagsvecka ska vara. Jag känner mig ovanligt motiverad i träningen på senaste och tänkte försöka fortsätta så. Det är ju liksom så otroligt skönt när man tar sig över den där lilla (och ibland väldigt stora) tröskeln till att träningen är något som blir av av bara farten, inte för att man tänkt och planerat en massa för den. Den tröskeln tog jag mig över förra veckan, och även om Londonresan kommer lite olägligt så sett så hoppas jag kunna hålla kvar i flytet tills jag kommer tillbaka på söndag eftermiddag. Nu när våren visar sig mer och mer för varje dag som går här blir det dessutom ännu lättare att motivera sig till att sticka näsan utanför dörren. Älskade vår, som vi har längtat!
