When you lose something you can't replace.

Vid 15-tiden i eftermiddags bestämde jag mig för att byta skrivbordsbakgrund på min dator, och valde en mycket speciell bild av en mycket speciell häst. Ungefär samtidigt tog denna mycket speciella häst sina sista andetag på jorden, men det visste jag inte då.

Att man kan fästa sig vid ett djur visste jag sedan innan, och jag var även medveten om hur det känns när detta djur lämnar jordelivet. Därför har jag sedan den där marsdagen år 2009 - då min första stora fyrbenta kärlek lämnade mig - ansträngt mig för att inte bli sådär fäst och förälskad i något annat djur. Det gick bra till en början, men när en viss Harmoni klampade in i mitt liv i september 2010 blev det allt svårare.

Att en häst kan vara charmig, gentlemannamässig, nyfiken, humoristisk och klok kan vara svårt för utomstående att förstå, men Harry var precis alla de där sakerna. Han var gammal, stel och fruktansvärt enerverande ibland - men han var Harry. Det var Harry som for i luften under en uteritt en gång för att Agneta började prata med honom, och det var Harry som helt sonika rullade bort skottkärran när jag stod och mockade för att promenera iväg och sticka ut huvudet genom dörren - och sedan vända om och gå tillbaka in. Det var Harry som snällt strosade förbi den köttätande brevlådan så att även Karin kunde få förbi sin skräckslagna Furir, och det var Harry som knuffade omkull mig i stallgången när jag böjde mig ner för att plocka upp hovkratsen. Det var Harry som lunkade så långsamt att han knappt lyfte på benen vissa dagar, men det var också Harry som galopperade så fort att jag knappt fick stopp på honom där ute på fältet på annandag jul.

Harry var Harry helt enkelt, och jag kommer aldrig att träffa en så personlig och charmig häst igen. Det blir inga fler ridturer till havet, inga fler galopper på stubbåkern och inga fler markarbetespass i ridhuset på en laddad 26-åring. Det blir ingen mer mockning med ivägrullade skottkärror, inga fler komiska tilltag i stallgången och inga fler mysstunder i det där stallet strax utanför Tygelsjö. Det blir inget mer helt enkelt, och den maffiga svartbruna vännen jag en gång hade kommer jag inte att få träffa mer. Det känns väldigt tungt, faktiskt. Väldigt tungt.