Motivation och motion

En måndagskväll som denna sitter jag här och filosoferar lite om det här med träning och de mål vi sätter för oss själva. Jag lyssnade på en träningspod på väg hem från jobbet och blev inspirerad av deras snack om målsättningar inom träningen.

Ofta känns det som att vi sätter mål och skapar förväntningar på oss själva inom områden som vi egentligen inte är särskilt bra på. Är man, som jag, en ganska dålig löpare så har man som nyårslöfte att i år är året jag ska börja springa två dagar i veckan. Tycker man att gymmet är det tråkigaste som finns, ja då ger man sig den på att man minsann ska masa sig dit tre dagar i veckan. Är man dålig på att göra pull ups, ja då kan du ge dig tusan på att det är den övningen man sätter mål inom istället för alla andra övningar som tränar samma muskelgrupp(er).

På sätt och vis är det här ganska naturligt - tyvärr, får man väl ändå säga - och jag tror att det är en produkt av dagens prestationssamhälle som är till synes fullt av supermänniskor som klarar allt alltid. Vi är så fokuserade på att vara bra på allt, även det vi är dåliga på, att vi någonstans glömmer bort att reflektera över hur bakvänt och destruktivt det kan vara.

Det är som att man verkligen lägger upp för att det där målet ska bli om inte omöjligt så i alla fall jävligt jobbigt att uppnå. Är man inte bra på att springa så kommer det att kännas vråltungt och förmodligen även ganska nedslående att tvinga sig ut två dagar i veckan för att göra just det. Och ju tyngre det känns desto större är risken för att man känner sig hemsk, ger upp, tänker "äh, det här är ändå inte för mig, jag är så värdelös att jag lika gärna kan ge upp".

Varför sätter vi inte istället träningsmål inom de områden vi är bra på? Sedan kan man ju naturligtvis jobba på att förbättra sig även inom de andra områdena, för att utvecklas och växa som person. Men att snöa in på ett definierat mål inom en gren som man inte är särskilt bra på tror jag kan vara farligt för psyket och motivationen. Så gör man ju inte med djur, till exempel. Det finns väl inte en hoppryttare i världen som har som mål att deras häst ska kunna göra klockrena galoppiruetter vid slutet av året, utan där fokuserar man istället på att stärka hästen inom det den redan är naturligt bra på. Inte heller tvingar man iväg sitt barn på fotbollsträning när det egentligen har mycket bättre känsla för dans. Varför ger vi inte oss själva samma rättvisa förutsättningar?

Om vi istället för att skapa onödig press fokuserar på att sätta de definierade målen inom områden som vi är bra på, och sedan övar på det andra lite mer lättsamt vid sidan av, tror jag att vi kan bli mycket sundare och gladare som personer. Det blir liksom ännu ett led i det här att acceptera att man inte kan - och inte ska - vara bäst på allt.

Jag vet inte hur många gånger jag gett mig den på att "bli en sådan som njuter av att springa". Otaliga tårar har runnit efter otaliga löppass som slutat i att jag känt mig som en värdelös säl som inte får luft. Jag kommer fortfarande ihåg den enorma lättnaden när min första PT bara viftade bort mitt babbel om att jag var en dålig löpare och att jag absolut måste lära mig springa långt. "Äh, vad ska du göra det för? Kondition kan du få bättre på en massa andra sätt!"

Sedan den dagen har jag bara gjort ett medvetet försök att börja springa på allvar, och det var inför ett lopp där jag liksom var så illa tvungen. Annars har löpningen blivit min vän på så många fler sätt än förut - och det helt enkelt genom att vi inte umgås särskilt ofta alls. De få gånger jag ger mig ut och springer nu gör jag det för att jag faktiskt verkligen vill, och oftast är det med absolut noll och inga - eller i alla fall väldigt låga - förväntningar. Då upptäcker jag oftast att jag kan mer än vad jag tror, att jag njuter mer än tidigare, bara för att jag inte tänker så mycket på det.

Livet behöver inte göras svårare än det redan är, helt enkelt.

Over and out!