Den svenska skammen

I morse mötte jag en person, tidigt på morgonen, som gav mig ett stort och öppet leende samtidigt som han hälsade med ett glatt "hej!". Jag blev både chockad och glad, smilade tillbaka allt vad jag kunde och hälsade jag med. Några kilometer senare log jag fortfarande. Det var så oväntat, så trevligt och så vansinnigt ovanligt för att vara i Malmö - ja, för att vara i Sverige överhuvudtaget.

Några timmar senare stannar en kvinna upp för att låta mig gå före där jag som vanligt kommer farandes i en väldig fart. Och jag vill tacka henne, jag vill se henne i ögonen, jag vill le, jag vill att hon ska känna samma glädje och uppmuntran som jag fick känna den där morgonen. Men tacket fastnar i halsen, blicken hejdar sig halvvägs upp, leendet fryser till och blir mest en besvärad grimas. Jag tänkte en gång för mycket på det där tacket, jag hann bli obekväm, jag fegade ur.

Jag går förbi ett kompisgäng på festivalen i stan och råkar stöta till en kille med min väska. Jag vill vända mig om, be om ursäkt, ge honom ett uppriktigt välmenande leende och visa att jag inte menade något illa med min klumpighet. Men jag vänder mig inte om, jag ger honom aldrig det där leendet och det enda jag lyckas frammana är ett mumlande "ursäkta" som är så lågmält att inte ens jag själv riktigt hör det. Jag tänkte en gång för mycket på den där ursäkten, jag hann bli obekväm, jag fegade ur.

Varför är det såhär? Varför är jag såhär? Hur är det möjligt att två månader och sjutton dagar i Lilla Landet Lagom har förändrat mig så till den milda grad att jag inte ens kan uppvisa lite vanligt hyfs längre? I Glasgow hinner ursäkterna ut innan jag ens hunnit tänka dem, tacken strösslar jag om mig till höger och vänster och aldrig någonsin är jag rädd att uppfattas som märklig eller överdriven.

De första dagarna tillbaka i Malmö brukar jag göra likadant, innan jag inser att folk i allmänhet här sällan ler, tackar och ursäktar sig inför fullständiga främlingar. De tittar till en gång extra om man ursäktar sig, tittat osäkert på en om man fyrar av ett leende och tacken tar de emot med en chockad min. Och trots att jag vet att det här är en löjlig insikt om något som kan förändras om jag verkligen vill, trots det kryper jag snabbt tillbaka in i mitt blygsamma svenska lilla skal där det mesta går ut på att stirra ner, undvika kontakt och rusa förbi så fort att ingen hinner lägga märke till en. Precis som så många andra blygsamma och förskrämda små svenskar.

Det är ganska så trist, faktiskt.