Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd att fastna här.

Idag har jag besökt Scottish Graduate Fair 2013, där massor av olika företag och organisationer hade smällt upp sina montrar och besvarade frågor om möjligheterna till praktik, examensjobb och anställningar av alla de slag. Mitt syfte med att gå dit var att få en lite klarare bild om vad jag skulle kunna göra nästa sommar respektive efter att jag tagit examen, och så ville jag vidga mina vyer lite och se hur många företag det egentligen fanns att välja på. Det fanns många. Väldigt, väldigt många. Väldigt, väldigt, väldigt många.

Istället för en klarare bild och en plan för framtiden gick jag därifrån med både beslutsångest och prestationsångest, och nu sitter jag bänkad i soffan och försöker att smälta alltsammans. Framtiden skrämmer mig, företagen skrämmer mig och universitetet skrämmer mig. Det är karriärssnack hit och karriärssnack dit, börjanätverkajobbapraktiserabyggapådinkarriärnuförannarsärdetförsent, och allt jag känner är hopplöshet, stress och åter hopplöshet. Hur ska jag kunna...? Varför skulle de vilja...? Vem är jag att...?

Jag antar att det är lite som det var att lämna högstadiet och gymnasiet; man blir utknuffad ut boet och förväntas veta vad man vill, var man ska gå och hur man ska komma dit. Jag vet inget av det som det ser ut just nu. Universitetet börjar allt mer kännas som en trygg nallebjörn att klamra sig fast vid, en borg att gömma sig i, och samtidigt som jag vill fortsätta att gömma mig här för bekvämlighetens skull kan jag inte vänta tills jag får den där sista knuffen, diplomet i handen och mössan på huvudet. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill pröva mina vingar. Jag vill ut och flaxa i den där framtiden. Jag ska bara komma på ett sätt att ta mig dit först. Och vidare.

Jag vet vad som måste göras

Ändå sitter jag kvar här

I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan

Men den är rädd och den spelar ett spel nu

Jag får för mig att jag kan vara kvar men vet inte hur

Jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder nånstans

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans.