Nä men vad säger ni, lite sommar och sol på det här kanske?

All the right moves in all the right places.

De säger att tiden går fort när man har roligt, och kanske är det därför jag sitter här idag och undrar var i hela fridens namn lördag, söndag och måndag tog vägen. Var de här? Upplevde jag dem? Var de verkligen tre normallånga dygn, hela i sig själva, eller har jag blivit lurad? Min hjärna säger att det var max 24 timmar sedan jag gick för att möta upp mamma på Buchanan Bus Station, men det sunda förnuftet säger något helt annat. Det gick lite fort, bara. Men oj vad bra vi har haft det tillsammans!

Efter jobbet i lördags gick jag alltså mamma till mötes när hon kom in med flygbussen vid 16.30. Vi tog sedan in på vårt hotell, som överträffade våra förväntningar och var bättre än jättebra! Efter att jag proppat i mig en semla från Bellevuebageriet i Malmö som min helgalna mor smugglat med sig, gick vi ut för middag på Jamie Oliver's. Ricottaravioli med grillade bitar av pumpa och päron, valnötter och blåmögelostsås blev min paradrätt, och gud vad gott det var! 

Söndagen bjöd på lite jobb för min del, sedan lunch och så shopping till tusen för både mig och mamma. Vi mjukade sedan upp oss lite genom att ta en simtur i hotellets pool, och jag utnyttjade även jacuzzin i en kvart eller två. Underbart! Efter detta var det dags att återvända till mitt jobb - men inte för att jobba. Middag i restaurangen blev det däremot, och de har en riktig finsmakarmeny får jag faktiskt säga. Förrätt för min del blev rapphöna med lökconfit, black pudding och karamelliserade kastanjer medan mamma åt getostbakelse med pocherat päron. Supergott båda delar, och oxfilén med rödvinssås som kom därefter gick inte heller av för hackor! Vi rullade rätt bra därifrån kan jag säga...

Igår var det Dagen med stort D - dagen då mamma fyllde 35. Finurlig som jag är såg jag till att room service kom upp med prosecco och jordgubbar på morgonen, och dagen blev bara bättre och bättre efter det. Med strålande sol och massor av vårtecken gav vi oss ut för en promenad i Glasgow Green, åt sedan salladslunch på Rose and Grant's och shoppade lite till innan det blev middag på Prezzo. En perfekt dag!


Men alla saker har ju som bekant sitt slut, och efter en gedigen hotellfrukost tillsammans med mor i morse vinkade jag av ovan nämnda person och traskade tillbaka till lägenheten, skolan och vardagslivet. Det känns lite tomt och trist i vanlig ordning, men det finns som tur är många roliga saker kvar att se fram emot under vårens gång. Vi i lägenheten bokade till exempel just en tur till Oban då Frida hittat en voucher som gav oss en natt i dubbelrum med tvårättersmiddag och frukost på hotell för endast 350 kr per person. Så himla mysigt det ska bli!

För ganska exakt två år sedan knäppte jag denna bilden på Cherry Blossom Festival i Washington DC. Underbara underbara vår!

I tried to organise freedom. How Scandinavian of me.

Hjärnan går på högvarv och jag är mitt uppe i en galen vecka där jag försöker balansera skola, hälsa och socialt liv med tre gånger så mycket jobb som vanligt. Jag jobbar 6 pass av 7 möjliga, och i slutet av veckan kommer min totala arbetstid ha uppgått till 43 timmar. Min deltidsanställning på 15 timmar per vecka känner sig väldigt överkörd... Där får man för att man är snäll (mesig) och pliktskyldig (överambitiös)! Snart tänker jag se till att det lugnar ner sig dock, för varken skolan eller andra viktiga delar av mitt liv har fått tillräckligt mycket uppmärksamhet på senaste vilket inte är okej någonstans.

Nu ska jag pipa iväg på bio och njuta av livet lite. Tänkte unna mig en bit eller 10 från deras lösgodisavdelning (som inte är i närheten av svensk kvalitet, men det är ändå lösgodis!) - jag lär om inte annat behöva det för att hålla ögonen öppna till filmens slut. Annars kanske dubbelhäftande tejp kunde vara något? För ögonen alltså, inte att tugga på...

Hej!

Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut.

Strathclyde Sports Ball 2013

Löften är till för att hållas, och därför kommer här ett par bilder från lördagens trevliga kväll på Radisson:

Man vet att man jobbat bra på gymmet när man får mjölksyra i armarna av att schamponera in håret efteråt.

Med ena foten utanför.

Willy Clay Band – Solid Ground

Det har varit lite tomt och ihåligt på min front på senaste, och detta får förklara bristen på blogginlägg. Nu känner jag dock att jag är tillbaka på banan så smått och det finns mycket positivt att fokusera på. De första vårkänslorna har hittat fram till mig, och med anledning av detta får en vacker bukett rosa tulpaner pryda mitt skrivbord just nu.

I morgon kväll går årets Sports Ball - som jag sett fram emot sedan november - äntligen av stapeln. Alla tillställningar där man får klä upp sig till tänderna är bra tillställningar, och med kemtvättad klänning samt nyputsade skor känner jag mig mer än redo. Det ska bli en härlig kväll i härligt sällskap, och jag lovar att bjuda på lite bilder från kvällen så småningom!

Om ganska exakt en vecka och en dag landar min fina mamma på Glasgow Airport för att fira sin 35:e (var det väl?) födelsedag i denna underbara stad. Ett dubbelrum på Thistle Hotel är bokat, och jag ser fram emot både hotellboendet och själva sällskapet såklart. SÅ bra vi ska ha det! Det känns faktiskt som att det är mer än knappt 6 veckor sedan jag lämnade Sverige, så det ska bli trevligt med lite besök som lättar upp.

Hej och hå, nu blir det fredagsmiddag i form av nudelwok med kyckling och sweet chili!

When you lose something you can't replace.

Vid 15-tiden i eftermiddags bestämde jag mig för att byta skrivbordsbakgrund på min dator, och valde en mycket speciell bild av en mycket speciell häst. Ungefär samtidigt tog denna mycket speciella häst sina sista andetag på jorden, men det visste jag inte då.

Att man kan fästa sig vid ett djur visste jag sedan innan, och jag var även medveten om hur det känns när detta djur lämnar jordelivet. Därför har jag sedan den där marsdagen år 2009 - då min första stora fyrbenta kärlek lämnade mig - ansträngt mig för att inte bli sådär fäst och förälskad i något annat djur. Det gick bra till en början, men när en viss Harmoni klampade in i mitt liv i september 2010 blev det allt svårare.

Att en häst kan vara charmig, gentlemannamässig, nyfiken, humoristisk och klok kan vara svårt för utomstående att förstå, men Harry var precis alla de där sakerna. Han var gammal, stel och fruktansvärt enerverande ibland - men han var Harry. Det var Harry som for i luften under en uteritt en gång för att Agneta började prata med honom, och det var Harry som helt sonika rullade bort skottkärran när jag stod och mockade för att promenera iväg och sticka ut huvudet genom dörren - och sedan vända om och gå tillbaka in. Det var Harry som snällt strosade förbi den köttätande brevlådan så att även Karin kunde få förbi sin skräckslagna Furir, och det var Harry som knuffade omkull mig i stallgången när jag böjde mig ner för att plocka upp hovkratsen. Det var Harry som lunkade så långsamt att han knappt lyfte på benen vissa dagar, men det var också Harry som galopperade så fort att jag knappt fick stopp på honom där ute på fältet på annandag jul.

Harry var Harry helt enkelt, och jag kommer aldrig att träffa en så personlig och charmig häst igen. Det blir inga fler ridturer till havet, inga fler galopper på stubbåkern och inga fler markarbetespass i ridhuset på en laddad 26-åring. Det blir ingen mer mockning med ivägrullade skottkärror, inga fler komiska tilltag i stallgången och inga fler mysstunder i det där stallet strax utanför Tygelsjö. Det blir inget mer helt enkelt, och den maffiga svartbruna vännen jag en gång hade kommer jag inte att få träffa mer. Det känns väldigt tungt, faktiskt. Väldigt tungt.

A mighty good time

Gör mitt bästa för att inte implodera av må bra-känslor just nu, och precis just här just nu känns livet otroligt bra. Jag kom precis hem från en härlig långfrukost på stan, ur högtalarna strömmar härlig musik som väcker härliga känslor, veckans tre jobbpass är överstökade och drinkkvällen med tjejerna igår kväll utgjorde en finfin start på den finfina helgen. Livet är bra, helt enkelt!

Ett litet litet Kiruna-band som är så litet att deras verkligt bra studiolåtar inte finns på YouTube. Men Spotify funkar bra, and I like it!

Worth a try...

Om det eventuellt skulle råka vara så att någon känner för att vara lite extra snäll mot mig såhär i februari så går det bra att klicka hem följande påslakanset från H&M och skicka det till mig.

Bara så att ni vet, liksom.

The forest of talking trees

Nette tipsade mig om ett nytt isländskt band igår kväll, och följande låt har helt förgyllt denna annars ganska håglösa dag.

Deal with it.

När man börjar be om ursäkt för att vädret är dåligt, för att bussarna till konferenscentrumet inte går oftare och för att väggarna i rummet inte är målade i en mer harmonisk färg så kan man vara ganska säker på att man hängt i den däringa service-branschen lite för länge. Efter en minst sagt kaotisk heldag på jobbet igår kände jag verkligen att jag hade gjort just det, och det faktum att folk var mer påfrestande och omständliga än någonsin förut gjorde inte saken lättare. Jag var för trött för att argumentera påpeka förklara berätta och det slutade med att jag bara satt och bad om ursäkt och sa att ja det var ju heeemskt av mig att beställa regn hos vädergudarna just idag, huuur kunde jag vara så dum?!

Jag ber till högre makter att det är annat ljud i skällorna på onsdag när det är dags för jobb igen, för så trött på folk som jag var igår kväll har jag aldrig varit förut. Som tur är slutade dagen på ett betydligt bättre sätt, och även dagens dag har varit fin på alla möjliga olika sätt. Shoppingrunda samt kvalitetstid med Åsa var dagens höjdpunkt, och jag investerade i ett par lite mer kvalitetsriktiga högklackade kamrater. Invigning sker snarast om jag får bestämma, och det känns lovande att det nu är mindre än två veckor kvar till efterlängtade Strathclyde Sports Ball!

Once

De senaste 4 dagarna har innehållit 5 timmars aktiv träning, och med det sagt känner jag att jag med gott samvete kan krypa ner i sängen och knapra chips + Marabou resten av kvällen. Igår gick jag - via duschen såklart - direkt från 95 minuters basketträning till Jelly Baby-utgång med tjejerna, och båda delar hade sin effekt på ben & ryggmusklerna vill jag lova. För femte dagen i rad sitter jag alltså nu med en träningsvärk som heter duga, och jag är inte helt säker på om det är en bra sak eller ej...

Hursomhelst blir det en tidig kväll för mig eftersom att plikten (a.k.a. Radisson Blu) kallar klockan 9 imorgon bitti. Att säga att jag ser fram emot det vore en överdrift, men fina Ullis som också ska jobba på sitt håll kommer i alla fall att lysa upp min morgon med mysig - om än tidig - lördagsfrukost i köket.

Ha en fin helg!