"Det är höstkallt på balkongen, och jag längtar till nåt annat än det här."

Idag längtar jag till Sverige. Jag skulle kunna säga att jag längtar hem, men det är ett felaktigt påstående i två avseenden. För det första är jag faktiskt redan hemma, hemma i mitt andra hem, och att sitta och längta hit vore ju lite märkligt kan tyckas - för att inte tala om onödigt. För den andra är det just Sverige jag längtar till, och inte just specifikt Formansgatan 8, Smyge Strandväg 120 eller något annat hem-hem. Eller är det kanske det? Jag vet inte.

Något är det i alla fall, något är det jag känner att jag saknar denna regniga lördag i Glasgow. Jag sitter och slöläser lite på Sydsvenskans hemsida och känner ett litet styng av saknad, oavsett om jag läser om knivslagsmål i Sjöbo eller noshörningsungar på Kolmården. Jag lyssnar på musik i Spotify och kommer på mig själv med att bara spela svensk musik. Jag sitter och funderar på middagsalternativ för kvällen och känner mig bara sugen på köttbullar, tacos eller äggakaga. Helst allt på en gång.

Är det okej att längta tillbaka till något när man frivilligt flyttat därifrån? Det frågar jag mig ofta, och av någon anledning är min hjärnas spontana svar "nej". Det här är något jag funderat mycket över genom åren, och jag har fortfarande inte riktigt kommit fram till varför jag tycker att "längta dit/hem/tillbaka" är så tabubelagt. Varför jag tror att folk ska se ner på mig om jag säger att jag längtar hem. En liten röst i mig viskar om misslyckanden, om felaktiga beslut. Som att längtan skulle vara ett bevis på att man misslyckats med något; man har gjort fel och vill gå tillbaka till det som en gång var. En annan röst i mig viskar om missnöjdhet, om bortskämdhet. Som att längtan skulle vara ett bevis på att jag inte är nöjd med livet här; att jag inte trivs och vill återvända till trygghetszonen jag kom ifrån.

Jag tystar ner rösterna så fort jag kan, för de har så vansinnigt fel. Jag har inte misslyckats. Jag har inte fattat fel beslut. Jag är inte missnöjd. Jag ångrar inte flytten hit en endaste sekund. Jag råkar bara längta till en annan plats och ett annat liv just nu, och det borde jag få lov att göra utan att känna att det är det minsta konstigt. Jag borde kunna skriva ett helt inlägg här på bloggen om hur mycket jag saknar stränderna kring Smyge, cykelbanorna i Malmö och vardagsrummet på Formansgatan. Jag borde kunna erkänna för mig själv och alla andra att jag visst längtar hem, trots att jag redan är hemma. Jag borde kunna gå ut och skrika det högt så att alla hör, jag borde kunna skriva ut det till alla jag känner och jag borde kunna erkänna det för mig själv utan att känna mig dum.

Så varför känner jag att jag inte kan göra det?

Bara de som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår.

En lugn kväll med te, tända ljus (jag får ha tända ljus!), myskläder och Melissa Horn/Maria Mena/Sofia Jannok i högtalarna var precis vad jag behövde idag. I två veckor har jag gått omkring och känt mig lite orolig, stressad och oharmonisk på något vis, men sedan i fredags känns det som att jag har fått lite mera ro i själen. Jag pluggar lagom mycket, jag jobbar lagom mycket och jag lever livet lagom mycket. Det finns massor av saker att se fram emot och säkert lika många att egentligen vara lite orolig för, men det tar vi en annan gång.

Det enda oharmoniska med dagens dag är mina muskler, som gör så fruktansvärt ont att jag vill skrika rakt ut varje gång jag måste röra mig. Jag utnyttjade min gratistimme med en personlig tränare på mitt nya gym igår, och var både skakis och illamående när jag gick därifrån. Jag har förmodligen sagt det här många gånger i mitt liv, men idag tror jag faktiskt att det stämmer: jag har aldrig haft såhär mycket träningsvärk förut!

Den psykiska delen av PT-upplevelsen var dock inte alls lika bra, och kändes inte helt professionell om jag ska vara ärlig. Hon pratade en massa siffror och procent som jag inte alls vill fokusera på och som tyvärr trubbade av mitt nya mål - att träna för att det är roligt och inte för att jag måste prestera något speciellt - lite grann. Det kändes inte riktigt bra; jag hade gärna sett att hon lyssnade in mig mer innan hon plockade fram vågen, måttbandet och tabellerna. Nåväl, nu vet jag att jag inte behöver göra om det i alla fall!

Nu ska jag ta tillfället i akt, stänga ner herr Laptop och läsa lite bok istället. Att somna på grund av trötthet orsakad av läsning - finns det något härligare?

Idag är en sådan där dag då det känns som att hela livet ler mot mig, och jag smilar glatt tillbaka. Tanken på att resten av min familj just idag satte sig på ett plan för en solig vecka på Spaniens sydkust stör mig dock lite grann, men bara om jag ger den utrymme i hjärnan. Dessutom hade jag gått miste om en jätterolig helg här hemma om jag hade valt att åka med dem, så egentligen är jag inte alls avundsjuk. Inte alls. Bara frusen, blek och en liten gnutta bitter. Men vad gör det om hundra år?

För oss som inte har tid, råd eller möjlighet att åka iväg till Spanien sådär hux flux finns det som sagt andra roligheter att sysselsätta sig med här i helgen. Ikväll går jag på Aileens födelsedagsfest med efterföljande Propaganda-utgång, imorgon blir det först en tur till frisören, sedan lunch med några "gamla" baskettjejer och slutligen lasagne, daiquiris (en gedigen kombination om du frågar mig) och Xfactor hemma hos Sarah och Claire. På söndag har jag anmält mig till ett morgonpass på gymmet, och sedan ska jag försöka plugga undan så mycket som möjligt inför den nya veckan innan det blir ett pass på jobbet. Och så hade jag visst lovat Hannah att baka också, kom jag på. Vi får se hur det går med den saken.

Nu ska jag studsa ut i köket och laga mat innan det blir dags att göra sig i ordning inför kvällen. Jag lagar tacos åt mig ikväll, och har längtat efter det ungefär sedan jag bestämde mig för att göra det i tisdags.

Ha en fin helg, var ni än befinner er!

Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd att fastna här.

Idag har jag besökt Scottish Graduate Fair 2013, där massor av olika företag och organisationer hade smällt upp sina montrar och besvarade frågor om möjligheterna till praktik, examensjobb och anställningar av alla de slag. Mitt syfte med att gå dit var att få en lite klarare bild om vad jag skulle kunna göra nästa sommar respektive efter att jag tagit examen, och så ville jag vidga mina vyer lite och se hur många företag det egentligen fanns att välja på. Det fanns många. Väldigt, väldigt många. Väldigt, väldigt, väldigt många.

Istället för en klarare bild och en plan för framtiden gick jag därifrån med både beslutsångest och prestationsångest, och nu sitter jag bänkad i soffan och försöker att smälta alltsammans. Framtiden skrämmer mig, företagen skrämmer mig och universitetet skrämmer mig. Det är karriärssnack hit och karriärssnack dit, börjanätverkajobbapraktiserabyggapådinkarriärnuförannarsärdetförsent, och allt jag känner är hopplöshet, stress och åter hopplöshet. Hur ska jag kunna...? Varför skulle de vilja...? Vem är jag att...?

Jag antar att det är lite som det var att lämna högstadiet och gymnasiet; man blir utknuffad ut boet och förväntas veta vad man vill, var man ska gå och hur man ska komma dit. Jag vet inget av det som det ser ut just nu. Universitetet börjar allt mer kännas som en trygg nallebjörn att klamra sig fast vid, en borg att gömma sig i, och samtidigt som jag vill fortsätta att gömma mig här för bekvämlighetens skull kan jag inte vänta tills jag får den där sista knuffen, diplomet i handen och mössan på huvudet. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill pröva mina vingar. Jag vill ut och flaxa i den där framtiden. Jag ska bara komma på ett sätt att ta mig dit först. Och vidare.

Jag vet vad som måste göras

Ändå sitter jag kvar här

I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan

Men den är rädd och den spelar ett spel nu

Jag får för mig att jag kan vara kvar men vet inte hur

Jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder nånstans

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans.

Just do it.

"If you feel like you're about to die, just keep going. If you just feel tired, you are not doing enough. Do twice as much."

"When your brain says stop, your body still has another 60% to give."

Visst är det väl just sådant man vill att någon vrålar åt en klockan 7 på en fredag morgon? Jo, just idag var det faktiskt det, och jag måste erkänna att det där med styrketräning innan solen gått upp var en riktigt härlig idé. Smärtsam, men härlig. Det var segt att släpa sig upp ur sängen - särskilt med tanke på att jag tränade basket till kl 22 i går kväll - men när jag väl var där kändes det okej. Under själva passet ville jag mest lägga mig i en hög och dö för att det var så jobbigt (minns ni mitt inlägg om hur jag kände mig efter det första spinningpasset i våras? Det var dubbelt så illa idag), men känslan efteråt alltså... Den känslan älskar jag mer än någon annan!

I detta träningsfokuserade inlägg passar jag på att dela med mig av en av mina nya favorit-träningslåtar:

Nu ska jag bänka mig i soffan med en skål chips och se film hela kvällen, för det har jag banne mig gjort mig förtjänt av idag!

Ibland.

Ibland kan en dag gå från att vara något väldigt dåligt till att vara något väldigt bra. Ibland känner jag för att göra som Sofia Jannok gör 2 minuter och 23 sekunder in i den här videon. Synd att jag varken kan jojka, dansa eller sjunga bara.

Självdisciplin vs. självbevarelsedrift

Jag ringde just, helt av egen vilja, och anmälde mig till ett av gymmets styrketräningspass. Det passet som börjar klockan 06.45 på fredag morgon.

Det är nog något allvarligt fel på mig egentligen.

Om hösten hittar hit igen, ja då lever vi för sommaren. Då håller vi ihop min vän, om hösten hittar hit igen.

  

A good Friday.

Vi har finbesök här i helgen, och när jag kom hem efter en lång skoldag möttes jag av fyra lådor med diverse hembakade kakor/bullar/muffins, en mamma som satt i vardagsrummet och sydde gardiner och en pappa som stod i köket och skruvade fast isoleringstjolahoppsan kring fönstren. Det är dock inte min mamma och min pappa vi snackar om (min pappa håller sig liksom inte med saker som skruvdragare), utan Beckys föräldrar som kommit ner över helgen för att "fixa lite" som det heter. Ikväll bjuder de ut oss på middag och imorgon har mamma Pick lovat att laga mat åt alla som vill ha, så jag känner att det kan bli en riktigt fin och bortskämd helg det här!

Nu ska jag ta en dusch och sedan klä mig i min nya lila blus (födelsedagspresent till mig från mig), byxor och mina nya kängor (födelsedagspresent till mig från mig) och på så vis göra mig lite mer representabel för en restaurangmiddag.

Ha en fin fredagskväll!

In a body cast of glass.

Idag har jag tappat ut en helt nyköpt, upp-till-brädden-full kopp kaffe mitt i kön till biblioteket, så att det stänkte och rann åt alla möjliga håll och kanter. Jag har också haft sönder en av bibliotekets kopieringsmaskiner. Jag har också tagit fel på tiden och klivit in i en föreläsningssal precis samtidigt som föreläsaren sa de sista tio orden. Jag har också slagit huvudet först i garderoben och sedan i badrumshyllan. Slutligen har jag trampat i hundskit på väg hem från skolan.

Alltså, om det är så här livet som 22-åring ska vara så ber jag att få avgå med omedelbar verkan faktiskt.