Min vän Examensarbetet och jag har nu nått det där stadiet då jag kan tänka att nästa gång jag byter blad i almanackan, nästa gång det är dags att ladda pengar på mobilen, när det där smörpaketet jag har i kylen går ut - då kommer vi att ha börjat ta farväl av varandra. Och lika mycket som den tanken får mig att känna mig som en kalkon dagen före Thanksgiving, lika mycket får den mig att känna mig som en skolflicka dagen före sommarlovet. Lika mycket som jag känner att vägen dit är fruktansvärt lång och lika fruktansvärt stressig, lika mycket känner jag att jag nog skulle kunna reda ut det här på en heldag eller två om det verkligen knep.

Jag tror det kallas skräckblandad förtjusning. Eventuellt med en gnutta hybris.