I need the sun to break, my luck could change.

Hej! Jag har tagit examen! Jag är vuxen på riktigt nu! Coolt va? Eller är man inte vuxen på riktigt ifall man fortfarande tycker att det är coolt att man är vuxen på riktigt? Så är det nog.

Examen har jag tagit i alla fall, och det var en av de bästa dagarna i mitt liv såhär långt. Den giriga delen av mig vill bara uppleva den igen och igen och igen. Och igen. Mamma och pappa var där, Arne och Ing-Marie var där, Jonssons var där och Sami var där. Och så jag, förstås. Regnet höll sig borta i princip hela dagen, jag snubblade inte när jag var uppe på scenen för att hämta mitt diplom och firandet på Swedish Affär med vänner och bekanta efteråt blev en riktig succé!

En succé blev hela examenshelgen faktiskt, och likaså den lilla resan vi (jag, parenteserna, Arne och Ing-Marie) gav oss av på efteråt. På fyra dagar hann vi med Loch Lomond, Glencoe, Fort William, Isle of Skye, Loch Ness och Inverness och även denna gång hade vi tur med vädret. Inte illa alls!

När dessa nära och kära lämnat stan var det dags för mig att återigen kasta mig huvudstupa in i allt vad flyttpackning, flyttstädning, jobbsökande, jobbande och träning heter. Denna process pågår fortfarande är jag rädd, och just idag känns den rätt övermäktig. Jag slutar aldrig att förvånas över hur mycket grejer man kan lyckas samla på sig under åren, över hur mycket energi ett och samma projekt kan ta och över hur svåra till synes ganska enkla saker kan vara. Det börjar kännas rätt jobbigt det här med att få ordning på allt och jag drabbas ännu en gång av känslan att jag skulle behöva dygn à 29 timmar istället för de vanliga 24.

Jobbsökandet går också trögt och det skulle jag väl kunna ha lite panik över om jag ville, men jag måste försöka påminna mig själv om hur bra jag har det. Jag har ett jobb som ger någon form av inkomst, jag har en fin lägenhet som är betald för fyra månader framöver, jag har pengar på sparkontot, jag har en bra utbildning, jag har ett välfyllt CV och jag är omgiven av fantastiska människor som alltid är redo att stötta och hjälpa. Det kan få ta lite tid med andra ord, men det är svårt att inte bli lite nedslagen och uppgiven när ansökan efter ansökan, steg efter steg, leder till absolut ingenting.

En ganska stor del av stressen och pressen jag känner har jag dock i vanlig ordning skapat själv, och jag tror återigen att den överambitiösa sidan av mig som lätt drabbas av lite hybris är den största syndabocken. I min egen lilla drömvärld skulle jag hitta ett perfekt jobb med start första juli, eller åtminstone första augusti. I min egen lilla drömvärld skulle jag inte behöva jobba på Radisson alls efter examen. I min egen lilla drömvärld skulle drömföretaget uppenbara sig, och formligen be mig på sina bara knän för att jag skulle börja jobba hos dem. I min egen lilla drömvärld skulle lägenhetssituationen bara lösa sig av sig själv, utan att jag behövde ha många fingrar med i spelet. I min egen lilla drömvärld är jag tydligen någon form av superkvinna med en förmåga att inte bara påverka sig själv, utan även resten av universum och alla de personer och ting som det innebär. Intressant.

Nåja, det är ju bra träning det här om inte annat. Jag behöver öva på att hålla stress och press i schack, på att inte alltid vara exakt där jag tänkt mig att jag skulle vara (mentalt såväl som fysiskt), på att inte alltid vinna alla slag och på att inte låta externa faktorer stirra upp mig för mycket. Jag behöver lära mig att uppskatta det jag redan har, och att behärska ett nytt steg av livet. Förhoppningsvis upptäcker jag snart att mitt idoga stapplande och mitt hårda arbete varit värt varenda ansträngning – förhoppningsvis befinner jag mig snart i en situation där jag kan andas ut på riktigt och förbereda mig inför nästa utmaning. Förhoppningsvis. Jag håller tummarna. Gör ni?