When you try your best and you don't succeed.

Efter en ganska intensiv period av jobbsökande och en lika intensiv period av avslag kom idag droppen som fick den berömda bägaren att rinna över. Ännu ett jobb som jag kände mig perfekt för och ännu en intervju som kändes toppen slutade i ännu ett mail där det stod att de hittat någon annan mer passande. Jag trodde verkligen att jag hade det den här gången.

Jag har kämpat så mycket och jag har försökt på så många sätt. Jag har registrerat mig på otaliga jobbsökarsidor. Jag har försökt hitta och bilda nätverk. Jag har gått upp kl 5 på morgonen för att hinna söka jobb före jobbet. Jag har skrivit uppsatser, jag har gjort IQ-test, jag har fyllt i formulär, jag har gjort presentationer, jag har skrivit affärsplaner och jag har kommit med idéer.

Jag har hela tiden vetat att sådant här är tufft, att det i nio fall av tio inte går vägen och att det är såhär det är när man är i början av sin karriär. Jag har aldrig någonsin inbillat mig att det skulle vara enkelt, och jag har inte tillåtit mig att bli riktigt uppgiven och bitter förrän idag.

Idag trodde jag verkligen att det skulle vara det där tionde fallet då det faktiskt gick vägen. Idag tog jag ledigt från mitt vanliga jobb som jag inte trivs med för att gå och snacka mig till ett annat, bättre, då jag kände mig så ovanligt säker på att jag var den de letade efter. Idag tillät jag mig själv att bli kär i ett företag, ett kontor och en kultur bara för att två timmar senare få höra att jag inte var tillräckligt bra för dem.

Och jag vet att jag har det bra, jag vet att jag sitter i en bra situation. Jag vet att det är en ynnest att kunna sitta bekvämt med mitt stabila heltidsjobb samtidigt som jag söker annat och det här uppskattar jag, det gör jag verkligen. Men jag tror också att för varje nytt jobb jag söker, för varje ny intervju jag gör, så påminns jag om just varför jag söker nytt jobb. Jag ser alla nackdelarna med mitt nuvarande jobb så mycket tydligare, och jag tillåter mig själv att riktigt tänka på allt som är dåligt och på hur gärna jag skulle vilja slippa det. Och då blir det liksom dubbelt så tufft att efter ett nederlag räta på ryggen, koppla på leendet igen och fortsätta slåss.

De jobb jag har blivit erbjuden såhär långt är lågavlönade, hjärncellsfria positioner där den avgörande faktorn är huruvida man är svenskkunnig eller ej. Det är det. Det tycks vara det jag har som talar för mig, och det tycks vara sådana jobb som diverse rekryterare tycker att jag skulle passa sååå bra för. Det faktum att jag har slitit rumpan av mig under fyra år på universitetet för att få en bra examen, och det faktum att jag jobbat på nio olika stora företag i tre olika länder, verkar inte imponera på någon särskilt mycket. Det verkar inte vara värt pappret det är skrivet på.

Så idag är jag ledsen. Idag slog två olika potentiella arbetsgivare hål på två olika drömscenarion och idag känner jag att jag tagit en värdefull semesterdag helt i onödan. Idag funderar jag på vad det är för fel på mig egentligen, och idag känner jag mig fruktansvärt nedslagen och hopplös.

Imorgon är en annan dag.

Catch me if you can

Imorgon far jag till Sverige för en blixtvisit, som kommer att vara i sisådär en 53 timmar eller så. Till skillnad från sist jag skulle ut och åka, då jag kom hem från klättringen kl 22 och slängde ner lite saker i en resväska innan jag störtade i säng, är jag faktiskt helt och fullt förberedd den här gången. Jag känner mig liksom "on top of things", om man nu ska vara sådär INTERNATIONELL av sig. Jag har till och med förberett frukost!

Det ska bli hemskt skoj att komma hem, och i vanlig ordning har jag ett hemskt späckat schema för hela vistelsen. Johanna, Cajsa, Jeanette, mormor, farmor, Karl Erik, Arne och Ing-Marie ska jag hinna träffa. Och så mamma och pappa, såklart. Lilla Kafferosteriet, Patisserie Davide, passpolisen och Smyge ska jag hinna besöka. Och så Willys, såklart. Efter en ganska omtumlande vecka på jobbet, som påverkade mig utan att direkt involvera mig, blir det lite extra skönt att komma bort och se något annat en stund. Knäckebrödsavdelningen på Willys, till exempel.

Om två veckor bär det sedan av på ännu större äventyr, och det är inte klokt vad vi längtar till Dubai nu! Jag var i stan i lördags och uppdaterade sommargarderoben lite grann, och det kändes helt okej att ha en god anledning att shoppa ny bikini i början av mars!

När våren kom till Glasgow