Alla vill till himmelen.

Likt ett X2000 - förlåt, SJ Snabbtåg heter de tydligen nuförtiden - susar dagarna förbi i en faslig fart, och de enda timmarna som egentligen går riktigt långsamt är de som kommer just efter att jag gått och lagt mig. Min kropp verkar nämligen ha bestämt sig för att det här med sömn är överskattat, och oavsett hur tidigt eller sent jag går och lägger mig kan jag räkna med cirkus 2 timmars stirrande i taket innan jag faktiskt får sova. Konsekvenser? I genomsnitt 5-6 timmar sömn per natt istället för mina vanliga 8-9, men faktiskt inga större konsekvenser i övrigt. Jag rör ihop schemat på jobbet och kommer 2 timmar för tidigt och sådär bara, men inget värre än så. Jo just det, jag låste in mig själv i slussen till gymmet vid 6.30 i måndags morse också. Det var inte heller helt lyckat. Men annars fungerar jag som en nästan helt normal människa faktiskt!

Denna nästan helt normala människa ser löjligt mycket fram emot en feel good-helg i Smyge då min hud förhoppningsvis ska få samtala lite med den däringa solen för första gången på alldelesförlänge. Några salta dopp i det blå, en bokstavligen talat glassig (nyckelordet här är alltså glass, det hoppas jag att ni förstår) promenad till hamnen och lite wining & dining med familjen Svensson är vad jag ser fram emot. Och så läsning. Oerhört mycket läsning. Just det, jag ska rida en sväng också! Lyckorus!

För övrigt är det bara fyra veckor kvar tills jag avslutar mina dagar som "group & conference reservation agent". Det känns konstigt, tidigt, konstigt och faktiskt nästan lite sorgligt också. Jag tycker trots allt om det där kontoret, eller i alla fall filurerna som jobbar där. Idag skrattade vi så att Åsa slog huvudet i tangentbordet igen liksom. Och så åt vi glass. Vad mer kan man begära från en arbetsplats?