Or is it none of my business?

Och så var det ju det här med folkomröstningen om Skottlands självständighet. Den som kunde ha ändrat på det faktum att jag blir omotiverat mycket frustrerad varje gång jag hör någon referera till Skottland som ett eget land, en nation, en stat. Den som kunde ha varit den sista stöten i en långdragen period av missnöje, önskan om förändring och nationalistisk stolthet. Den som kunde ha ändrat världen som jag känner till den, men som i slutändan inte förändrade särskilt mycket alls.

"Tack gode gud" var väl ungefär min reaktion när de avgörande siffrorna från Fife trillade in och det stod klart att Skottland var och skulle förbli en del av Storbritannien. Det har varit för mycket patriotism inblandad i nationalismen för att ja-sägarna skulle framstå som trovärdiga och pålitliga i mina ögon, och jag fick känslan att det var väldigt få människor som tänkte det där berömda steget längre. Folk ville rösta ja för att de ville ha förändring, och de ville ha förändring nu. I likhet med Sveriges riksdagsval några dagar tidigare kändes det som att begreppet "missnöjesrösta" var lite för mycket på tapeten, och det var nästan som att folk röstade emot Tories - inte för självständighet. Högst procent ja-sägare hade Glasgow, och här är det väldigt mycket lågutbildade människor vilket leder till arbetslöshet vilket leder till fattigdom vilket leder till missnöje. Jag fick en känsla av att folket här svalde Salmonds argument lite för fort och nästan såg självständigheten som de snabba lösningen på världens alla problem, ungefär.

Därför gick jag glad som en lärka till jobbet tidigt den där morgonen när resultaten hade presenterats, bara för att mötas av ett hotell som var så fullt av missnöje och frustration att jag nästan vände på klacken och gick hem igen. Vilka reaktioner! Vilket missnöje! Vilken ilska! Hade jag bara förstått vad han sa kanske jag hade haft mer förstående för köksstädarens aggressioner, men som det var nu pratade han för bred dialekt i för hög hastighet för att min morgontrötta hjärna skulle hänga med. Varannan person jag frågade om valet gav mig skarpa ögonkast och uppgivna svar i gengäld, och jag var faktiskt lite chockad över att så många människor reagerade så starkt. Det var innan jag visste vilket kaos som skulle utbryta på George Square några timmar senare. 

Säga vad man säga vill om resultatet, men känslor har det upprört i alla fall. För min egen egoistiska del är jag bara glad om allt fortsätter som innan, även om jag inte kände tillräckligt starkt och ansåg mig tillräckligt anknuten för att ta chansen jag hade att rösta själv. Det skulle bara ha känts fel, då jag varken är härifrån, har några större anknytningar hit eller lär stanna här i resten av mitt liv. Jag förstår dock att folk ville rösta för självständighet med tanke på saker som arbetslöshet, utbildning och barnomsorg, och jag vet att det finns många anledningar till missnöje och önskan om förändring. Men jag förstår också att många av dessa förändringar nu kan komma från Westminster och Holyrood, samt att en självständighetsförklaring där endast 51% av invånarna i själva verket var för självständighet skulle kunnat bli en minst sagt skakig historia.