"We didn't realise we were making memories. We just knew we were having fun."

Idag firar vi sex år tillsammans, jag och Glasgow. Sex långa år. 72 månader. 313 veckor. 2190 dagar. Det är ju inte klokt, egentligen. Så mycket som har hänt; så mycket som ska hända.

Dagen till ära har jag grävt ner mig i mitt bloggarkiv lite grann, och läst samtliga inlägg från augusti 2011 till maj 2012. Mitt första läsår på University of Strathclyde. Många känslor har väckts, och många "men va, skrev jag verkligen det där?!"-stunder har upplevts.

Extra mycket känslor väckte den här bilden, tagen under vår första vecka i Glasgow:

Jag minns så oerhört väl hur häftig jag kände mig där jag stod, med en Starbucks-latte i handen i ett främmande land och en främmande stad. Bara en sådan sak som Starbucks var verkligen världens grej när jag precis flyttat hit - nu går jag förbi tre stycken på väg till jobbet varje dag utan att ägna dem så mycket som en tanke.

Jag fylls av lika delar stolthet, lycka och nostalgi när jag tittar tillbaka på den där hösten 2011, då allt hände.

Stolthet, för att jag inser att jag i slutändan tog mig igenom allt som tidvis verkade så fruktansvärt svårt, och efter fyra år faktiskt nådde mitt mål. Den 13 oktober 2011 skrev jag i ett inlägg att "om jag överlever fyra års studier inom marketing på den här skolan är jag faktiskt värd sexton medaljer och femton diplom på en och samma gång. Minst!". De där medaljerna väntar jag förvisso fortfarande på, och fjorton av femton diplom saknas, men ändå. I made it.

Lycka, för att jag fick chansen att göra den här resan, tog den, kämpade mig igenom motgångarna, och byggde mig ett fantastiskt liv här. För att jag hade vänner och familj som stod bakom mig redo att stötta med allt från ord till mat till kramar. Och för att samma vänner och familj fortfarande står bakom mig, redo att stötta på precis samma sätt.

Nostalgi, för att det trots att jag trivs enormt med mitt liv idag, finns en liten del i mig som skulle vilja gå tillbaka till september 2011 och på nytt få uppleva allting när det kändes så himla spännande och coolt. Livet var ju på sätt och vis lite mer intressant på den tiden, när varannan promenad ledde till helt outforskade gator och varje tur till matbutiken var ett litet äventyr. Det var länge sedan jag blev uppspelt över en för mig ny sorts kakor, till exempel. (ja, det är möjligt)

Det är svårt att greppa att så många år har gått, och samtidigt är det inte svårt alls. Det har ju trots allt hunnit hända en del. Om någon hade kommit fram till mig där jag satt i min enkelsäng i James Goold Hall lägenhet B3 (vars duntäcke jag för övrigt skrev löjligt mycket om i början) och berättat att jag sex år senare skulle sitta i en dubbelsäng i Woodlands Drive lägenhet 2/2, med en sovande sambo till vänster och en sovande kattunge till höger, hade jag nog inte riktigt vågat tro dem, tror jag. Särskilt inte vad gäller katten.

Men det hände, det händer, och här är vi nu. Samma stad, samma tjej, samma väder. Annan lägenhet, annan sysselsättning, annan livsstil.

Coolt.