It is the most wonderful time of the year

De varnade mig för den monotona vardagen. De varnade mig för de tidiga morgnarna. De varnade mig för det dalande sociala livet. De varnade mig för pendlingsproblemen. Men inte en jäkel varnade mig för att en veckorutin med uppstigning runt 06.40 varje dag skulle beröva mig på konsten att ta sovmorgon.

Hur mycket jag än försöker, hur sent jag än går och lägger mig, vaknar jag vid 8-snåret såväl lördag som söndag vareviga helg. Hur mycket jag än vill få sova i 9-10 timmar om helgerna och vakna vid 10-snåret så går det helt enkelt inte. Och det är ju bra, på sätt och vis. Lägenheten har sällan varit såhär välskött, Netflix har sällan varit såhär välbesökt och lyxfrukostarna har sällan varit såhär många. Fiffigt är det också när man vill ta hand om två glada hundar och kan erbjuda sig att hämta upp dem vid 9 på morgonen utan problem.

Men ändå. Lite besviken är jag faktiskt. Finns det någon man kan framföra sina klagomål till när det gäller det här? Det är ju liksom synd om mig, menar jag. Jätte, jättesynd.

Dagens sorger dränker jag i alla fall i hundhår och valpbus. Jess och Rosie är mina för dagen, och snart ska vi gå och möta upp Nicole och Nat som kommer från Edinburgh och hälsar på. Långpromenad i parken, lunch på det hundvänliga caféet och sedan återlämning av de fyrbenta innan vi gör oss redo för kvällen som bjuder på mat hemma hos mig och sedan drinkar i Ashton Lane tillsammans med de andra baskettjejerna.

Imorgon ska jag låta mig fullständigt förloras i julpynt, julmarknad, adventsljus och jul jul jul. Jag har kämpat hårt det här året för att inte starta julen för tidigt, vilket är svårare än det låter i ett land där de första julskyltningarna börjar synas i början av oktober och julmarknaderna startar i mitten av november. Men jag har stått emot, jag har blundat och jag har täckt öronen när de alltför välbekanta tonerna av "Jingle Bells" letat sig ut från Debenhams entré.

Och nu är det dags. Första advent. Julens startskott. Ååååh.

Färgen torkar

När man tågpendlar så där som jag gör får man tid att tänka en massa. När man tågpendlar sådär som jag gör och dessutom glömmer både bok och hörlurar hemma, får man tid att tänka ännu mer.

Idag var en sådan dag, och i dag har jag således funderat på hur mycket snor det egentligen kan få plats i en så liten näsa som mig. Jag har också funderat på om jag helst vill ha en osthyvel eller ett par grytlappar i julklapp. Och så har jag tänkt på om det verkligen var okej att killen på sätet bredvid mig hade bruna skor på sig även om han förmodligen skulle komma hem senare än klockan 18.

Mitt liv är för tillfället, som ni hör, vansinnigt intressant. Det är knappt så att man kan sitta still! Fast jag är dunderförkyld, så jag sitter rätt mycket still i alla fall. Och googlar grytlappar, osthyvlar och huskurer.

Då tar vi och håller tummarna då? Om gudarna, jultomten och inte minst mina chefer vill.

Den när någon annan säger det så mycket bättre

This is life in colour.

Hej bloggen!

Jo det är såhär va, att jag har blivit med heltidsjobb. Jag har gått in i rollen som kontorsråtta. Med pendling, lunchlåda, månadskort på tåget och hela köret. Jag tuffar tåg ut till kontoret vid åtta-snåret varje morgon, jag sitter och skriver om kläder och returer och skor och kurirer och gud vet vad i åtta timmar, och sedan tuffar jag tåg hemåt igen.

Ibland hoppar jag av på centralen och går till gymmet, ibland hoppar jag av på centralen och deltar i diverse sociala aktiviteter, och ibland gör jag som idag. Hoppar av på min lilla station här i Partick, köper middag på Morrisons och går hem till min älskade lilla lägenhet som nyligen berikats med ett matbord. Oj, vad jag trivs.

Planeringsnörden i mig älskar detta inrutade, dessa rutiner, denna balans. Efter att ha varit lite löst flytande nybakad student utan några arbetstider alls, och sedan lite löst flytande universitetsstudent med vilka arbetstider jag ville, och så lite löst flytande timanställd med i princip vilka arbetstider som helst, så är jag fruktansvärt nöjd med denna fullkomliga stabilitet som kallas Måndag Till Fredag, Nio Till Fem. Toppen!

När jag inte är inrutad på det där viset roar jag mig med diverse höstiga saker som långkok, Halloween-firande och höstpromenader. Jag fick en helt underbar långpromenad i parken med Jess och Rosie i söndags, vilken avslutades med söndagsstek à la Samis mamma. En hel del tjusiga bilder tog jag (på promenaden alltså, inte Samis mamma) med min nya telefon och med dem tänker jag lämna er för den här gången. Sängen kallar och den enda tid jag har att passa imorgon är 16.30 då tåget går till Edinburgh, där det blir fajitaskväll med baskettjejerna. Fram tills dess tänkte jag sova, läsa och lata mig. 

Because I'm worth it.

God natt!