Påminn mig om att aldrig med kalla Vita Häxan för just Vita Häxan. Det må stämma i många fall, och hon skrämmer fortfarande strumporna av både mig och alla andra inom avdelningen ibland, men jag tror faktiskt att jag har hittat fram till det där hjärtat som concierge Ben garanterade mig fanns där under min första vecka på hotellet för ganska exakt två år sedan.

Idag kallade hon nämligen in mig på sitt kontor, och istället för att gorma på mig för något misstag jag gjort så ville hon bara prata med mig om lördagens mardrömspass och kolla så att jag var okej. Hon sa att det varit den värsta dagen någonsin på hotellet även för henne, att ingen ska behöva ta så mycket skit som jag/vi fick göra under den dagen och att hon verkligen mådde dåligt över att jag hade fått ta emot så mycket skäll och klagomål från arga gäster utan att någonting egentligen var mitt fel. Hon hade en lång utläggning om att det här var mitt deltidsjobb, att de ville att jag skulle tycka det var roligt att gå till jobbet, att de tycker att jag är fantastiskt duktig på det jag gör och verkligen uppskattar mig som anställd.

Hon la helt enkelt flera minuter av sin tid på att kolla så att jag inte mådde dåligt efter lördagens pärs, på att tala om hur mycket de värdesätter mig och på att förklara att de "värsta" gästerna från i lördags blivit uppringda av högsta chefen och var glada och nöjda igen. Gud så mycket bättre allt känns nu, och gud vilken oväntat snäll människa hon kan vara!

Nu längtar jag till mitt nästa arbetspass istället för att gräma mig för det - trots att det är på lördag med samma tider som den gångna helgen. Men det kan helt enkelt inte bli lika katastrofalt igen, det kan det inte!

Prayer for the weekend.

En fantastiskt bra helg privat sett, och en fantastiskt dålig helg professionellt sätt är väl en bra sammanfattning av de gångna två dygnen. I fredags hade jag en riktig kanonkväll med Åsa, Frida och min nya svenska bekantskap Michelle som just börjat jobba på försäljningsavdelningen på hotellet. Vi träffades för drinkar och skitsnack hemma hos Frida och gick sedan snett över gatan in på ABC där vi dansade bort några timmar till Propagandas härliga indie-musik. Åh vad bra det var!

I lördags var det sedan dags för jobb, och jag kan utan tvekan säga att det var mitt värsta pass någonsin som receptionist. Och det säger ganska mycket! Det var konstant stress, klagomål och problem från det att jag kom in till det att jag lyckades ta mig därifrån 9,5 timmar senare, gråtfärdig och helt slutkörd. Jag har aldrig sett på maken till krångliga, missnöjda, oförstående och otrevliga gäster - och de tog aldrig slut! Det gjorde däremot maten i kantinen, så när jag kom ner för min lunchrast 3,5 timmar för sent var all mat slut. Det hjälpte inte mitt humör, kan vi väl säga. Nä, ty fusan vilket jäkla skitpass det var!

Tur då att jag kunde pila hem till Åsa efter jobbet, där jag dränkte mina sorger i pizza, kaffe & Baileys och massor av planerande inför vår lilla roadtrip i USA i juni. Det var precis vad jag behövde! Det, och den där extra timmen sömn jag fick när vi ställde tillbaka klockorna.

Igår var det så dags för jobb igen, och jämfört med lördagen var det väl ett riktigt smärtfritt pass. Jämfört med ett normalt pass var det dock ganska dåligt och återigen fick jag verkligen anstränga mig för att inte låta känslorna rinna över, utan klistra på det där glättiga receptionist-leendet som jag är så van vid. Smile and wave, just smile and wave...

Nu dröjer det några dagar innan jag behöver gå dit igen, och det är väl för väl det. I dag unnar jag mig en riktig slappdag, trots att det är måndag, och tänkte faktiskt varken jobba eller plugga. Istället ska jag köra ett dubbelpass på gymmet - först Bootcamp och sedan Abs Attack -, gå på stan och köpa lite detaljer inför onsdagens Halloweenfest, sätta mig på ett café någonstans med min bok och bara ta det lugnt i mitt eget sällskap. Because I'm worth it, eller nått.

Ha en fin vecka där ute!

"Success means having the courage, the determination and the will to become the person you believe you were meant to be."

Nu ska jag ryta ifrån lite här, för nu har jag fått nog. Jag är lite frustrerad, lite äcklad och lite arg. Lite alltmöjligt-upprörd, helt enkelt. Jag är frustrerad på grund av det här landets arbetskultur. Jag är arg på mitt universitet. Jag är lite äcklad av samhället och dess ideal, i kombination med företag som Procter & Gamble, KPMG, Deloitte, Ernst & Young och PwC.

Livet är en tävling. Man måste vara bäst. Man måste vilja ha mest. Allt är en tävling, en tävling som kretsar enbart kring karriärkarriärkarriär och hela livet ska i sin tur kretsa kring detta. Karriär. Pengar. Prestation. Karriääär.

"Kom och jobba hos oss (först gratis, sedan nästan gratis, och sedan kanske vi eventuellt kan tänka oss att betala dig på riktigt), annars kommer det aldrig att bli något av dig här i världen! Du kommer aldrig att kunna göra karriär, du kommer aldrig att få jobba inom business och du kommer att vara en värdelös människa för resten av ditt liv!" Det är ungefär det budskapet som ovan företag sänder ut till stackars desperata och förvirrade universitetsstudenter, och det är svårt att inte ta åt sig. De har pengar, de har makt, de har jobb och de har inflytande. De sitter stadigt på sina höga hästar, och varken universitetet eller samhället med dess djupt inrotade kultur gör några försök att plocka ner dem därifrån.

Istället anordnas det tävlingar, seminarium, projekt, middagar och föreläsningar där dessa företag höjs till skyarna och man - om man har tur, är tillräckligt speciell och snudd på kunglig - kan få möjlighet att prata med människor som är högt uppsatta inom dessa företag. Herregud! Vilken grej va! Det är ju precis det som varenda student på hela University of Strathclyde Business School drömmer om! Att få prata med riktiga människor! Eller vänta lite...

Så är det ju inte. De är inga superhjältar de här människorna. De är varken mer eller mindre riktiga och viktiga än jag. Deras företag är inte de enda företag som finns i hela världen. Man är inte mindre värd om man inte söker sig till dessa ställen. Alla människor drömmer inte om att få jobba för dem. Livet är inte dömt att misslyckas ifall man inte lyckas skaffa sig ett internship eller grad job med dessa företag. Men de är skrämmande bra på att få en att tro det, och samhällets ideal i kombination med universitetets samarbeten får deras hjärntvättande propaganda att nå ännu längre, slå ännu hårdare.

Vid den här tiden förra året hade jag lite panik. Jag hade lite panik, mycket prestationsångest och lite vanlig ångest. Jag hade ju nämligen inte haft en tanke på att söka mig till ställen så som Deloitte eller Procter & Gamble för att få göra obetald praktik hos dem under sommaren. Den tanken hade inte överhuvudtaget slagit mig, och efter en vecka med tre föreläsningar på det här ämnet i skolan var jag helt övertygad om att det här betydde slutet för mig och min karriär. Jag skulle aldrig få jobba i närheten av "the big four", jag skulle aldrig kunna göra karriär och mina år på universitetet var i princip bortkastade.

Så är det ju naturligtvis inte, men det krävdes både ett och två långa samtal med mer vettiga människor som har alla tio tårna på jorden för att lilla jag skulle inse det. Jag hade låtit propagandan komma åt mig, jag hade låtit mig hjärntvättas av skolan och företagen och samhället och mitt i alltihop glömde jag bort vad jag själv ville. Vad jag själv kunde. Jag vill inte alls jobba med enorma företag som de där; en sådan karriär har jag aldrig drömt om. Jag har inte rätt personlighet för det och skulle förmodligen vara ganska dålig, men det innebär inte att jag inte kan vara bra på något annat.

Det tog mig dock som sagt ett tag innan jag insåg detta, och när det nu återigen börjat propageras om dessa företag och de möjligheter de erbjuder får jag riktigt anstränga mig för att inte låta det komma åt mig på samma sätt som det gjorde förra året. NEJ, jag har inte sökt några grad jobs. NEJ, jag har inte varit på någon av karriärskvällarna. NEJ, jag är inte intresserad av att följa med på ännu en presentation om hur mycket guld och gröna skogar Ernst & Young kan erbjuda. NEJ, jag vill faktiskt inte jobba för någon av "the big four" men jag är faktiskt en ganska smart och duktig människa ändå. Och jag kommer att lyckas, på mitt sätt. Vill jag tro.

Jag vill bara inte ha ett dåligt betalt grad job i två år, oavsett hur mycket karriär jag kan göra efter det. Jag vill inte tvingas genomgå sju olika tester om allt från matte till ordkunskap och logiskt resonerande innan jag ens får komma i någon form av eventuell kontakt med den som eventuellt kommer att anställa mig. Jag vill inte att min chans att få jobb i grund baseras på hur många ekvationer jag lyckades lösa på 25 sekunder eller hur många ord jag kunde beskriva betydelsen av.

Jag vill ha en karriär, men jag vill ha en karriär som jag tycker är rolig. Jag vill ha en karriär som berikar mig mer än finansiellt, och jag vill ha en karriär där jag inte hela tiden behöver hävda mig, tävla och övertyga mig om min egen tillräcklighet. Jag vill ha en karriär som jag har förtjänat tack vare min personlighet, mina erfarenheter, min kunskap och mina faktiska talanger- inte tack vare hur många figurer jag lyckades placera i rätt ordning under ett test som gjordes framför en datorskärm. Självklart är det viktigt att man har kunskapen som krävs, och självklart kan ett test eller två ibland vara nödvändigt. Men de här företagen tar det liksom femton steg längre än så, och det ser jag inte riktigt poängen med. Alls. Det får bara de som eventuellt söker sig dit att känna sig dåliga och frustrerade för att de inte klarade av det där fjärde testet och således inte ens fick en chans att presentera sig personligen för arbetsgivaren.

Självklart är det viktigt att visa framfötterna; självklart är jag redo att jobba hårt. Men den företagskultur som tycks finnas inom ovan nämnda företag skulle jag inte orka med en sekund. Jag är helt enkelt inte tillräckligt klipsk, hårdhudad och business-inriktad som person. Jag avskyr att tävla, och jag avskyr människor som inte kan tänka på annat än att tävla. Det gör mig så trött.

Alltså fattar ni att jag hade en att göra-lista med 11 punkter på idag, och att jag lyckades få alla 11 punkter gjorda före klockan 18? Som belöning har jag nu en styck huvudvärk och en styck värkande tumme (att spika upp mina nya tavlor var en av sakerna som stod på listan, det gick sådär), men oj vad duktig och produktiv jag känner mig! Det ska jag fira med att äta kycklinggratäng, titta på TV och slappa sanslöst hela kvällen. Är det lillördag så är det!

Och så kom den där stunden när jag satt och letade efter en bild att använda i min uppsats och ratade flera stycken för att de "inte var tillräckligt blodiga". Men annars är det en helt normal skoluppgift jag skriver, ja då!

Ungefär lika normal som den där lektionen för ett par veckor sedan då vi diskuterade rädslan för Musse Pigg som ett potentiellt problem inom turismindustrin.

Jag älskar min föreläsare med alla hans tokiga påhitt!

Bilingual overload.

När man är trött och har sovit mindre än 10 timmar de senaste två dygnen kan det bli lite fel ibland...

"Men visst blir det annorlunda, visst kan man tella skillnaden?"

"No, we don't have any of those left tyvärr!"

"Dissa mig inte nu, din lilla beträdare!"

"Well I have faktiskt checked them out already."

"Jag letar fortfarande efter svart läppstick, men det löser sig nog."


Samtliga kan källhänvisas Anonym Blondin, 18 oktober 2014.

Jag tror jag ska sova lite nu.

The secret of getting ahead is getting started.

I takt med att examen närmar sig (herregud, examen närmar sig!) får jag allt oftare frågan om vad jag vill jobba med. När jag svarar att jag vill fortsätta inom turismindustrin men inte gärna i hotellbranschen tenderar folk att titta på mig som om jag vore en ovanligt svårlöst ekvation. Turism förknippas alltför ofta med hotell, restauranger och attraktioner av olika slag - just sådant som jag inte ser mig själv jobba med i längden.

Nej, istället brinner jag för marknadsföringen av detta; för hanteringen av hela turismbranschen; för att hänga i kulisserna av destinationerna. Mitt absoluta drömyrke just nu skulle vara att få jobba för den här organisationen, vara med i skapandet av en sådan här guide, leda och organisera sådana här tillställningar. Det är ju sådant här jag vill jobba med, det är sådant här jag förstår mig på, det är sådant här jag känner att jag skulle kunna vara riktigt jäkla bra på. Det är sådant här jag ska jobba för att få jobba med, och det riktigt kittlar till i magen vid tanken på att den drömmen en dag kan bli verklighet. Jag måste bara slita tillräckligt hårt för det. Eller skicka ett riktigt långt och fint brev till jultomten och berätta hur mycket jag förtjänar mitt drömjobb med tanke på hur mycket spenat jag (inte) ätit i år. Det är också ett alternativ.

Härliga höstvardag

En sådan där skön onsdag som jag inledde i soffan med knäckebrödsmackor, kaffe och levande ljus. En halvtimme senare klädde jag på mig strumpbyxor, stickad klänning, mina favoritstövlar samt finkappan med finhalsduken och gav mig ut i höstkylan och soluppgången för att bänka mig på biblioteket och plugga. Och plugga. Och plugga.

Några timmar senare sitter jag här, nöjd med mig själv och dagens research och dunderladdad för ett PT-pass på gymmet. Wish me luck!

Okej, hur illa är det på en skala att jag drömde om Lingongrova och Martin Olsson cashar i natt? Är det bättre eller värre än när jag drömde att jag satt på McDonald's i Trelleborg och åt tillsammans med en gigantisk levande teddybjörn?

Jag bara undrar.

Clear your mind of can’t.

"Hej vad det går!" var ett uttryck jag lärde mig (lite för) väl under mina månader på Radisson i Malmö, och jag känner väl att det passar in ungefär lika bra nu som det gjorde då. Livet tuffar förbi i 120 kilometer i timmen och jag försöker hänga med bäst det går. Hittills går det väldigt bra! Jag är mitt inne i en period av 13 uppbokade kvällar i rad medan dagarna ägnas åt plugg och träning, men det gör mig faktiskt ingenting just nu. Förkylningen har jag äntligen lyckats jaga bort, både jobb och skola är (typ) under kontroll och livet känns på det stora hela roligt att leva. Om än lite uppbokat, emellanåt.

Igår var jag ute med två fjärdedelar av Swedish Flat Mafia; vi käkade pulled pork pizza på Bier Halle och sörplade drinkar på TGIF. Samtalsämnena varierade kraftigt och det var länge sedan jag skrattade så mycket på en och samma kväll. Vilka fantastiska människor jag omger mig med, på alla håll och kanter!

Denna förmiddag har jag reserverat till mig själv, och varken plugg eller andra duktiga aktiviteter får se skymten av mig. Istället har jag fått 10,5 timmars mycket välbehövlig skönhetssömn, lite catch up med livet på diverse sociala medier och snart ska jag ställa mig och steka pannkakor åt mig och Hannah. Sedan blir det jobba av kl 14-23, och där var den dagen slut.  Imorgon är planen morgonträning, mysigt café-plugg med Ullis och sedan ännu ett arbetspass på ovan nämnda jobb. Helt okej!

Ha en fantastisk lördag där ute!

Morgonstund har guld i mund.

Du och jag plugget, du och jag. Och Sofia Karlsson. Och kylan. Isbjörnsrumpa, vad kallt det är!

A good friend is someone who thinks you are a good egg even though she knows you are slightly cracked.

En sådan där klockren bild som säger mer än tusen ord. Från i fredags kväll.

9 timmar på jobbet med massor av prat gjorde inte min förkylning bättre, och istället för kanelbullens kväll hemma hos Frida blev det en kväll nedbäddad i sängen för min del. Det har varit en ovanligt jobbig vecka faktiskt - både fysiskt och psykiskt - och det känns som att jag gjort mig förtjänt av lite me-time. Jag tuggar på kanelbulle från Ikea, snorar så mycket jag vill utan att någon bryr sig och lyssnar på mina favorit-klipp från YouTube som berör mig och får mig att bli alldeles sådär fylld till brädden av löjliga känslor. Jag ger er mina topp tre:

Ja, jag är en sucker för fina låttexter, stämningsfull musik och folk som kan sjunga bra. Nu ska jag fortsätta lyssna, fortsätta imponeras.

Bugger.

Vad jag åt till frukost? En yoghurt och två skivor parmaskinka, såklart.

Behöver jag ens säga att förkylningen nu tagit över mig till fullo och kidnappat både aptit och smaksinne?

En students dagbok

Efter en morgon som började med att jag var uppgiven, ledsen och gråtfärdig av stress inför skrivandet av min dissertation har jag nu gjort en helomvändning, hittat ett drömföretag som jag vill samarbeta med och blivit full av förhoppningar och förväntningar inför ovan nämnda projekt. Snälla rara Health & Fitness Travel Ltd, svara ja på min förfrågan om samarbete!

Hej jag heter Mikaela, jag är 23 år gammal och jag kan stava till betydligt! Inte illa va?

Mina första 48 timmar som 23-åring har varit både bra och dåliga, där det dåliga mest beror på en styck förkylning som flyttade in i min kropp i ungefär samma stund som min födelsedag tog slut och vi var på väg hem från kvällen med tapas och drinkar på Boteco do Brasil. Halsont, nysningar och allmän slöhet är vad som gäller och det gör mig lite nere faktiskt.

Ingenting kunde dock stoppa mig från att åka iväg och rida med universitetets ridklubb i går eftermiddag, och oj vad jag njöt av att sniffa lite häst igen! Dessutom fick jag möta vad som tros vara Skottlands största häst - en herre på hela 203 cm i mankhöjd. Helt otroligt!

Nu ska jag fräscha upp mig lite och städa undan alla presenter jag fick av folk på dagen. Jösses vad bortskämd jag blir, jag är helt överväldigad! Sedan blir det föreläsning på universitetet, som förhoppningsvis är lite mer vettig än de vi haft hittills... Men först bjuder jag på lite blandade bilder från de senaste dagarna!

Födelsedagsfirare 1

Födelsedagsfirare 2

Presentbordet

Min fyrbenta kompis Betsey, vilket var den pålle jag fick nöjet att rida på i går eftermiddag