Vet ni vad jag har insett? Jag har insett att jag älskar att bli vuxen. Inte bara för att jag kan äta godis före maten, gå och lägga mig sent och strunta i att diska om jag vill, utan det är ju allt det andra också. Att bli lite glad i själen av småsaker och småtråkiga saker som en ovanligt god middagssoppa och ett nytt fint soffbord. Att få en humörboost av vetskapen att räkningarna är betalda och att budgeten är klar (observera att det här dock lika gärna kan bli en humörsänkare, om kommatecknen står på fel sida av nollorna). Att få njuta av tanken på framtidsplaner som ligger helt i min kontroll, Att kunna känna att all tid är min tid, och att det faktiskt finns rätt mycket av den även om jag ger en del till min arbetsgivare, till tvättmaskinen och till pedanten inom mig.

Det är liksom som att livet får lite fler nyanser för varje år som går, och varje nytt steg jag tar skapar nya förutsättningar för nya nyanser att titta fram. Jag får nya nyanser att glädjas åt, att njuta av eller att tampas med. Det blir lite extra allt, på gott och ont.

I början av veckan var det extra allt på ont, Då tampades jag med jobbstress, sömnbesvär och förkylningskänningar. Om det var hönan eller ägget som kom först kan jag inte svara på, men överbelastningen på jobbet hjälpte i alla fall inte. Framåt torsdag, lagom till att började känna mig som en urladdad miniräknare (sådär när bara delar av siffrorna syns ni vet?), lugnade det dock ner sig och jag kunde börja andas igen.

I helgen har jag sedan slocknat runt 22 och sovit i 11 timmar båda dagarna, så nu börjar det bli folk av mig på riktigt igen! Det har överlag varit en mycket lugn helg, och en oerhört välbehövlig sådan. Det var after work tillsammans med Tom och Michelle, det var gympass, det var bakning, det var romantisk middag samt Guy Fawkes-fyrverkerier med Sami och det var amerikansk brunch på Singl-end tillsammans med delar av familjen Ibrahim.

Imorgon mjukstartar jag veckan med att jobba hemifrån, och hoppas att det blir lite mindre tryck den här veckan. Det ska lugna ner sig snart, har vi fått höra i några veckor, men det är först nu som jag börjar tro på att det kanske faktiskt är möjligt. Kanske.

Och så han den där som får mig att skratta mitt bland elräkningar och dammkorn. Han är också en rätt bra nyans av hela den här vuxengrejen.