Something I need.

Det suger i jordgubbsfilstarmen, rycker i ridmusklerna och bubblar i hemlängtanshjärtat. Jag tror minsann att det är dags att bege sig mot Lilla Landet Lagom jag!

Jag hörde sånger i mitt huvud, men dom kom aldrig ut.

Det är lite jobbigt att den här tösabiten bestämt sig för att inte turnera denna sommaren, när alla mina fyra (ja, faktiskt!) senaste somrar har förgyllts av just ett Melissa Horn-gig i någon stad någonstans. I år måste jag vänta ända tills i höst  - då hon förvisso slår till med ett nytt album, vilket skulle kunna ses som en tröst - innan tillfälle ges igen. Det känns lite jobbigt faktiskt. Hmpf.

Så mycket man ska göra och borde och vill.

"Sådärja, och så tar vi en tallrik i varje byxben!"

"Blir det bäst att rulla in kastrullen i pyjamasbyxorna eller vinglasen i diskhandduken?"

"Just det ja, så var det ju lampjäveln också! Skit och järnspiksmög."

Det är nog tur att jag har haft lägenheten för mig själv idag, för annars är jag ganska så säker på att valfri medlem ur Swedish Flat Mafia hade ringt efter männen i de vita rockarna när de hörde allt jag kläckte ur mig för mig själv.

Sa jag att jag avskyr att flyttpacka?

Aye

Mina senaste tre dygn har spenderats uppe i norr, där jag och Maggie hälsade på Becky och Nicole i deras hemstad Inverness. Vi bodde in oss hos Nicole med bror, föräldrar, hund och katter gånger två i ett gulligt litet hus i utkanten av centrum. Innan vi åkte i tisdags morse fick vi ett sms där Nicoles mamma undrade vad vi ville ha till middag på kvällen, på bussen upp bjöds vi på både glass och smörgåsar av en glad busschaufför och i går fick vi frukost på sängen av en morgonpigg Nicole. Ungefär på den nivån har gästvänligheten legat hela tiden, och vi kunde inte ha haft en bättre värdinna!

Tisdagen ägnade vi åt hundpromenader och mysmiddag hemma, medan onsdagen blev betydligt mer händelserik. En road trip genom nordvästra Skottland blev det, och Nicole körde runt oss bland berg och sjöar, slott och småstäder. Mycket mysigt, och mycket fick vi se! På kvällen mötte vi upp Becky för middag och en drink, och sedan blev det filmkväll hemma hos Nicole. Under torsdagen blev det promenad genom stan, lunch i Skottlands största second hand-bokaffär (ja, jag fick med mig två böcker hem) och sedan lite fika hemma innan Maggie och jag skuttade på bussen tillbaka ner till Glasgow.

De andra tjejerna var mycket bättre på det här med att ta bilder än vad jag var, men jag bjuder på ett litet urval av min kära mobilkameras alster tills vidare:

Fina tjejer - a.k.a Maggie, Nicole och Leia

Vovven Leia in action

Vy över Inverness

What's up?

Eilean Donan Castle

Eilean Donan Castle

Vid Eilean Donan Castle

Vid Eilean Donan Castle

Plockton

Plockton-kor

Vy över Plockton

Skulle nästan kunna föreställa en skånsk sommaräng, om man bortser från bergen i bakgrunden då...

Leakey's - Skottlands största second hand-bokaffär

Finfint resesällskap

"Det är så skönt att umgås med er, för då känner jag mig själv så normal!"

"Oj vad varmt det blev när du la dig över min mage sådär."
"Ja... Tänk om världens största fiskmås också hade lagt sig där. Då hade det blivit ännu varmare."

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

De kom, de såg, de underhöll. Två galna blondiner har lämnat stan, och en annan blondin halvligger i sin säng fullt upptagen av att bearbeta en kombinerad matkoma och "efter besöket-koma". Kalla mig pensionär, men gudars skymning vad trött man blir av fullspäckade helger som denna. Tillräckligt trött för att gå till Jamie Oliver's restaurang med klänningen bak och fram, tydligen. Inga namn nämnda.

Det har varit härligt, dock, på alla möjliga sätt och vis. Strathclyde tour, utemiddag, utedrinkar, solpromenad till Kelvingrove, besök på Glasgow Uni, lägenhetsfest, Propaganda-dans, afternoon tea, shopping, Eurovisionkväll, Edinburgh-tripp och en hel rad roande händelser och citat kan läggas till handlingarna, och Glasgow lyckades charma de två töserna på samma sätt som det charmat denna tös.

Det var fint helt enkelt, och efter några (många) timmars välbehövlig sömn nu planerar jag att fylla min morgondagens måndag med packning, städning och en tur till gymmet där jag räknar med att springa bättre än självaste Usain Bolt Kalle Moraeus.

Frågor på det?

Today is a good day.

Idag kommer dom hit! Idag kommer dom hit! Idag kommer dom hit!

Nämnde jag att dom kommer hit idag?

Kalla mig sentimental om ni vill

Dagarna flyger förbi, och dagen då jag måste skiljas från min älskade Swedish Flat Mafia närmar sig därmed med stormsteg. Nästa läsår är vi på olika platser hela bunten; Åsa i Paris, Ullis i Greensboro, Frida i Greensboro och så lilla jag som blir kvar i Glasgow. Oavsett hur mycket jag försöker förneka det, och oavsett hur härligt det ska bli att flytta in hos Becky & Hannah i höst, så gör det ont i hela mig att tänka på den där 20 maj då den första fjärdedelen av oss lämnar landet. Det blir lite som att flytta hemifrån, utan att egentligen flytta någonstans.

Det här andra året i Glasgow har varit helt fantastiskt bra på många sätt, och det finns två huvudsakliga anledningar till detta. Den första heter University of Strathclyde Womens' Basketball, och den andra heter The Swedish Flat Mafia. Den förstnämnda får jag ju som tur var behålla nästan helt intakt - och för det är jag enormt glad - men den där andra delen kommer jag liksom aldrig att få tillbaka igen.

Jag kommer förmodligen aldrig mer att dela en lägenhet med dessa underbara tjejer, och allt från mysiga söndagsmiddagar till vardagliga onsdagsfrukostar tillsammans kommer att vara minnen blott. Jag kommer aldrig mer att tassa in till Ullis för att plocka på mig smink, vidare till Frida för att sno parfym och slutligen över till Åsa för att låna strumpbyxor. Jag kommer aldrig mer att kunna tassa in i någon av ovanstående personers rum, iförd endast pyjamasen, och inleda med orden "jag har kris" för att tio minuter senare komma ut igen och inte alls känna av den där krisen längre. Jag kommer aldrig mer att få störa mig på samma hasande tofflor, klaga på samma diskborstar eller fnissa tyst åt samma kitschiga partyhjärta.

Vi har haft det så förbaskat bra tillsammans - med både berg och dalar förstås - men så förbaskat bra alltså. Ikväll avslutar vi det tillsammans med ost, vin och kortspel i vårt luggslitna kök bland apelsinjuicefläckar, Mercedesmärken och kitschiga partyhjärtan. Vi ska osta, vina, spela, skratta och minnas alla de fina stunderna vi haft där på 35 Calgary Street's tredje våning. Stunderna som världens bästa Swedish Flat Mafia.

"I thought I could organize freedom. How Scandinavian of me."

"Jomen alltså, när jag är ledig så känner jag att jag måste göra ett schema för mig själv så att jag liksom verkligen hinner vara ledig! Hajar du?"

Hon hajade inte. Det gör jag. 

(och på dagens lediga schema står för övrigt brödbak, fika med Åsa, fix med SAAS och skänka pengar. Just sayin'.)

The place beyond the pines.

Jag lyckades hålla mig kvar på den där stolen, och pallrade mig således iväg till tentasalen utan blåmärken och blessyrer. Med huvudvärk och halsont (igen!) var förutsättningarna dock inte optimala, men en Asprin och en slurk vatten gjorde susen och sedan satt koncentrationen där den skulle. Tentan var precis lika svår och läskig som jag hade väntat mig, men jag vågar nog ändå säga att det gick rätt bra. Det gjorde onsdagens tenta också, och på det stora hela borde jag alltså ha lyckats rätt bra här med mitt andra universitetsår här. Hoppas jag.

Efter tentan i torsdags var jag på möte på baren som sponsrar vårt lilla basketlag. I egenskap av nästa års 'Social Convenor' är det mitt jobb att sköta allt sådant med kontrakt, medlemskort, spenderingsmål och så vidare. Ska bli spännande! Det blev sedan restaurangmiddag med efterföljande bio tillsammans med min fina Ullis; snacka om bra torsdagskväll!

Annars har jag mestadels hängt på jobbet faktiskt, där jag nu kör ett sista ryck innan sommaren och Sverige stundar. Det går rätt bra för mig personligen, men jag känner ändå att det ska bli fantastiskt skönt att lämna stället för det lite mer avslappnade och trivsamma Park Inn Malmö. Oj vad jag längtar efter juni!

Nu ska jag krypa till kojs här, ställa väckarklockan på 05.15 och be till gud att alla världens hotellgäster är snälla mot mig imorgon bitti. 

Tjingeling!

Dramaqueen? Jag?

Hej jag heter Mikaela och jag är så nervös att jag håller på att trilla av stolen.

Nu ska jag gå och skriva tentan från helvetet skriven av professorn från helvetet, med min svensk-engelska ordbok i högsta hugg.

Hej då!

P.S: Nästa gång vi ses - om jag överlever det vill säga - så har jag fyra månaders sommarlov framför mig. Smaka på den ni!

What a peculiar state we're in

Hope when the moment comes

You'll say...

I, I did it all

I, I did it all

I owned every second 

That this world could give

I saw so many places

The things that I did

Yeah, with every broken bone

I swear I lived.

Stressen

Jag har nått Steget. Steget, då det inte känns som att man kan plugga mer. Steget, då det känns som att allt man läser vet man redan. Steget, då jag vet att jag måste läsa lite till, men inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja.

Det står ju där, i alla mina stiliga och mindre stiliga sammanfattningar. Jag har skrivit det, skrivit om det, läst det, läst det igen och läst det en fjortonde gång. Alltså borde jag ju kunna det, alltså borde kunskapen ju ha lagt sig till ro där någonstans i bakhuvudet? Alltså borde jag ju kunna allt om qualitative research, destination competitiveness, sampling methods och seasonality. Visst?

Men ändå, ändå så känns det inte så. Ändå så känns det - så fort jag bestämmer mig för att slå ihop böckerna för dagen - som att jag inte kan någonting eller har lärt mig någonting på den månad jag nu ägnat åt att pluggat till dessa tentor. Ändå så känns det som att jag borde ha gjort, borde göra så mycket mer. Ändå så känner jag mig som en värdelös student som inte anstränger sig tillräckligt mycket och som kommer att misslyckas med tentorna så att det smäller i knutarna.

Tre dagar, två tentor kvar. Sedan är jag fri från plugget och kan fokusera helt och fullt på jobb, flytt, sommardrömmar och resor istället.

In a body cast of glass

Om det är någon som undrar om jag lever så kan jag glatt meddela att det gör jag. Lever, pluggar, jobbar och sover lite däremellan. Mitt liv har aldrig varit mer intressant att skriva om! Men missta nu inte detta för en klagosång, för det var faktiskt inte tanken. Just i detta nu har jag det till exempel väldigt gött här i min soffsäng, medan en nyäten lördagsfrukost (garderobsflingor! rågbröd! fransk aprikosmarmelad!) letar sig ner till magen. Yum yum!

Det största valet och kvalet jag står inför nu är huruvida jag ska gå ut och göra mig en andra kopp kaffe eller ej, och om jag då ska dricka den på stående fot medan jag gör mig i ordning eller stanna här i soffsängen en stund till. Det lutar åt det sistnämnda, det måste jag erkänna.

Igår kväll var det dags för festligheter med baskettjejerna igen; vi hade 60 pund över i klubbkassan efter året och såg detta som ett tydligt tecken på att vi borde gå ut och roa oss lite. För att öka på roligheterna lite klädde vi upp oss i våra bästa basketutstyrslar, men jag tänkte bespara er bilder på hur jag såg ut faktiskt. Det blev ett förhållandevis tidigt avslut för mig, som var trött som en tok efter att ha jobbat till 23.30 kvällen innan och börjat jobba kl 07.00 igen samma morgon. 17 timmars jobb inom loppet av 24 timmar, heja mig!

Veckohandling, plugg och tvätt står på dagens agenda, and I better get started!

Hej!

Jag har ju glömt att visa er resultatet av förra veckans photo shoot när vi piffade till oss och blev förevigade, baskettjejerna och jag. Den som kan hitta mig i följande två bilder får en guldstjärna!