Maybe I'm just a ghost, or I'm not even here.

I vanlig ordning har det inte blivit så mycket bloggande såhär i slutet av november - och i vanlig ordning ger jag er tillåtelse att beskylla familjen min för detta. De kom nämligen på besök även denna första adventshelg, och all förberedelse som krävdes innan (plugg) och efter (plugg) deras besök orsakade ett elva dagars-hål i bloggosfären från min sida. Illa, illa!

Det var fantastiskt att ha dem här i alla fall, och höjdpunkten var helt klart när vi checkade in på Prestonfield House Hotel och skämde bort oss i ett dygn mellan lördag och söndag. Välkomnande champagneflaska med tillhörande praliner i våra rum, personal i varje hörn som öppnade dörrar och tilltalade mig "m'am", afternoon tea med hemgjorda scones och marmelader, en fantastisk liten park (med tillhörande påfåglar, ekorrar och Highland Cattle) att promenera i och klockren gourmetmiddag följt av en natts oerhört god sömn - det kallar jag en helg med livskvalitet. Tack pappa!

Innan jag visste ordet av var det dock dags att kastas tillbaka in i verkligheten igen, där stressen, tröttheten och motivationsbristen attackerat mig med ny kraft. Jag är så in i helskotta trött på att plugga, stressa och ständigt ha något som jagar mig att jag inte riktigt vet hur jag ska sätta ord på det. Lite ljusglimtar dyker det dock upp här och där; julfesten med jobbet i söndags och julkonserten med Ullis igår kväll är exempel på det. Övrig tid är jag dock mest upptagen av att sucka, kämpa och tycka synd om mig själv. 7 månader kvar...

Nu ska jag sova och hoppas vakna upp på en bättre sida imorgon!

God natt!