Det bästa med att ha en dålig dag, som jag hade igår, är väl ändå hur vansinnigt bra man mår dagen efter? Humöret har liksom klättrat upp från botten på bassängen tillbaka upp på treans trampolin igen, och det känns så skönt. Igår hade jag en bassängbottensdag då jag bara behövde få vara lite negativ och stressad över allt - idag vaknade jag med ett leende på läpparna (nåja nästan i alla fall, det är ju ändå onsdag) och motivationen till allt har återvänt.

Tror ni mig ifall jag säger att en av de stunder då jag mådde som allra bäst igår var när jag var ute och sprang? Mikaela för ett år sedan hade vridit sig av skratt åt detta påstående, men faktum är att det faktiskt stämmer ganska bra. Inte för att löpning på något vis är en träningsform som jag skulle välja helt självmant, jag är fortfarande ganska kass på det, men i alla fall.

Anledningen till att jag trots allt utsätter mig för denna tortyr är att jag vid ett svagt tillfälle gick med på att springa ett litet lopp med jobbet när vi är på konferens i Schweiz i början av maj. Det är inga långa avstånd, men det känns ändå bra att ha byggt lite pannben och knästyrka innan det bär av. Vad folk däremot inte berättade för oss när vi anmälde oss är att loppet går av stapeln klockan 7.30 på morgonen. Tur att man är morgonpigg, eller nått...