"Success means having the courage, the determination and the will to become the person you believe you were meant to be."

Nu ska jag ryta ifrån lite här, för nu har jag fått nog. Jag är lite frustrerad, lite äcklad och lite arg. Lite alltmöjligt-upprörd, helt enkelt. Jag är frustrerad på grund av det här landets arbetskultur. Jag är arg på mitt universitet. Jag är lite äcklad av samhället och dess ideal, i kombination med företag som Procter & Gamble, KPMG, Deloitte, Ernst & Young och PwC.

Livet är en tävling. Man måste vara bäst. Man måste vilja ha mest. Allt är en tävling, en tävling som kretsar enbart kring karriärkarriärkarriär och hela livet ska i sin tur kretsa kring detta. Karriär. Pengar. Prestation. Karriääär.

"Kom och jobba hos oss (först gratis, sedan nästan gratis, och sedan kanske vi eventuellt kan tänka oss att betala dig på riktigt), annars kommer det aldrig att bli något av dig här i världen! Du kommer aldrig att kunna göra karriär, du kommer aldrig att få jobba inom business och du kommer att vara en värdelös människa för resten av ditt liv!" Det är ungefär det budskapet som ovan företag sänder ut till stackars desperata och förvirrade universitetsstudenter, och det är svårt att inte ta åt sig. De har pengar, de har makt, de har jobb och de har inflytande. De sitter stadigt på sina höga hästar, och varken universitetet eller samhället med dess djupt inrotade kultur gör några försök att plocka ner dem därifrån.

Istället anordnas det tävlingar, seminarium, projekt, middagar och föreläsningar där dessa företag höjs till skyarna och man - om man har tur, är tillräckligt speciell och snudd på kunglig - kan få möjlighet att prata med människor som är högt uppsatta inom dessa företag. Herregud! Vilken grej va! Det är ju precis det som varenda student på hela University of Strathclyde Business School drömmer om! Att få prata med riktiga människor! Eller vänta lite...

Så är det ju inte. De är inga superhjältar de här människorna. De är varken mer eller mindre riktiga och viktiga än jag. Deras företag är inte de enda företag som finns i hela världen. Man är inte mindre värd om man inte söker sig till dessa ställen. Alla människor drömmer inte om att få jobba för dem. Livet är inte dömt att misslyckas ifall man inte lyckas skaffa sig ett internship eller grad job med dessa företag. Men de är skrämmande bra på att få en att tro det, och samhällets ideal i kombination med universitetets samarbeten får deras hjärntvättande propaganda att nå ännu längre, slå ännu hårdare.

Vid den här tiden förra året hade jag lite panik. Jag hade lite panik, mycket prestationsångest och lite vanlig ångest. Jag hade ju nämligen inte haft en tanke på att söka mig till ställen så som Deloitte eller Procter & Gamble för att få göra obetald praktik hos dem under sommaren. Den tanken hade inte överhuvudtaget slagit mig, och efter en vecka med tre föreläsningar på det här ämnet i skolan var jag helt övertygad om att det här betydde slutet för mig och min karriär. Jag skulle aldrig få jobba i närheten av "the big four", jag skulle aldrig kunna göra karriär och mina år på universitetet var i princip bortkastade.

Så är det ju naturligtvis inte, men det krävdes både ett och två långa samtal med mer vettiga människor som har alla tio tårna på jorden för att lilla jag skulle inse det. Jag hade låtit propagandan komma åt mig, jag hade låtit mig hjärntvättas av skolan och företagen och samhället och mitt i alltihop glömde jag bort vad jag själv ville. Vad jag själv kunde. Jag vill inte alls jobba med enorma företag som de där; en sådan karriär har jag aldrig drömt om. Jag har inte rätt personlighet för det och skulle förmodligen vara ganska dålig, men det innebär inte att jag inte kan vara bra på något annat.

Det tog mig dock som sagt ett tag innan jag insåg detta, och när det nu återigen börjat propageras om dessa företag och de möjligheter de erbjuder får jag riktigt anstränga mig för att inte låta det komma åt mig på samma sätt som det gjorde förra året. NEJ, jag har inte sökt några grad jobs. NEJ, jag har inte varit på någon av karriärskvällarna. NEJ, jag är inte intresserad av att följa med på ännu en presentation om hur mycket guld och gröna skogar Ernst & Young kan erbjuda. NEJ, jag vill faktiskt inte jobba för någon av "the big four" men jag är faktiskt en ganska smart och duktig människa ändå. Och jag kommer att lyckas, på mitt sätt. Vill jag tro.

Jag vill bara inte ha ett dåligt betalt grad job i två år, oavsett hur mycket karriär jag kan göra efter det. Jag vill inte tvingas genomgå sju olika tester om allt från matte till ordkunskap och logiskt resonerande innan jag ens får komma i någon form av eventuell kontakt med den som eventuellt kommer att anställa mig. Jag vill inte att min chans att få jobb i grund baseras på hur många ekvationer jag lyckades lösa på 25 sekunder eller hur många ord jag kunde beskriva betydelsen av.

Jag vill ha en karriär, men jag vill ha en karriär som jag tycker är rolig. Jag vill ha en karriär som berikar mig mer än finansiellt, och jag vill ha en karriär där jag inte hela tiden behöver hävda mig, tävla och övertyga mig om min egen tillräcklighet. Jag vill ha en karriär som jag har förtjänat tack vare min personlighet, mina erfarenheter, min kunskap och mina faktiska talanger- inte tack vare hur många figurer jag lyckades placera i rätt ordning under ett test som gjordes framför en datorskärm. Självklart är det viktigt att man har kunskapen som krävs, och självklart kan ett test eller två ibland vara nödvändigt. Men de här företagen tar det liksom femton steg längre än så, och det ser jag inte riktigt poängen med. Alls. Det får bara de som eventuellt söker sig dit att känna sig dåliga och frustrerade för att de inte klarade av det där fjärde testet och således inte ens fick en chans att presentera sig personligen för arbetsgivaren.

Självklart är det viktigt att visa framfötterna; självklart är jag redo att jobba hårt. Men den företagskultur som tycks finnas inom ovan nämnda företag skulle jag inte orka med en sekund. Jag är helt enkelt inte tillräckligt klipsk, hårdhudad och business-inriktad som person. Jag avskyr att tävla, och jag avskyr människor som inte kan tänka på annat än att tävla. Det gör mig så trött.