"Det är höstkallt på balkongen, och jag längtar till nåt annat än det här."

Idag längtar jag till Sverige. Jag skulle kunna säga att jag längtar hem, men det är ett felaktigt påstående i två avseenden. För det första är jag faktiskt redan hemma, hemma i mitt andra hem, och att sitta och längta hit vore ju lite märkligt kan tyckas - för att inte tala om onödigt. För den andra är det just Sverige jag längtar till, och inte just specifikt Formansgatan 8, Smyge Strandväg 120 eller något annat hem-hem. Eller är det kanske det? Jag vet inte.

Något är det i alla fall, något är det jag känner att jag saknar denna regniga lördag i Glasgow. Jag sitter och slöläser lite på Sydsvenskans hemsida och känner ett litet styng av saknad, oavsett om jag läser om knivslagsmål i Sjöbo eller noshörningsungar på Kolmården. Jag lyssnar på musik i Spotify och kommer på mig själv med att bara spela svensk musik. Jag sitter och funderar på middagsalternativ för kvällen och känner mig bara sugen på köttbullar, tacos eller äggakaga. Helst allt på en gång.

Är det okej att längta tillbaka till något när man frivilligt flyttat därifrån? Det frågar jag mig ofta, och av någon anledning är min hjärnas spontana svar "nej". Det här är något jag funderat mycket över genom åren, och jag har fortfarande inte riktigt kommit fram till varför jag tycker att "längta dit/hem/tillbaka" är så tabubelagt. Varför jag tror att folk ska se ner på mig om jag säger att jag längtar hem. En liten röst i mig viskar om misslyckanden, om felaktiga beslut. Som att längtan skulle vara ett bevis på att man misslyckats med något; man har gjort fel och vill gå tillbaka till det som en gång var. En annan röst i mig viskar om missnöjdhet, om bortskämdhet. Som att längtan skulle vara ett bevis på att jag inte är nöjd med livet här; att jag inte trivs och vill återvända till trygghetszonen jag kom ifrån.

Jag tystar ner rösterna så fort jag kan, för de har så vansinnigt fel. Jag har inte misslyckats. Jag har inte fattat fel beslut. Jag är inte missnöjd. Jag ångrar inte flytten hit en endaste sekund. Jag råkar bara längta till en annan plats och ett annat liv just nu, och det borde jag få lov att göra utan att känna att det är det minsta konstigt. Jag borde kunna skriva ett helt inlägg här på bloggen om hur mycket jag saknar stränderna kring Smyge, cykelbanorna i Malmö och vardagsrummet på Formansgatan. Jag borde kunna erkänna för mig själv och alla andra att jag visst längtar hem, trots att jag redan är hemma. Jag borde kunna gå ut och skrika det högt så att alla hör, jag borde kunna skriva ut det till alla jag känner och jag borde kunna erkänna det för mig själv utan att känna mig dum.

Så varför känner jag att jag inte kan göra det?