So scared of getting older, I'm only good at being young.

22. 22 år. Jag är 22 år gammal. Tvåa tvåa. I ungefär några timmar till. Sedan blir jag gammal - eller åtminstone äldre. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta faktiskt, men John Mayers ord som citeras i rubriken känns inte alltför osanna faktiskt. Jag är bra på att vara ung; mogen för min ålder, men fortfarande ung. Jag är däremot inte riktigt redo att vara den där icke-unga typen längre, typen som förväntas veta en massa och bete sig som en riktig människa. Hmm.

Nåja, jag blir ju onekligen äldre oavsett hur mycket eller lite jag vill det, så det är väl bara att omfamna denna sanning antar jag. Jag har haft en fruktansvärt fin sista helg som 22-åring tillsammans med min fina mamma, och sista passet på jobbet i denna ålder var inte så tokigt det heller. Imorgon ska jag fira med PT-pass (ja, jag är dum i huvudet), lunch på Mediterraneo, föreläsningar och slutligen mat och drinkar på Boteco Do Brasil. Jösses vad fint!

Hej då från en 22-åring, nästa gång får ni höra från en betydlugt äldre och visare 23-åring istället! Hon kanske till och med kan stava till betydligt, för det kan inte den här stackars 22-åringen ser jag...

Och bara dom som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår.

Min dissertation supervisor - som jag nu kan bekräfta är en han - tyckte att min idé var både unik och intressant, jag slog nytt personligt rekord i axelpress på gymmet, jag är nyduschad och har bäddat med sprillans nya lakan och imorgon kommer min lilla mamma hit för att besöka mig över helgen.

Synd att klaga tycker jag, eller vad säger ni?

It's about learning to dance in the rain.

Or is it none of my business?

Och så var det ju det här med folkomröstningen om Skottlands självständighet. Den som kunde ha ändrat på det faktum att jag blir omotiverat mycket frustrerad varje gång jag hör någon referera till Skottland som ett eget land, en nation, en stat. Den som kunde ha varit den sista stöten i en långdragen period av missnöje, önskan om förändring och nationalistisk stolthet. Den som kunde ha ändrat världen som jag känner till den, men som i slutändan inte förändrade särskilt mycket alls.

"Tack gode gud" var väl ungefär min reaktion när de avgörande siffrorna från Fife trillade in och det stod klart att Skottland var och skulle förbli en del av Storbritannien. Det har varit för mycket patriotism inblandad i nationalismen för att ja-sägarna skulle framstå som trovärdiga och pålitliga i mina ögon, och jag fick känslan att det var väldigt få människor som tänkte det där berömda steget längre. Folk ville rösta ja för att de ville ha förändring, och de ville ha förändring nu. I likhet med Sveriges riksdagsval några dagar tidigare kändes det som att begreppet "missnöjesrösta" var lite för mycket på tapeten, och det var nästan som att folk röstade emot Tories - inte för självständighet. Högst procent ja-sägare hade Glasgow, och här är det väldigt mycket lågutbildade människor vilket leder till arbetslöshet vilket leder till fattigdom vilket leder till missnöje. Jag fick en känsla av att folket här svalde Salmonds argument lite för fort och nästan såg självständigheten som de snabba lösningen på världens alla problem, ungefär.

Därför gick jag glad som en lärka till jobbet tidigt den där morgonen när resultaten hade presenterats, bara för att mötas av ett hotell som var så fullt av missnöje och frustration att jag nästan vände på klacken och gick hem igen. Vilka reaktioner! Vilket missnöje! Vilken ilska! Hade jag bara förstått vad han sa kanske jag hade haft mer förstående för köksstädarens aggressioner, men som det var nu pratade han för bred dialekt i för hög hastighet för att min morgontrötta hjärna skulle hänga med. Varannan person jag frågade om valet gav mig skarpa ögonkast och uppgivna svar i gengäld, och jag var faktiskt lite chockad över att så många människor reagerade så starkt. Det var innan jag visste vilket kaos som skulle utbryta på George Square några timmar senare. 

Säga vad man säga vill om resultatet, men känslor har det upprört i alla fall. För min egen egoistiska del är jag bara glad om allt fortsätter som innan, även om jag inte kände tillräckligt starkt och ansåg mig tillräckligt anknuten för att ta chansen jag hade att rösta själv. Det skulle bara ha känts fel, då jag varken är härifrån, har några större anknytningar hit eller lär stanna här i resten av mitt liv. Jag förstår dock att folk ville rösta för självständighet med tanke på saker som arbetslöshet, utbildning och barnomsorg, och jag vet att det finns många anledningar till missnöje och önskan om förändring. Men jag förstår också att många av dessa förändringar nu kan komma från Westminster och Holyrood, samt att en självständighetsförklaring där endast 51% av invånarna i själva verket var för självständighet skulle kunnat bli en minst sagt skakig historia.

Edinburgo

Nåt annat än det här.

Rösta med hjärtat.

Inga högervindar ska få släcka min låga

O skällsord biter inte nu när jag tål allt

Apljud från vakterna på Kramers hörna

När norrmalmspiketen gav mig slag o törnar 

Jag är bara en, men jag skriver för tusen 

Om det är byggt i strukturen så river vi husen 

Jag släpper sorgen fri, jag släpper ilskan också 

Våran värld e inte kry, kan någon ringa doktorn? 

För jag ska upp till toppen o det e jävligt brant 

Men jag har vatt på botten så jag är jävligt stark 

För den jag är definieras ju av ärftlighet 

Jag menar verkligen, jag vet att min hudfärg är vacker 

Precis som vår framtid, kanske 

Ser dig titta snett

Som om jag vore speciell 

Blicken följer varje steg som jag tar här 

Vet du ser mig som samhällets fiende 

Är det jag som borde va misstänkt? 

- Timbuktu

On top of the world.

I natt hade jag en sådan där jobbigt sorglig, kvävande mardröm som gjorde att hela jag vaknade upp  på helt fel humör med helt fel växel inlagd. Jag fick alltså börja denna soliga lördagsmorgon med lite självterapi och ägnade en halvtimme åt att ligga kvar i sängen, resonera med mig själv, intala min hjärna att allt det hemska jag "upplevt" under natten inte var sant och att det inte finns någon som helst anledning att vara nedstämd idag. Tvärtom - idag ska bli en helt fantastisk dag!

Om en timme ungefär snörar jag på mig promenadskorna, tar övernattningsväskan med en flaska vin under armen och beger mig av mot Queen Street Station där jag ska möta upp Milana. Sedan åker vi tåg till Edinburgh, möter upp Nicole och Nat och lastar av våra saker hos dem. Nästa punkt blir picnic-afternoon tea uppe på Arthur's Seat, håll tummarna för att nuvarande 17 grader och solsken håller i sig! Dusch, middag och utekväll i Edinburgh väntar sedan och imorgon bitti har Nat lovat att göra oss en pannkaksbrunch vi sent ska glömma. Åh, det här blir ett bra dygn!

Utsikten från mitt förra besök på ovan nämnda kulle/vulkan.

Give up the ghost.

Sweet disposition

Tiden går fort när man har roligt, och jag har inte den blekaste aning om var de senaste två veckorna tagit vägen. Jag har förvisso jobbat som en liten idiot, sovit fler timmar än jag kan räkna till, gymmat tills varenda muskelfiber värkt och träffat en massa saknade människor däremellan - men jag kan fortfarande inte riktigt fatta att den är den 11 september idag. En sorgens dag på många sätt och vis, men även en vackert solig dag i lilla Glasgow där jag som bäst förbereder mig för först ett PT-pass på gymmet och sedan ett jobb-pass på... eh, jobbet.

Skolan har börjat ge lite livstecken ifrån sig och jag har blivit tilldelad en professor vars namn jag inte ens kan börja uttala men som ska vara min handledare genom hela dissertation-träsket det kommande läsåret. Jag hoppas kunna träffa denne man/denna kvinna (alltså fattar ni hur svårt namnet är eller? Jag vet inte ens om det är feminint eller maskulint!) någon gång nästa vecka, för nu börjar det krypa ordentligt i hjärncellerna på mig och jag vill bara börja skriva! Det kan ju dock vara bra att få sitt ämne godkänt först, tänker jag...

Andra goda nyheter är att ridklubben äntligen valt att byta ställe och ska börja hålla sina lektioner på en annan gård som verkar tusen gånger bättre av hemsidan att döma. Hoppas hoppas hoppas att det är bättre standard på detta stället, så att jag kan börja få lite luddterapi nån gång i månaden igen! 

Helgen som kommer spenderas i Edinburgh för min del, där jag och Milana ska våldgästa Nicole och Nat som båda flyttat in i nya fina lägenheter för att börja nya fina liv i denna fina stad. En tjejhelg i grannstaden är precis vad som behövs i mitt liv just nu!

Söndag respektive måndag är de dagar då hela min Swedish Flat Mafia gör sin come back till Glasgow, och från och med då är även den sociala kalendern fullsmockad med födelsedagsfiranden, inflyttningsfester och utekvällar av alla de slag. Tjoho!

Hej på er, nu ska jag pipa iväg och låta någon skrika lite på mig! Inte gästerna på jobbet alltså, utan PT:n på gymmet... Hoppas jag.

Det är dags att tänka efter...

... och vad bättre sätt att göra det på än genom en power walk i solskenet, ett hårt pass på gymmet, matlagning i timmarna tre och massor av egentid?

Jag älskar lördagar.

Falla fritt.

Och så kommer den där dagen då jag står på jobbet precis som vanligt, checkar in en gäst precis som vanligt, och gästen i fråga visar sig vara en hemskt trevlig svensk kvinna som jobbar som International Sales Manager på ett väldigt stort och intressant Sverige-baserat företag i hospitalitybranschen. Vips så hade vi snackat bort några minuter och jag fick ett visitkort i handen med orden "jag har massor av värdefulla kontakter, hör av dig om du behöver hjälp någon gång!".

Och jag slås ännu en gång av den svindlande, kittlande tanken att allt är möjligt, att jag kan bo var jag vill när jag vill och att världen är så himla stor men ändå så väldigt liten. Livet är här, livet är mitt och det blir vad jag väljer att göra det till.

Home is where your heart is.

Hej Glasgow! Hej Skottland! Hej hösten! Jag är så himla redo för er.

Efter att ha snackat hundvalpar och bebisar med kvinnan i passkontrollen på flygplatsen kom jag fram till lägenheten i torsdags kväll och började med att gå en lång promenad genom staden som aldrig misslyckas med att charma mig. Folk log, tackade och bad om ursäkt. Jag log, tackade och bad om ursäkt. Hälsade på staden jag har saknat hela sommaren, insöp den underbara atmosfären, köpte en liter mjölk på Tesco och gick sedan hem för en god natts sömn i mitt fina fina rum.

Fredagen ägnade jag mest åt saker som uppackning, städning och allmän catch-up med mitt liv och alla människor här borta. Sedan har det varit jobbjobbjobb lördag, söndag, måndag och idag vilket jag blandat ut med lite träning, lite hemmafix och mycket socialt umgänge. När jag går ut från jobbet ikväll är jag dock helt ledig i två dagar, och jag håller som bäst på att planera vad jag ska göra med dessa dagar. Det finns så mycket!

Jag är så himla himla redo för ett nytt studieår, en ny höst och en ny termin i denna stad. Regnskurar, grupparbeten och obegripliga textböcker känns som petitesser just nu och det enda min hjärna kan fokusera på är hur mysigt, skönt och roligt det ska bli att komma in i alla (mer eller mindre regniga) rutiner igen. Fråga mig igen om en månad, så får vi se vad jag och den däringa hjärnan har att säga om den saken då...