Pip

Det känns inte som att jag har skrivit tillräckligt mycket om säckpipor i den här bloggen, med tanke på var den trots allt utspelar sig. Visst har ni suttit som på nålar i 6 år och bara väntat på dagen då säckpipe-inlägget äntligen ska få se dagens ljus? Mm, jag tänkte väl det.

Alltså: säckpipor. Denna ljuva förbannelse. Vackra att lyssna på i tio minuter, gravt framkallande av "skjut mig nu"-känslor efter sju timmar. Men det är klart, det finns väl inte någon som skulle sitta och lyssna på säckpipa i sju timmar heller? Det vill säga, om inte denna någon skulle råka vara blond, knappt en tvärhand hög och jobba på ett kontor som ligger runt hörnet från det torg där Glasgow International Piping Festival utspelar sig.

Jodå, ni läste rätt. Det finns till och med festivaler, veckolånga festivaler, som firar detta spektakel till instrument. Just en sådan festival har varit källan till mycket huvudvärk och frustration på vårt kontor hela veckan - antingen på grund av det eviga ljudet av säckpipor, eller för att det är för kvavt då vi inte vill ha fönstren öppna på grund av ovan nämnda eviga ljud av säckpipor. Det var det där med pest och kolera...

Det är band från Kanada, det är band från Nya Zeeland, det är band från Frankrike och det är band från Tjeckien. Till och med ett gäng från Sverige har lyckats leta sig dit, minsann! Och det är ju trevligt, och så. Bara inte för oss. Nu. Dag fyra. Jag tror nog aldrig att jag skulle välja att jobba hemifrån en dag med "säckpipor" som skäl, men imorgon ser det faktiskt ut som att det får bli så. Mitt huvud har fått nog av Scotland the Brave, Amazing Grace och alla deras kusiner.