Känslan av att vara mitt uppe i något som man vet att man aldrig kommer att ångra.

Ja ja, jag veeet att jag lovat dyrt och heligt att jag inte ska blogga något såhär under sommaren. "Det har jag inte tid för", hette det. Och det har jag väl egentligen inte heller, eller rättare sagt så vill jag inte ta mig tid. Jag är nämligen så hemskt upptagen av att ha roligt hela dagarna förstår ni.

Men man ska aldrig säga aldrig, och innan jag visste ordet av hade fingrarna levt sitt eget liv, knappat in den välbekanta webbadressen klickat vidare till symbolen "Skriv ett nytt inlägg". Och här sitter jag. Mitt uppe i en av de bästa somrarna i mitt liv hittills. Ruskigt bra har jag det, och inte är det över än. I skrivande stund är det 39 dagar kvar tills mina skor i storlek 38 åter trampar skotsk mark, och massor av roligheter och härligheter ska upplevas innan dess.

Trots detta, trots att jag njuter varenda dag kan jag inte låta bli att längta lite. Jag längtar efter hösten, efter Glasgow-rusket och efter tjocka strumpor. Jag längtar efter storstadspulsen, efter de färgstarka vännerna och de fartfyllda kvällarna. Jag längtar efter svetten på gymmet, efter lugnet på biblioteket och efter den oslagbara känslan av att ha fått en massa gjort - dag efter dag efter dag. Samtidigt spritter det till i hela mig när jag tänker på att jag utan vidare kan åka till stranden och ligga där och glassa i några timmar innan jobbet imorgon, och samtidigt blir jag alldeles varm i kroppen av att veta att jag har de människor som betyder allra mest för mig inom några tiotal mils radie (ungefär så många mil som det är till Karlstad).

Är det såhär det känns att veta att man både kan ha kakan (nu) och äta den (sen)? Är det det här som är tjusningen med det hela? Är det såhär bra man mår av vetskapen att man har full tillgång till två olika sorters liv, och att man älskar båda delar fast på olika sätt?

Jo då, jag tror banne mig att det är så. And I like it.