Med nyligen inköpta biljetter till Passengers konsert i Glasgow i juli, nyligen godkänd treveckorsvistelse i Sverige i sommar och nyligen påbörjad långhelg är det svårt att vara annat än glad så att det spritter i kroppen idag. Dessutom är det ju påsk, vilket innebär att det okej att äta obegränsade mängder godis dygnet runt!

Tyvärr är britterna så pass tråkiga att deras påskgodis mest bara handlar om choklad, och jag ska snällt erkänna att jag saknar lite hederligt svenskt lösgodis dagar som denna. Nåja, jag har en påse gamla bilar som överlevt sedan julens Sverigebesök, så jag får hålla till godo med den tills det är Sverigedags nästa gång. Dessutom fick jag ett jättefint påskägg av Sami (även det gjort av choklad, det är liksom så man gör påskägg här) som jag njuter av!

Den korta arbetsveckan kändes allt annat än kort, och det känns som att jag jobbade mer under måndag och tisdag än jag gjort på hela månaden hittills. Nu är dock hela kontoret utom jag på semester fram till torsdag i nästa vecka, så förhoppningsvis får jag en chans att jobba på lite i min egen takt de närmst dagarna. Det ska bli fantastiskt skönt att (förhoppningsvis) hinna få undan lite smågrejer som det aldrig tycks bli tid till annars!

Påskhelgen innebär annars sovmorgnar, träning, utflykt, bakning, spelkväll hos Tom och Michelle samt påskmiddag hos Samis mamma. Idag var dagen för utflykt, och vi vandrade upp på berget Ben A'an som ligger en dryg timme utanför stan. Det var en alldeles lagom tur på 4 timmar ungefär, och vädret höll sig mestadels på vår sida vilket innebär att vi kunde äta vår matsäck i solen uppe på toppen. Inte illa alls!

På tal om Trump alltså...

Det bästa med att ha en dålig dag, som jag hade igår, är väl ändå hur vansinnigt bra man mår dagen efter? Humöret har liksom klättrat upp från botten på bassängen tillbaka upp på treans trampolin igen, och det känns så skönt. Igår hade jag en bassängbottensdag då jag bara behövde få vara lite negativ och stressad över allt - idag vaknade jag med ett leende på läpparna (nåja nästan i alla fall, det är ju ändå onsdag) och motivationen till allt har återvänt.

Tror ni mig ifall jag säger att en av de stunder då jag mådde som allra bäst igår var när jag var ute och sprang? Mikaela för ett år sedan hade vridit sig av skratt åt detta påstående, men faktum är att det faktiskt stämmer ganska bra. Inte för att löpning på något vis är en träningsform som jag skulle välja helt självmant, jag är fortfarande ganska kass på det, men i alla fall.

Anledningen till att jag trots allt utsätter mig för denna tortyr är att jag vid ett svagt tillfälle gick med på att springa ett litet lopp med jobbet när vi är på konferens i Schweiz i början av maj. Det är inga långa avstånd, men det känns ändå bra att ha byggt lite pannben och knästyrka innan det bär av. Vad folk däremot inte berättade för oss när vi anmälde oss är att loppet går av stapeln klockan 7.30 på morgonen. Tur att man är morgonpigg, eller nått...