Like a feather on the Clyde.

Det är mindre än en vecka kvar tills flight DY3503 tar mig från Skottland till Sverige; från hem till hem och från ett liv till ett annat. Det är mindre en en vecka tills jag lämnar allt det fina jag har här bakom mig, och ska jag vara helt ärlig så känns det inte alls särskilt bra just den här gången.

Självklart saknar jag både nära och kära i Sverige, självklart ska det bli jätteroligt att komma tillbaka och träffa er. Självklart ser jag fram emot en sommar i Sverige; med färska jordgubbar, fint väder, livsnjutning i Smyge och allt vad det innebär. Sjävklart vill en del av mig kliva ombord på det där flyget, och samma del vet att jag har massor av fina saker att se fram emot när jag kommer fram.

Men jag ska vara ärlig, och jag ska säga att en ganska stor del av mig faktiskt även skriker nej när den tänker på att åka härifrån. Jag vill inte lämna min fina lägenhet, mina fantastiska vänner, mitt jobb med alla underbara kollegor (Vita Häxan exkluderad), min stad och det liv jag byggt upp här. Att det inte är för evigt vet jag ju; jag vet ju att jag kommer att ha möjlighet att åka tillbaka hit ganska snart. Men ändå. Minst två månader måste jag spendera i Sverige, och de två månaderna känns väldigt långa just nu. Jag kommer förmodligen att älska nästan varenda sekund av dem när jag väl är där, men just nu känns tanken på att lämna det här bakom mig mest jobbig faktiskt.

Glasgowhjärtat överröstar hemlängtanshjärtat, och mitt i alltihop står min hjärna och undrar vilket håll den ska vända sig på.