Bright lights, big city.

Hej från New York!

Vi promenerar, äter, shoppar,  promenerar och äter lite till. Trots regn och rusk håller vi humöret uppe, njuter av atmosfären och gud vad jag älskar att vara tillbaka i den här stan. Ikväll blir det mat på familjeklassikern John's och sedan Phantom of the Opera på Broadway. Imorgon en walk down memory lane till älskade lilla Tarrytown, och så en sväng till MoMa tror jag visst. På måndag morgon stänger vi igen väskorna och drar till Bahamas, där det för tillfället ser ut att vara 29 grader och sol. Vi hörs när vi kommit dit och (förhoppningsvis) kan bekräfta detta!

Gissa var jag befinner mig?

Fisk, fågel eller mittemellan? Ni får tre gissningar! 

Jag ger er en ledtråd...

Bara dom som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår.

Man vet att man skrivit för många uppsatser den senaste tiden när man sitter och oroar sig för att överskrida antalet tillåtna ord när man i själva verket sitter och knattrar på sitt alldeles egna blogginlägg, där man får använda precis hur många ord man vill.

Nu är jag dock färdig, färdig med allt jag behöver vara färdig med innan den underbara älskade efterlängtade semestern. Jag ska bara gå till skolan och lämna in en fysisk version av den ena uppsatsen också, och sedan är saken biff. Ty fusan vad skönt!

För övrigt har jag en riktigt fin onsdag framför mig, och jag tänkte börja med att ge mig själv lite sovmorgon. Träna inför semestern och sådär ni vet, så jag inte kommer dit och har glömt hur man gör när man tar det lugnt... Det vore ju förfärligt!

Efter ovan nämnda sovmorgon blir det en tur till ovan nämnda skola för att lämna in ovan nämnda uppsats, och sedan en sväng på stan för att inhandla avtackningspresent till basketlagets eminenta kapten som ser ut att få spendera nästa termin i Göteborg av alla ställen här i världen! Denna present tas sedan med till basketlagets årsmöte, men däremellan ska jag klämma in ett pass Metafit följt av Abs Attack också. Dagen kommer att avslutas på Hummingbird där det blir middag och drinkar med mina fina flatmates - för att fira att vi är vi och sörja att vi inte kommer att ses på några veckor framöver. Bättre onsdag får man leta efter, det tror jag faktiskt!

God natt säger jag till er, och avslutar med en fin låt som jag hade äran att höra live i lördags kväll. Det var inte dumt det!

Life in colour

Hur jag hade det i går kväll?

Jo, ungefär såhär:

And I swear, in that moment we were infinite.

Jag sitter med en kopp te och en skiva av favoritbrödet med datorn i knät, med en fin flat mate till vänster och en annan fin flat mate till höger. Vi lyssnar på nostalgimusik, längtarsaknarpratar om sommaren och om livet som ligger framför oss. Mina benmuskler bultar och bränner efter ett sjuhelvetes lyckat gympass, min hjärna är trött efter att ha skrivit klart nästan hela marknadsföringsrapporten och hjärtat hoppar till av lycka varje gång jag inser att jag ska åka på mina drömmars semester om en vecka.

Jag mår så himla bra.

Vägen till en blondins hjärta.

Vissa människor blir glada när de får en löneökning på jobbet. Andra människor blir glada när någon håller upp dörren för dem i affären. Jag blir glad när jag ser att matbutiken runt hörnet har börjat sälja mitt favoritbröd igen - rågbröd med rödbetor och äpple i. Det är så dyrt, och så gott.

The most wonderful time of the year

Hej! 

Hemma hos oss firar vi vår, fint va?

Hej då!

Äta träna leva

Ibland säger andra människor saker så bra att man inte behöver säga dem själv. Klicka här så finner ni ett ypperligt exempel på just det.

Gode gud vad trött jag är på kommentarer som "varför gymmar du så mycket, du är ju redan smal och fin" och "men du behöver väl inte träna, så som du ser ut?". Gode gud vad jag är trött på att ibland behöva försvara mitt tränande och anledningen till att jag tränar, och på att ibland nästan känna att jag behöver skämmas och ljuga om hur mycket jag tränar. Gode gud vad jag är trött på att försöka övertyga folk om att man kan tycka det är roligt att gå på gymmet och lyfta skrot - även om man är en liten tjej på knappt 160 cm som inte satsar på att bli bodybuilder. Gode gud vad jag är trött på att förklara att jag ser träning som något som först och främst är njutbart, i andra hand något som får mig att må bra och sist något som eventuellt kan förändra min kropp på ett positivt sätt. Inte tvärtom - och det här är jag långt ifrån ensam om. Det vore ju trevligt om TV3 och resten av världen kunde få inse det också bara...

You cannot stop New York City.

Om jag säger att det mest spännande som hänt i mitt liv de senaste dagarna är att jag har börjat ha kanel på äpplena på frukostgröten - förstår ni varför jag inte bloggat så mycket på senaste då?

Mm, jag tänkte väl det. Herregud, hur bär de sig åt de där storbloggarna? Hur lyckas de hitta minst fem saker i sitt liv som de tycker är intressanta nog att dela med omvärlden, varje dag? Inte ens jag som gillar att skriva och lider av lätt orddiarré dygnet runt skulle klara av det!

Äsch, men något intressant borde jag faktiskt kunna berätta om. Typ... Att de tagit bort mitt favoritpass på gymmet och ersatt det med något jäkla löpbandstjohejsanprogram. Veckans drama! Jag tog det nästan personligt faktiskt, och dessutom förstörde det min plan. Jag tycker inte om att tänka om. Vad jag däremot tycker om är Metafit, som idag jag genomlevde för tredje gången i mitt liv. Uttrycket "tredje gången gillt" kom till sin rätta och det var fasen så mycket jobbigare än gång 1 och 2, men fortfarande lite njutbart på något vis. Utom sista omgången burpees med armhävningar. Då njöt jag inte någonstans faktiskt.

Nu är det fredag kväll och lägenheten är tom sånär som på mig. Jag roar mig med att se ett program om det försvunna flygplanet (hur har de redan hunnit göra ett program om det?!), tar hand om min trötta kropp och ser fram emot en lördag med sovmorgon, basketlunch, gym och pizzabakning. Skulle jag mot förmodan känna mig lite uttråkad eller rastlös räcker det med att tänka på att jag är i New York om exakt två veckor och på Bahamas om ytterligare en - då är det svårt att hänga läpp!

I not know English that well.

Jag har en fransk kille i min marknadsföringsgrupp i år, och tanken är att vi ska försöka skriva en rapport tillsammans. Detta kompliceras dock av det faktum att den stackars (?) killen har åkt hit utan engelskakunskaper, utan någon som ser till att han förstår och klarar av att genomföra studierna och utan något som helst stöd från hans universitet i Frankrike. Han har valt att åka hit, universitetet i Frankrike har sagt  okej och Strathclyde har tagit emot honom med öppna armar - men det var aldrig någon som reflekterade över att han kanske inte kan språket tillräckligt väl.

Istället sitter han nu med på våra gruppmöten, nickar glatt på fel ställe och svarar "ja" på frågor som kräver helt andra svar. Både jag och de andra i gruppen pratar så långsamt, förenklat och tydligt vi bara kan, och har vi tur så sjunker ungefär hälften av budskapet in. Den andra hälften försvinner någonstans i glappet mellan våra språkkunskaper och hans brist på desamma. Detta leder till att han skriver fel saker med fel källor och på fel sätt. Han refererar till företaget som "she" hela texten igenom. Han skriver saker som "I think there is good option for company that she will practice well". "Flybe cannot put in place price too expensive, because after Customer's expectations will generally higher." "She is remain to stay cheap".

Han har inte skrivit om hälften av sakerna han har blivit ombedd att skriva om - och jag har en sorglig känsla av att det är för att han helt enkelt inte förstått vad vi har sagt/skrivit till honom. I stället är det vi andra som får försöka hålla masken, säga "bra jobbat" för att sedan gå in och skriva om hela avsnittet. Lögn och båg och extra arbete för alla - men vi har inte hjärta att säga till varken killen eller läraren hur värdelös han råkar vara i just det här fallet.

Jag vet inte vad som har hänt, hur personen kunde bli hitskickad för att läsa på universitetet eller hur han klarar av ens det dagliga livet i det här landet - det måste vara så otroligt svårt när man inte behärskar språket. Hur har hans skola i Frankrike tänkt? Hur har Strathclyde tänkt? Hur har han själv tänkt? Har någon ens tänkt överhuvudtaget, eller tyckte de bara att det var väl skoj för honom att åka till Skottland?

Det är sorgligt, frustrerande och fascinerande på samma gång - att det kan få bli såhär och att ingen hittills reflekterat över att det eventuellt skulle kunna bli lite jobbigt för en icke engelskspråkig person att hänga med i tredje årets universitetskurser i ett engelskspråkigt land. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag är i alla fall tacksam för att jag har tid den här terminen och utan vidare kan göra även herr fransmans jobb utan att gå på knäna. Här ska inga betyg sänkas på grund av bristande språkkunskaper minsann, det tänker jag se till!

Hellre nästan rätt än helt fel.

Note to self: Ett gympass behöver inte alls vara enkelt bara för att det är kort. Det borde jag ha lärt mig med tanke på alla nya, intensiva 20 minuters-pass jag gått på det här året, men budskapet har tydligen inte sjunkit in riktigt än. Därför blev det som det blev idag, och jag hängde med på både Metafit, sedan 20 Minute Abs Attack och till slut 20 Minute Shoulder Pump. Det hade räckt med det förstnämnda om vi säger så; när sista omgången övningar var gjord blev vi beordrade att lägga oss ner i en hög på golvet då instruktören tyckte att det såg ut som att vi var på god väg att tuppa av hela bunten...

Men det är roligt, och det är härligt, och det är skönt. Jag erkänner villigt att jag blivit lite av en träningsnarkoman det här året, men ty fusan vad bra det får mig att må! Jag älskar känslan av trötta muskler i en stark och frisk kropp, och när jag nu har tid att ge mig själv den känslan 5-6 gånger i veckan blir det så väldigt mycket härliga känslor. Jag har gått från att se träningen som ett nödvändigt ont som jag gjorde ett par gånger i veckan "bara för att" till att längta till gymmet, längta efter att träna nästa muskelgrupp och sukta efter nya pass att testa. Jag har gått från att träna för att förändra min kropp till att träna för att jag tycker det är så förbaskat kul - även om det ena nu kanske skulle råka ge det andra på köpet. Att räkna ut hur man bäst ska ta hand om sin kropp, stärka den på ett välbalanserat sätt och samtidigt ge den energin och näringen den behöver är oerhört intressant, oerhört engagerande och oerhört nyttigt på mer än ett sätt, och jag njuter av varenda upptäckt.

Det låter säkert både klyschigt, hurtbulle-aktigt och överdrivet i mångas öron, men så får jag väl vara en klyschig och överdriven hurtbulle i det här fallet då. Huvudsaken är att jag trivs, att min kropp mår bra och att jag njuter av vad jag gör, och i dagsläget ligger jag inne med full pott på varenda punkt. Så det så.

Like a feather on the Clyde.

Och nu ska jag gå ut och ta en promenad längs den där floden, för idag har vi banne mig sol sol solsken här i denna stad!