You only need the light when it's burning low.

Ni vet den där känslan när man inser att man borde städa, lämnar det i ett par dagar, inser på nytt att man borde städa, lämnar det i ännu ett par dagar, inser att man verkligen borde städa men lämnar det ändå? Och så plötsligt står man där med ett Mount Everest av saker att ta tag i; småsaker som egentligen bara tar några minuter var men plötsligt får man ägna tre timmar åt att städa för att man låtit de rackarns småsakerna bli så många. Man har låtit fjädern bli en höna, liksom. Lite så känner jag med den här bloggen dessa dagar faktiskt.

Inte för att bloggen är något nödvändigt ont som till exempel städning; inte alls. Jag bloggar för att jag vill, för att det är roligt att skriva och för att jag vet att det finns nära och kära som uppskattar det. Men ibland har man inte riktigt tid, eller motivation, eller inspiration. Då är det lätt att man lämnar det en vecka, två veckor, tre veckor. Och så plötsligt står man där med ett Mount Everest av saker som man vill dela, skriva, säga, berätta; saker som tar några rader var och plötsligt får man ägna sex sidor åt att berätta för att man låtit det bygga på så mycket. En tystlåten och stillsam fjäder har långsamt förvandlats till en kacklande höna full av saker att säga.

Lite så är det. Jag är en kacklande höna. Jag har massor att säga. Jag har tänkt en massa bra tankar, tänkt en massa dåliga tankar, gjort en massa roligt, gjort en massa tråkigt, skrattat mycket, surat lite och levt det däringa livet som det är ett sådant tjat om hela tiden. Jag har bränt mig på näsan, inte blivit solbränd alls, ridit långsamt på en häst, ridit fort på en ponny, gymmat, låtit bli att gymma, provat nya recept, provat gamla recept, jobbat som en kanin på speed, latat mig som en sengångare på Bahamas, varit social, varit asocial, tackat ja, tackat nej, levt fullt ut och inte levt särskilt mycket alls.

Sommaren har sprungit iväg utan att vänta på mig, och trots att jag vid början av varje vecka har påmint mig själv om vilket datum det är och hur mycket/lite det fanns kvar av allt det härliga sitter jag här med en liten känsla av att ha blivit snuvad på konfekten. Lite grann. Fast riktigt så är det ju inte. Jag har njutit massor av sommaren och verkligen försökt göra mig sommarminnen före, efter och mellan jobbet. Picnics, utflykter, solnedgångar i Västra Hamnen, kvällsdopp, vardagsvin, Smygehelger, maratonläsningar, familjeumgänge, kompisumgänge... Listan kan göras lång.

Men ändå sitter jag här med en liten känsla av att allt har gått alldeles för fort, att jag inte njutit tillräckligt mycket eller hunnit tillräckligt mycket. Utom på jobbet. På jobbet har jag hunnit en väldig massa, och en väldig massa bra dessutom om jag ska tro allt beröm jag fått. Jag har i princip blivit erbjuden en "riktig" tjänst på kontoret när jag är klar med min utbildning, vilket värmde självförtroendet rätt fint får jag säga. Synd bara att det inte är riktigt det jag vill just nu. Men ändå.

Oavsett hur mycket jag gjort, hur lite jag gjort och hur slut sommaren börjar ta är jag glad. Glad, nöjd och förväntansfull. Det finns så mycket fint som väntar den här hösten, och det måste jag bli bättre på att påminna mig själv om när jag sitter och känner mig lite depparedyster för att sommaren börjar gå mot sitt slut. Faktiskt.