Att ha kakan och äta den

Allteftersom att flyttlådorna fylls och rummet blir allt tommare blir det klarare och klarare för mig att något är påväg att ta slut. En liten men ack så betydelsefull del av mitt liv är påväg att ta slut, och jag kommer aldrig mer att vara förstaårsstudent på universitetet (förhoppningsvis). Jag kommer heller aldrig mer att bo på detta campus, med dessa människor, i denna stad.

De senaste nio månaderna har pendlat mellan att vara helt fantastiska och helt fantastiskt jobbiga. När jag anlände i september kände jag knappt igen mig själv, och jag var mer förvirrad än någonsin förr. Livet var trots det ganska fint, jag hade många människor som stöttade och höll efter mig (vilket var behövligt just då, tro mig!) och det var underbart att upptäcka min nya stad.

Framåt mitten av oktober började det jobbiga, jag insåg hur svårt allt skulle kunna bli, och självförtroendet dalade allteftersom att högen med svåra uppgifter växte. Även november innehöll en hel del stress, press och prestationsångest utöver det vanliga och det var en mörk månad - både bokstavligt och bildligt talat. Skolan var jobbig, mina lägenhetskompisar var jobbiga, vädret var jobbigt och jag var jobbig. Det var lite jobbigt, helt enkelt!

Det långa, fina jullovet kom dock som en räddare i nöden och jag mådde så himla bra av att få komma till Sverige och allt det välkända igen. Det känns lite som att det var där allt vände också - jag bestämde mig för att ta mer avstånd från stressen, pressen och prestationsprinsesse-fasonerna - och såhär i efterhand känns det faktiskt som att jag lyckades. Termin två blev inte tillnärmelsevis lika kämpig som nummer ett varit, vilket var en enorm lättnad vill jag lova!

Under tiden som gått har jag kärat ner mig i Glasgow riktigt ordenligt, och denna stad med all livskvalitet den har att erbjuda har verkligen inte gjort mig besviken på något sätt. Jag hade en bra känsla redan när jag var här och hälsade på för snart två år sedan, och det har bara blivit bättre och bättre.

Därför har jag lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen känner inför att spendera de 3 kommande månaderna i Sverige, där det mesta är dyrt och där den skotska charmen lyser med sin frånvaro. En stor del av mig kan inte vänta på att få hoppa på flight DY3503, på att få komma hem till nära och kära och på att få börja jobba och fylla dagarna med något riktigt värdefullt. Det finns så mycket jag saknar och längtar efter, men samtidigt känns det märkligt när jag tänker på att jag inte ska få vandra Sauchiehall Street fram på mer än 3 månader.

Vad tror ni om att flytta Västra Hamnen, ParkInn, Ribersborg (inklusive Östersjön då alltså), Lilla Torg, Smyge, Österlen och alla fina Sverige-människor bort hit? Det svenska sommarvädret kan vi också ta hit, glöm inte det för allt i världen! Och jordgubbarna. Och rågbrödet. Och jordgubbsfilen. Och ostbågarna. Och blåbärspajen. Tänk vad fint det skulle kunna bli!

vs