Snart kommer tomten

Äntligen, äntligen, äntligen. Äntligen behöver jag inte hålla tillbaka mer. Äntligen kan jag nynna på bäst jag vill. Äntligen kan jag ta en pepparkaka ur burken utan att känna att det är dubbet fel. Äntligen kan jag börja planera julbaket helhjärtat, utan förbehåll. Äntligen får jag kasta mig in i julen med huvudet före, och bara mysa runt i ett rödgrönt, glittrande moln av pepparkaksdoft och Jingle Bells. Äntligen är det första advent!

Julkänslan, som jag försökt hålla tillbaka i ett par veckor nu för "det är ju för tidigt", fick infinna sig med buller och brak igår, då vi hade en helt fantastisk eftermiddag och kväll i juliga Edinburgh. En av de få anledningar jag ser att åka till Edinburgh (förutom att hälsa på vänner då) är faktiskt julen, för den måste jag erkänna att de gör snäppet bättre än Glasgow!

Den ursprungliga anledningen till att vi var där var en ljud- och ljusshow som vi bokat tillsammans med två av mina kollegor och deras sambos. Eftersom att den inte började förrän senare på kvällen, åkte jag och Sami in redan under eftermiddagen för att gå på julmarknaden, äta middag nånstans och åka skridskor. Solen sken, maten smakade bra och skridskoåkningen gick nästan helt smidigt till. Jag snubblade dock bokstavligen talat på mållinjen, genom att trilla på vägen till utgången. Typiskt! Tyckte jag skötte det rätt bra, tills det kom till att komma upp. Har ni någon aning om hur svårt det är att ta sig upp från en sittandes hög, på blankis med ett par halvdana skridskor på fötterna? Istället för att skutta upp graciöst och fint som jag säkert gjorde när jag senast åkte skridskor för 12 år sedan, så bestämde jag mig för att ta det säkra före det osäkra och hasa mig bort till rinken där jag kunde dra mig upp på fötter igen. Stilfullt, mycket stilfullt!

Idag fortsätter vi att leva i vår lilla julbubbla, och det ska adventpyntas och köpas gran redan idag minsann. Granen håller jag med om att det är lite tidigt för, men med tanke på att jag bara är här i två helger efter denna ("missar" en då vi åker till York den 9-11) så ville vi ha upp den lite tidigare så vi hinner njuta av den ordentligt. Sagt och gjort, snart ska vi klä på oss och knata bort till blomsterhandeln nere på gatan för att välja ut en söt liten gran som ser ut som att den kommer att leva i någon månad till.

I eftermiddag blir det sedan födelsedagslunch för Samis syster, som har haft den goda smaken att välja vår favorit-indier Dhabba för detta. Bra att börja tänja ut magsäcken inför julen redan nu, tänker jag! Med korma och naan i magarna ska vi sedan gå och se en julparad som anordnas runt George Square, där de för övrigt har fått vett i skallen och bytt ut de gamla smaklösa, färgglada, blinkande lamporna till en betydligt mer stilfull julkreation. Jag gillar!

Street of Light, ljusshowen vi var på, där gatan lystes upp i takt med Skottlands symfoniorkesters kör som sjöng julsånger.

Vet ni vad jag har insett? Jag har insett att jag älskar att bli vuxen. Inte bara för att jag kan äta godis före maten, gå och lägga mig sent och strunta i att diska om jag vill, utan det är ju allt det andra också. Att bli lite glad i själen av småsaker och småtråkiga saker som en ovanligt god middagssoppa och ett nytt fint soffbord. Att få en humörboost av vetskapen att räkningarna är betalda och att budgeten är klar (observera att det här dock lika gärna kan bli en humörsänkare, om kommatecknen står på fel sida av nollorna). Att få njuta av tanken på framtidsplaner som ligger helt i min kontroll, Att kunna känna att all tid är min tid, och att det faktiskt finns rätt mycket av den även om jag ger en del till min arbetsgivare, till tvättmaskinen och till pedanten inom mig.

Det är liksom som att livet får lite fler nyanser för varje år som går, och varje nytt steg jag tar skapar nya förutsättningar för nya nyanser att titta fram. Jag får nya nyanser att glädjas åt, att njuta av eller att tampas med. Det blir lite extra allt, på gott och ont.

I början av veckan var det extra allt på ont, Då tampades jag med jobbstress, sömnbesvär och förkylningskänningar. Om det var hönan eller ägget som kom först kan jag inte svara på, men överbelastningen på jobbet hjälpte i alla fall inte. Framåt torsdag, lagom till att började känna mig som en urladdad miniräknare (sådär när bara delar av siffrorna syns ni vet?), lugnade det dock ner sig och jag kunde börja andas igen.

I helgen har jag sedan slocknat runt 22 och sovit i 11 timmar båda dagarna, så nu börjar det bli folk av mig på riktigt igen! Det har överlag varit en mycket lugn helg, och en oerhört välbehövlig sådan. Det var after work tillsammans med Tom och Michelle, det var gympass, det var bakning, det var romantisk middag samt Guy Fawkes-fyrverkerier med Sami och det var amerikansk brunch på Singl-end tillsammans med delar av familjen Ibrahim.

Imorgon mjukstartar jag veckan med att jobba hemifrån, och hoppas att det blir lite mindre tryck den här veckan. Det ska lugna ner sig snart, har vi fått höra i några veckor, men det är först nu som jag börjar tro på att det kanske faktiskt är möjligt. Kanske.

Och så han den där som får mig att skratta mitt bland elräkningar och dammkorn. Han är också en rätt bra nyans av hela den här vuxengrejen.