Kaboom!

Det tog två veckor, och sedan kom de. I en jävla fart. Jag talar ju självfallet om de däringa Känslorna, som jag pladdrade så mycket om i föregående inlägg. De är här nu i alla fall, och när jag slog upp ögonen i morse var jag inte alls särskilt säker på att Glasgow var "the place to be" och att de senaste två årens planer var värda att sätta i verket.

Jag läste lite UCAS-mail, hade lite panik, ringde lite telefonsamtal, hade lite mer panik, började lite halvhjärtat på en packlista, hade ytterligare panik, och gav sedan upp. Den fantastiska boken "Målarens döttrar" fick bli min flykt från verkligheten och de nervösa tankarna, och vilken flykt sedan! Detta åtföljdes av tapas, vin och skitsnack på Mosaik tillsammans med mina två favoritblondiner, och när jag trampade hem därifrån mådde jag så mycket bättre. Det blir bra det här.